Nästan ett år hade gått sedan jag begravde min fru. Det var den mörkaste tiden i mitt liv. Vi hade varit tillsammans i tio år. Att förlora någon man älskar lämnar ett hål i hjärtat som aldrig riktigt läker.
Sedan dess hade jag skapat en vana. Varje söndag gick jag upp tidigt, köpte hennes favoritblommor vita krysantemum och rosa nejlikor och åkte till kyrkogården i Göteborg. Jag satt bredvid hennes grav i timmar. Jag berättade om min vecka, om jobbet som sakta började kännas bättre, om hur jag äntligen lärt mig baka hennes älskade kanelbullar som om hon fortfarande kunde höra mig.
Ibland sa jag inget alls, bara satt där och mindes hennes skratt, hur hon alltid rättade till sitt blonda hår, eller hur hon brukade muttra när jag lät strumpor ligga kvar på golvet. Smärtan blev aldrig mindre, men jag levde vidare för hennes skull.
Men en söndag hände något underligt. När jag kom fram låg det redan en färsk bukett vid graven. Vackert arrangerad, med precis samma blommor jag alltid valde.
Först trodde jag det var någon i familjen. Jag frågade hennes syster Ebba, sedan hennes mamma Birgitta ingen av dem visste något. Men buketterna fortsatte dyka upp. Vecka efter vecka.
Jag började känna något obehagligt… en sorts svartsjuka. Vem var den här personen som också besökte min döda fru? Vem älskade henne så mycket att de tog tid varje vecka?
Jag stod inte ut längre. En morgon kom jag till kyrkogården i skymningen, gömde mig bakom en gran och väntade.
Och då såg jag något som krossade mig. Jag önskar det bara hade varit en älskare. Men det var värre…
Jag fick syn på honom vid min frus grav.
En ung kille, kanske tjugo år. Lång och klädd i en svart vinterjacka. Han gick fram, ställde försiktigt ner blommorna, lade handen på stenen… och brast i gråt. Riktiga, hulkande tårar. Han stod där länge, sen böjde han sig ner och viskade något jag inte kunde höra.
