**Dagboksanteckning**
Idag var jag tvungen att flyga hem till mina föräldrar i Göteborg. Efter en svår olycka för några år sedan har jag posttraumatiskt stressyndrom, så min trogna assistanshund, Freja, är alltid med mig. Hon är mer än en hund hon känner av mina panikattacker, hjälper mig att andas lugnt och håller mig från att drunkna i ångest. Utan henne skulle jag inte klara mig.
Vi satte oss på våra platser, jag vid fönstret med Freja vid mina fötter, precis som reglerna säger. Men lugnet varade inte länge.
En medelålders kvinna med en hård blick stannade tvärt när hon såg Freja. Hennes ansikte förvreds av avsky.
Vad i helvete? fräste hon. Jag tänker inte sitta bredvid en hund! Är det här nåt skämt?
Hon är en utbildad assistanshund, försökte jag förklara, trots att hjärtat redan bultade. Hon ligger bara här under hela flygningen. Och hon är reningsmedelsfrisk.
Det är äckligt, morrade hon. Hundar borde sitta i ett separat utrymme. Tänk om jag är allergisk? Stick med den till bagageutrymmet!
Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när en flygvärdinna kom fram.
Är det något problem? frågade hon vänligt.
Ja! skrek kvinnan. Den där hunden får mig att må dåligt. Jag är allergisk!
Flygvärdinnan mötte hennes blick, kall och bestämd.
Frun, det här är en certifierad assistanshund. Hon har full rätt att vara här.
Jag bryr mig inte om era regler! väste kvinnan. Hon kan bita! Jag kräver att de kastas av planet!
Freja låg perfekt lugn, som alltid, men jag kände paniken krypa uppför ryggen. Flygvärdinnan böjde sig ner och viskade:
Har du papper på henne?
Med skakiga händer räckte jag över Frejas legitimation. Flygvärdinnan läste, nickade och log.
Allt stämmer. Du stannar.
Kvinnan himlade med ögonen.
Så klart. Den där lurven ser ju inte ens ut som en riktig assistanshund!
Hon är det, sa flygvärdinnan skarpt. Sitt ner, eller så hittar vi en annan plats åt dig.
Jag tänker inte flytta på mig! Det är hon som har med sig ett djur!
Då får du sitta kvar annars måste vi be dig gå av.
Och just då hände något som fick henne att ångra varenda ord.
Kaptenen kom gående, ögonen iskalla.
Påstår du verkligen att du är allergisk? Kan du visa ett läkarintyg?
Kvinnan stammade.
Nej, men jag behöver inte sitta här om jag inte vill!
Då ber jag dig lämna planet, sa han lugnt. Du flyger inte med oss idag. Och jag ser till att du aldrig gör det igen.
Hela kabinen började applådera. Nån ropade till och med Såja!
Kvinnan skrek och svor, men ingen lyssnade. Hon följdes av planet, arg och ensam.
Jag satt kvar, handen på Frejas varma rygg. Hon låg stilla, som om inget hänt. Precis som hon alltid gör.
