En kärlek som varar livet ut
När Alva var fjorton år gammal blev hon tvungen att ta hand om hushållssysslorna och sin sjuka mamma, samtidigt som hon måste prestera bra i skolan. Hon drömde om att bli läkare.
“Mamma, när jag blir klar med universitetet ska jag hjälpa dig att bli frisk igen. Du kommer att resa dig igen. Du är fortfarande ung”, sa hon till sin mamma.
I hemlighet grät hon i sitt lilla rum, överväldigad av sorg och maktlöshet. De bodde tre i en småstad, men i ett eget hus i en mindre stadsdel. I grund och botten var det som på landet alla kände till allas affärer. Hennes pappa, Erik, hjälpte aldrig till hemma, pratade knappt med hennes mamma, och inte ens med Alva. Han var sträv och hård, och ett vänligt ord fick man aldrig höra av honom. När Vera blev sjuk packade han sina väskor och lämnade huset.
Alva märkte först inte att han packade hon tänkte att han kanske skulle iväg för jobbet. Men när han stod i dörren och sa till henne:
“Jag lämnar er för gott. Det här livet passar inte mig, särskilt inte med en sjuk fru. Jag behöver en frisk kvinna. Men du är stor nu, du klarar dig. Jag skickar pengar via posten.”
Först trodde hon att han skojade, men när dörren slamrade igen bakom honom förstod hon att det var allvar. Vera låg i sängen och log, medan Alva stod förvirrad.
“Mamma, varför ler du? Hur ska vi klara oss?”
“Vi får klara oss på något sätt, min älskling. Vad fick vi egentligen av honom? Bara ilska och hårdhet. Gå till granne Nils och säg att jag bad honom komma hit.”
“Visst, mamma”, svarade Alva och gick över till grannen.
Hon hade länge märkt att Nils tittade på hennes mamma på ett speciellt sätt. Hennes pappa hade aldrig gjort det. Nils log alltid mot dem, gav Vera komplimanger och gav henne blommor och choklad på hennes födelsedag naturligtvis när Erik inte såg det. Alva noterade allt men frågade inget. Hon fick också lite choklad ibland.
Hennes pappa däremot gav aldrig presenter, inte ens på födelsedagar. Vera uppförde sig som en gift kvinna bör, även om de gamla tanterna i grannskapet viskade att hon var en flört. En gång, när Alva var tretton, hörde hon Nils säga till hennes mamma:
“Vera, jag kommer alltid att vara här och älska dig. Tvivla aldrig på det. Vad som än händer.”
Och mamma skrattade och svarade:
“Jag är bunden till en annan och måste vara honom trogen. Du behöver inte säga sådant, Nils.”
Alva var nu fjorton och började själv få intresse för pojkar. Därför förstod hon att Nils älskade hennes mamma. Men han uppförde sig respektfullt, utan att skapa skandal. Och han var alltid där när de behövde honom. Alva jämförde sin pappa och Nils, och jämförelsen var inte till Eriks fördel. Hon själv kände mer värme för Nils än för sin egentlige far.
När Alva blev äldre frågade hon sin mamma:
“Mamma, varför gifte du dig med pappa och inte med Nils?” Vera blev arg och gav inget svar, så Alva frågade aldrig igen.
Men sedan kom olyckan. Vera föll och bröt benet på två ställen. Trots att det började läka, blev det plötsligt värre igen en knöl hade växt på benet. Hon kunde inte längre gå eller ens stiga upp ur sängen. Och just då lämnade Erik dem för gott. Alva visste inte ens om han levde längre, och hon brydde sig inte.
Medan Vera var sängliggande, hjälpte Nils genom Alva han skaffade mediciner och stödde dem.
När Alva gick till Nils den dagen, förstod han genast att något var fel. Han bodde ensam, men hemmet var välordnat.
“Nils, mamma sa att du skulle komma över”, sa hon.
“Men din pappa då? Han kommer inte att gilla det.”
“Pappa lämnade oss. I går kväll. Sa att det var för alltid.”
Då behövde han inte höra mer. Han följde med henne direkt. Han satt länge vid Veras sida, de pratade. Och sedan stannade han för alltid. Alva förstod inte ens hur det gick till det kändes som om han alltid hade bott där.
Han tog hand om Vera med omsorg. Han hämtade läkare, körde henne till sjukhus, och till slut blev hon bättre. Vera kunde gå igen. Vilken glädje det var! Med Nils i huset blev livet lättare för Alva han tog över ansvaret hemma.
“Alva, fokusera på skolan. Din dröm om att bli läkare kommer att gå i uppfyllelse”, uppmuntrade han henne, och han trodde verkligen på det.
Ibland såg Alva att Nils var dyster, men han teg. Framför Vera log han. Senare fick hon veta att han hörde skvaller om Vera.
“Vem har hört talas om att en granne tar hand om en sjuk kvinna? Inte utan anledning lämnade hennes man henne. Hon är ju sjuk, och ändå släpar hon in en man i huset.”
Nils försökte ignorera det, men det gjorde honom ledsen. Vera började promenera, först med käpp, och snart gick de två tillsammans till affären. Han hjälpte henne att träna benet. Med tiden blev hon starkare. Vera blommade upp. Istället för att gå med blicken i marken, gick hon nu med högburet huvud, arm i arm med Nils. Ingen var lyckligare än de.
Grannkvinnan Margit sa en dag:
“Vera, man kan knappt känna igen dig. Du har blivit så vacker, och Nils kan inte ta ögonen från dig. Bry dig inte om vad folk säger.”
“Det gör jag inte heller”, log Vera. “Lycka kan man inte gömma. Så jag lever som jag vill.”
Skolan var svår, men Alva tyckte om att lära sig.
Visst hördes det elaka pratet ännu, men det tonade snart ner. Tills gumman började håna igen när de fick veta att Vera var gravid.
“Gammalmoder”, väste de. “Nästan fyrtio och ändå vill hon föda. Skamlös.”
Men Nils och Vera gifte sig och var lyckliga i väntan på sitt barn. Alva var också glad. Hennes mamma var frisk och lycklig, och snart skulle hon få en lillasyster. De visste redan att det skulle bli en flicka. Och när lilla Saga föddes, blev livet ännu vackrare. Fyllt av kärlek och omtanke.
Alva började på läkarutbildningen efter gymnasiet hennes dröm gick i uppfyllelse. Det var svårt, men hon tyckte om det. Föräldrarna mådde bra, och Saga växte upp.
Till slut blev hon klar och började jobba. Alla var stolta.
Sedan dog Nils plötsligt. Det var som om han känt det komma. Kvällen innan hade Alva besökt dem hon bodde själv då. Nils höll plötsligt om Alva och Saga, try
