**Dagboksinlägg 15 september**
På den lugna gatan där alla kände varandra och hälsade varje morgon, fanns det en gammal man som skilde sig från de andra. Han hette Stig Åberg, och han var en ensamvarg. Han pratade knappt med någon, gick sällan ut från sin lägenhet, och ingen visste riktigt hur han försörjde sig.
Men en sak var säker konstiga ljud ekade ständigt från hans hem. Ibland ett dovt morrande, som om någon rev i väggarna. Ibland ett skrik som lät nästan djuriskt. Nätterna var värst: gnällande, tröttsamt skällande som pågick i timmar. Det lät som om något eller någon kämpade där inne.
Först tålde grannarna det. Sedan började de knacka på hans dörr, bad honom vara tyst. En granne lämnade till och med en lapp:
*Snälla, gör något åt ljuden. Vi får ingen sömn.*
Men svaret var tystnad. Stig öppnade sällan, och när han väl gick ut mumlade han bara något obegripligt och försvann igen.
Tiden gick, och misstankarna växte. Vissa trodde han höll på att bli galen. Andrar misstänkte att han gömde någon där inne. Någon viskade till och med om olagliga saker. Men sanningen kände ingen.
Sen förändrades allt.
I nästan en vecka såg ingen Stig. Hans dörr var låst, gardinerna fördragna som vanligt. Men ljuden slutade inte tvärtom blev de värre. Nätterna fylldes av gälla skrik, klösmärken på golvet, gnisslande ljud som om någon desperat försökte ta sig ut.
På den sjunde dagen orkade grannarna inte mer. Två män gick upp och bankade på dörren. Ingen öppnade. De ringde polisen, som till slut tvingade upp låset.
När de steg in frös blodet i ådrorna.
Lägenheten luktade instängt och unket. Där låg Stig, livlös på sängen. Enligt rättsläkaren hade han varit död i en vecka. Men det värsta var inte det.
I lägenheten fanns nästan tjugo hundar utmärglade, halvdöda. Några vankade omkring, andra låg bredvid hans kropp som om de väntade på att han skulle vakna. Golvet var täckt av klösmärken, avföring och söndertrasade möbler.
Sanningen var enkel: Stig hade samlat på sig herrelösa hundar. Han gömde dem, matade dem, sov med dem. De var hans enda vänner. Han berättade aldrig för någon, rädd att de skulle tas ifrån honom.
I sju dagar hade dessa hundar varit instängda utan mat eller vatten.
Grannarna pratade länge om detta med darrande röster. Och huset stod sedan tomt som om det vägrade glömma denna hemska hemlighet.
**Lärdomen:** Ensamhet kan göra människa till fångare av sin egen kärlek. Ibland är det bättre att be om hjälp än att lida i tystnad.
