**Dagboksanteckning**
Det har gått två år sedan jag gifte mig, och från början har min svärmor aldrig accepterat mig. Hon tycker att hennes son förtjänar någon bättre än mig och gör allt för att driva isär oss.
Först försökte jag ignorera hennes kommentarer, men med tiden blev kritiken mer frekvent och sårande. Oavsett vad jag gjorde var det aldrig bra nog för henne.
Min man visste vad som pågick. Men han sa bara att det skulle gå över, att hans mor så småningom skulle acceptera mig och att hon egentligen var en snäll människa.
En morgon kom hon in i mitt rum och hällde en hink kallt vatten över mig och skrek: “Upp nu, latmask!” Jag vaknade med ett ryck, genomvåt och helt chockad.
När jag frågade varför hon gjorde så, svarade hon i en auktoritär ton: “I mitt hus ligger ingen i sängen till mitt på dan! Här stiger man upp i ottan!”
Jag tittade på klockan: den var halv sju på en söndag. Jag kunde inte hålla tyst. Med darrande röst sa jag: “Jag har rätt att vila! Det är min enda lediga dag.”
Hon försökte inte ens förstå. Med en hård blick sa hon: “Vilka rättigheter? Så länge du bor under mitt tak, glöm dina ‘rättigheter’! Här gäller mina regler.”
Det var droppen. Hon hade gått över alla gränser, och den här gången visste jag att det var dags att agera.
När jag berättade allt för min man, var jag på bristningsgränsen men också fast besluten. Jag förklarade hur förnedrande hennes beteende varit och hur det fick mig att känna mig.
Jag sa att jag inte längre kunde tolerera att bli behandlad så, särskilt inte av någon som borde vara en moderlig figur, inte en tyrann.
Jag bad honom inte välja mellan henne och mig, men jag behövde att han tog tydlig ställning. Jag behövde hans stöd och att han satte gränser med sin mor.
Han teg en lång stund. Sedan såg han mig i ögonen och sa: “Du har rätt. Det är du och jag som gäller. Vi måste flytta och leva vårt eget liv.”
Vi bestämde oss för att lämna allt och börja om, långt bort från hans mors giftiga inflytande.
**Lärdom:** Ibland måste man sätta ner foten, även om det kräver mod. Familj ska vara en trygg plats, inte ett fängelse.
