Under mitt första dejt såg min nya käraste min nakna huvudhud och gjorde något helt oväntat.
Jag trodde aldrig att en sjukdom skulle förändra mitt liv så drastiskt. När mitt hår började falla av försökte jag låtsas som ingenting. Men så småningom var det helt borta och växte aldrig tillbaka. Först gömde jag mig bakom peruker, sen vande jag mig vid att bära halsdukar. En sådan liten sak, men den blev min smärtsammaste hemlighet.
Folk tittade ofta på mig med antingen medlidande eller nyfikenhet. Men det värsta var förhållanden. Så fort en man fick se mitt hårlösa huvud försvann han. Inga förklaringar, inga telefonsamtal, inga adjöer.
Det gjorde så ont att jag bestämde mig hellre ensam än att bli sårad om och om igen. Men ibland längtar man efter att älska och bli älskad. Efter små saker: att någon håller ens hand, ser en i ögonen och säger: “Du är den vackraste för mig.”
Nyligen vågade jag ändå prova igen. Vi träffades online, skrev länge, gick över till telefonsamtal pratade i timmar, skrattade, delade tankar och drömmar.
Han verkade precis som den jag väntat på. Artig, omtänksam, lätt att prata med. Så en dag bjöd han ut mig på dejt.
Jag sa ja men rädslan gnagde inuti mig. “Tänk om han är som alla andra? Tänk om jag blir ensam igen, fast med ännu mer sorg?” tänkte jag.
På mötesdagen förberedde jag mig noga: band halsduken snyggt, satte på mig en fin klänning, sminkade mig ordentligt. Jag ville se presentabel ut.
På caféet kom han med en bukett blommor, log, och var lika varm och äkta som i våra samtal. Men innan vi hann sätta oss kände jag att jag inte kunde behålla min hemlighet längre.
Jag såg honom rakt i ögonen och sa lågt:
“Du, jag måste berätta något viktigt.”
Utan att ge mig tid att ångra mig tog jag av halsduken.
Då såg jag hans leende försvinna. Hans blick svepte genom rummet, som om han letade efter en utgång. Mitt hjärta sjönk. “Så där ja, nu igen” tänkte jag.
Och just då gjorde han något jag verkligen inte väntat mig.
“Förlåt” viskade jag. “Du får gå. Jag tar inte illa upp. Det här har hänt förr.”
Tystnaden mellan oss kändes som en evighet. Han stirrade på mig, på mitt huvud, i mina ögon. Jag var beredd på att han skulle resa sig och gå. Men istället sa han:
“Vet du” sa han lågt men bestämt. “När vi började prata visste jag inte ens hur du såg ut. Det spelade ingen roll om du var smal eller rund, lång eller kort. Det intresserade mig aldrig. Jag gillade att prata med dig. Du är smart, rolig, en lyssnare som kan föra en konversation. Och jag insåg att det viktigaste är hur du är inuti.”
Han log lite och tillade:
“Om du inte har något emot det får jag sitta här och beställa nåt gott? Jag är faktiskt jättehungrig.”
Jag stelnade till, trodde inte mina öron. Mitt hjärta stannade eller slog dubbelt så fort. Alla dessa år hade jag väntat på just de orden, den reaktionen. Inte medlidande, inte falsk uppmuntran bara acceptans.
Jag log på riktigt för första gången på länge och nickade.
“Ja självklart.”
Och i det ögonblicket förstod jag: för första gången på länge var jag verkligen lycklig. Och jag tror snart vi ska gifta oss.
