**28 Maj, 2024**
Idag känner jag behov av att skriva ner denna historia. Det är en berättelse om botgöring, om hur livet kan lära en att växa.
Astrid var en kreativ själ, alltid full av idéer och fantasi. Allt hon tog sig an blev vackert och intressant. Hon var snäll, tystlåten och blyg, men framför allt oersättlig. Hon arbetade som lärare i en liten byskola, undervisade de yngsta eleverna.
Barn, föräldrar och till och med kollegor älskade henne. Om någon lärare blev sjuk, ställde hon alltid upp, även om det innebar att jobba dubbelpass.
“Fröken Astrid, jag fattar inte den här matteuppgiften,” klagade hennes elev, Viktor.
“Har du ens försökt tänka själv?” frågade hon. Hon visste att han helst skulle snatta svaret från en klasskamrat om ingen lät honom fuska.
Tålmodigt förklarade hon tills det äntligen gick upp för honom.
“Åh, det var ju faktiskt lätt!”
Astrid hade vuxit upp på barnhemmet och senare gått på lärarhögskolan. Hon hade lämnats vid dörren som bebis, och det var en sköterska som givit henne namnet Astrid. Efternamnet var bara något som dök upp i huvudet. Som alla på barnhemmet lärde hon sig att uthärda och tiga när hon blev kränkt. Vem skulle hon klaga till?
Hon kände aldrig föräldrarnas kärlek, men längtade efter en egen familj. Hon visste att hon skulle älska sina anhöriga med hela sitt hjärta. Hon drömde om att träffa en man som hon kunde bygga ett liv tillsammans med.
Men livet ville annorlunda. Hon gifte sig med Gustav, en lokal lastbilschaufför. Han hade lagt märke till den unga läraren, och hon längtade efter att skapa ett eget hem, att få en liten bit lycka. En dag stannade han henne.
“Astrid, jag har sett dig länge nu. Du är en duktig tjej. Gif dig med mig. Jag är inte den som ger blommor eller romantiska gester jag är rakt på sak. Jag är äldre än dig, men det gör inget. Jag har ett stort hus efter mina föräldrar, som gick bort tidigt. Jag vill ha en husmor.”
Självfallet drömde Astrid om romantik att hennes älskade skulle falla på knä med en ring. Men här var allt så enkelt: “Kom och bo hos mig.”
“Ja då, Gustav. Jag tar emot ditt förslag,” svarade hon. Snart var det en liten vigsel, och hon flyttade in i hans hus.
Några försökte varna henne innan bröllopet.
“Astrid, tänk efter ordentligt. Gustav är inte rätt för dig. Du är känslig och konstnärlig, han är bara en vanlig karl. Ni passar inte ihop.”
Gustav hade alltid varit en ensamvarg, enligt byns invånare. Han arbetade hårt och cheferna berömde honom, men han var reserverad och ogillade sällskap. Astrid föll honom i smaken för hon var vacker lång och slank med långt hår i fläta. Hon kunde lägga flätan som en krona runt huvudet, något han tyckte om. Hon var blyg och tystlåten, precis den hustru han ville ha.
Från första dagen visade hon sig vara en duktig husmor. Hon städade, lagade god mat, och gården var alltid välskött. Gustav märkte dock att hon var lite speciell hon läste dikter högt för sig själv, sjöng småvisor när hon städade. På kvällarna tittade hon på tv-serier och stickade samtidigt, gärna små saker som hon gav bort till grannarna.
Astrid undrade:
“Varför blir jag inte gravid? Vi har ju bott tillsammans så länge Barn behöver vi, de är ju vår framtid.”
Gustav tänkte också på arvingar. Han såg hur hans fru blev allt mer sorgsen, hur hennes leende försvann.
“Hon måste sörja över att hon inte kan bli med barn,” tänkte han när han hörde henne viska böner i hörnet där hon hängt helgonbilder.
Själv trodde Gustav inte på sådant, men han ingrep inte.
“Låt henne hänga bilder och be. Jag bryr mig inte. Hon tror, jag tror inte det är hennes sak. Inget ont i det.”
Som fru passade Astrid honom perfekt. Tyst, ödmjuk, och respekterad i byn för hennes hårt arbete i skolan. Men en dag kom han hem och fann en get i gården. Senare skaffade hon höns utan att fråga honom.
“Det är väl ändå för hushållet,” tänkte Gustav. “Alla har djur.”
Men när han en dag kom hem och såg en liten valp i gården, fräste han irriterat:
“Astrid, vad är det här för lurvig liten hund? Vi behöver inte valpar. De förökar sig som kan.”
“Gustav, han är så liten! Han kom hit ensam. Vi klarar av en skål mat till. Alla har en vakthund låt honom skälla så vi hör om någon främmande kommer.”
Hon övertalade honom. Valpen fick stanna. En svart, lite lurvig liten krabat.
“Vi kallar honom Ludde. Han blir smart, han är redan klipsk.”
Gustav byggde till och med en hundkoja åt Ludde. Med tiden blev han fäst vid hunden klappade honom, matade honom, hjälpte när kedjan trasslade ihop sig. De märkte inte ens när grannens hund, Bamse, kom på besök. En dag såg Gustav hur Bamse sprang därifrån när han kom hem från jobbet.
“Då så, Ludde. Du har hittat en vän. Nu blir det valpar. Precis vad vi behöver.”
Både Gustav och Astrid såg att Ludde väntade ungar. Gustav sa inget, men blev allt mulnare. Astrid såg på honom och kände en vag oro. En dag träffade hon grannfrun, Ebba, på vägen hem.
“Astrid, förlåt att jag säger det, men hur står ut med den där Gustav?”
“Vad menar du, Ebba?”
“Han sa inget till dig?” Ebba såg hennes förvåning. “Jag menar det han är en riktig tyrann. Jag såg honom dra Ludde i ett rep. Hunden kämpade emot, men Gustav släpade honom med sig. Jag frågade vart han skulle, men han sa att det inte angick mig. Jag gömde mig och såg hur han träffade en annan man och gav honom hunden.”
Astrids hjärta slog snabbare. Hon skyndade hem. Ebba ropade efter henne:
“Astrid, kanske är det Gustavs fel att ni inte får barn.”
När Gustav kom hem var Astrid vit i ansiktet.
“Var är Ludde? Varför är kojan tom?”
Han exploderade av ilska.
“Vad angår det dig? Glöm inte din plats. Hunden är borta. Inga fler valpar. Den var bara en parasit.”
Astrid gick in i ett annat rum, låste dörren och grät.
“Vem har jag gift mig med?”
Gustav kände ingen skuld. Men Astrid teg. Dagarna gick, och han blev allt mer illa till mods. Något gnagde inom honom hon hade aldrig varit tyst så länge. Han v
