Läkarna förde in hunden i rummet så att den kunde säga farväl till sin ägare. Men i rummet gjorde hunden något som överraskade alla.
Under tystnad leddes hunden till den lidande ägarinnan. När hunden fick syn på henne började den bete sig på ett sätt ingen förväntat sig.
Man fruktade att den förstod situationens allvar, men plötsligt gav hunden ifrån sig ett glatt skall och hoppade upp i sängen bredvid henne, som om den glömt all sorg.
Den viftade lyckligt på svansen, som om detta var en vanlig träff och inte ett avsked.
Alla i rummet utbytte tysta blickar, medvetna om att detta kanske var deras sista gemensamma stund.
Men då upptäckte någon en gnista av hopp i hundens ögon en påminnelse om att mirakel kanske ändå kunde ske.
När läkarna skulle föra ut hunden hördes plötsligt ett märkligt ljud som förändrade stämningen i hela rummet.
Läkarna vände sig mot ljudet och det de såg skakade dem till djupet av sina själar.
Polisofficeren Ebba, som legat orörlig, rörde plötsligt svagt på handen, som om hon försökte nå sin hund.
Hunden reagerade genast och lade försiktigt sin nos mot hennes bröst. Läkaren vid hennes sida kontrollerade pulsen och hans min förändrades.
“Hon reagerar!” viskade han, utan att dölja sin förvåning.
Familjen höll andan medan en svag men livfull glimt tändes i kvinnans ögon.
Det som nyss känts som slutet hade, genom en hunds trofasthet och kärlek, förvandlats till något helt annat.
Ingen kunde den dagen förklara vad som egentligen hänt men alla förstod: detta var inte slutet.
