Lyckan att vara mor
Morgonen var varm och stilla i byn som låg längs skogen vid en liten å. Man hörde kogor från de få kor som fanns kvar, och här och dar ett lat skäll från en hund. Över skogen bortom ån tornade mörka moln upp sig.
Agda tyckte om att gå upp tidigt på sommaren. Hon njöt av den här tysta morgonstunden, trots att hon inte hade något stort hushåll bara några höns och en snäll hund vid namn Bamse som vaktade gården. Hon bodde ensam i huset hon ärvt efter sin mor, som gick bort för tio år sedan.
Agda, en slank kvinna i trettioårsåldern, stod vid brunnen och vred på vindspelet med en full hink vatten. Med två tunga hinkar gick hon långsamt upp mot sitt hus.
Olyckan och sorgen
Agda hade varit gift med Zacharias i bara ett halvår. Stor och stark var han, skogvaktare i trakten. Han var en skräck för tjuvskyttarna som kom i sina fina bilar från stan. Men en dag hittade de Zacharias i skogen mördad. Efter en lång utredning hittade de aldrig gärningsmannen, och Zacharias fick sin sista vila.
Sedan dess levde Agda ensam. Det kom friare även från grannbyn, men hon ville inte gifta om sig bara för giftermålets skull. Fast hon tyckte om Gustav, den lokala mekanikern. Han påminde lite om Zacharias lika stark, lugn och inte påträngande. Ofta fångade hon hans varma blickar och sänkte genast ögonen.
När hon begravde sin man sörjde hon länge.
“Jag önskar jag hade fått ett barn med Zacharias”, tänkte hon. “Då hade en del av honom funnits kvar. Nu är jag bara ensam.” Hon kände en moders längtan, men hade ingen att vårda om.
Bondegårdsgrabben
I byn fanns också Sigge en omöjlig, fräck typ som ofta var full och lurade utanför Agdas hus när hon kom hem från arbetet. En gång försökte han till och med förklara sin kärlek, men det lät mer som en hotelse. När han en kväll försökte omfamna henne knuffade hon undan honom, rusade in på gården och grep spaden som stod vid trappan.
“Kommer du närmare så delar jag skallen på dig”, sa hon iskallt. Sigge ryggade tillbaka och slank iväg.
Han bodde hos sin far, en rik men hårdhänt bonde som hade gett sin fru en för tidig grav. Byborna viskade att han hade gjort sig av med henne. Sigge var lika elak som sin far, men hade ingen lust att arbeta.
De lokala flickorna var rädda för honom. En gång slog han ner en kille som försvarat sin flickvän så illa att han hamnade på sjukhus. Polisen kom och utredde, men allt slutade med en bot. Ingen vågade säga emot bonden, och boten var väl bara muta för tystnad.
Senare en natt vaknade byn av ett sken över taken. Bondens stora hus och ladugårdar brann. Någon hade slitigt fått ut djuren i säkerhet. Polisen utredde igen, men lade ned fallet som “el-fel”. Bonden själv kom aldrig ut, och Sigge var inte hemma han hade uppenbarligen tillbringat natten hos någon kvinna.
Agda suckade av lättnad när hon hörde att Sigge hade åkt till stan. “Tack och lov”, mumlade hon.
Oväntat besök
Tiden gick. En morgon när Agda kom hem med sina vattenhinkar märkte hon att dörren stod på glänt.
“Jag måste ha glömt stänga den”, tänkte hon. Men innanför stod även husdörren öppen.
Hon lyssnade spänt och kände genast lukten av sprit och tobak. Försiktigt ställde hon ner hinkarna och gick in. I ett hörn av rummet sov en man. Hjärtat bultade, men när hon tittade närmare kände hon igen Sigge.
“Åtminstone ingen tjuv”, tänkte hon.
Hon knuffade honom hårt i axeln. Han öppnade ögonen.
“Upp med dig! Vem sa att du får sova här?” röt hon. “Ut med dig nu, annars skriker jag högt nog att hela byn hör!”
“Var har du hållit hus så här dags?” mumlade han.
“Och vem är du som ska fråga?” fräste hon.
“Tjuta inte så, du väcker grabben”, muttrade han och nickade mot ett litet rum.
Agda tittade bakom förhänget och fick syn på en liten hopkrupen gestalt. En pojke. Hon vände sig för att säga något, men Sigge avbröt henne.
“Lyssna nu, jag ber dig”, sa han med svag röst och försökte hålla sig sittande. Han gned sitt ansikte med händerna och skakade på huvudet.
“Vem är den där pojken?” frågade hon skrämd.
“Min son. Emil.”
“Din son? Hur då?” Hon kunde inte tro att den här odjuret kunde vara far till någon.
Emil
Agda gick närmare. Pojken var mager och smutsig, som en försvunnen valp.
“Ja, han är min”, sa Sigge. “Hans mor dog för några månader sen. Nu bor han hos mig.”
“Hur gammal är han?”
“Fem, tror jag”
“Du vet inte ens hur gammal din egen son är?” sa hon förbluffad.
“Kan vi stanna här några dar?” frågade han plötsligt. “Jag måste fixa en del grejor.”
“Aldrig i livet”, sa hon bestämt.
Då hörde hon en liten röst bakom sig:
“Jag är törstig.”
När hon vände sig om såg hon Emil stå där. Hennes händer sjönk ner.
“Kom, lille vän, jag ska ge dig något att dricka”, sa hon mjukt.
“Jag är inte lille vän, jag heter Emil”, svarade han med tunn röst.
“Okej, Emil. Okej.”
Efter att ha gett honom vatten tog hon med honom in, lade honom i sängen och stoppade om honom. När hon kom tillbaka satt Sigge hopsjunken vid bordet, orakad och illaluktande.
“Agda, jag ber dig”, stammade han. “Jag kan falla på knä om du vill. Kasta inte ut oss. Bara några dar. Jag vet att du har ett gott hjärta”
Hon visste inte vad han hade för “grejor” att fixa, men av ren medkänsla lät hon dem stanna fast bara för Emils skull. Pojken var tystlåten och försiktig, mogen för sin ålder. Det enda som fick honom att le var när han lekte med Bamse ute på gården. De blev snabbt kompisar.
Sigge uppförde sig, gjorde till och med lite nytta han hackade ved och hämtade vatten. Men någon arbetsmoral hade han inte. Agda var fast besluten att snacka allvar med honom snart.
“Du har väl en lägenhet i stan? Och pengar?” började hon en dag.
“Ingenting kvar”, suckade han. “Förlorat allt. Kanske därför hans mor dog hon var sjuk länge. Hjärtat, tror jag.” Han skakade på huvudet. “Kan vi stanna lite till? Jag ska fanimej fixaMen en dag kom Sigge aldrig tillbaka, och Agda och Gustav gifte sig och gav Emil och hans nya lillebror det trygga hem han alltid hade förtjänat.
