Idag insåg jag vad lycka verkligen är.
På väg hem tackade Marika ödet för att hennes äldsta dotter Elin i alla fall skulle få ett lyckligt liv. Hon själv hade inte haft tur, men hon ångrade inget. Hon trodde att allt skedde som det var menat, som det skulle vara.
“Det var mitt öde att träffa Erik, älska honom och gifta mig med honom,” tänkte hon. “Jag födde Elin, men han ville ha en son. För att göra honom glad blev jag gravid igen och fick Viktor. Men precis efter hans födsel började oturen. Viktor föddes med en funktionsnedsättning, dömd till rullstol för resten av livet.” Marika suckade tungt när hon öppnade porten till lägenheten.
En dag tog hon mod till sig och bestämde sig. När Erik fick veta om sonens diagnos packade han genast sina saker och lämnade dem med orden:
“Räkna inte med min hjälp.”
Efter hans avfärd kände Marika sig maktlös. Elin var sex år, Viktor sjuk. Nätterna grät hon i kudden och undrade om hon klarade det.
“Varför jag? Varför?” frågade hon tomma luften.
Men en dag samlade hon sig och beslöt:
“Gråt eller inte, barnen måste tas om hand. Ingen kommer och hjälper oss. Det här är mitt liv, min smärta.”
Elin började förskolan och sedan skolan. Med Viktor arbetade Marika hårt, gav honom all sin kärlek. Viktor älskade sin mamma och syster och växte upp med deras omsorg. Elin hjälpte till på kvällarna, så att Marika kunde vila eller sköta hushållet. Så levde de tre, växte upp i en värnad av kärlek. Marika hade tur – hon fick hemmajobb för att kunna vara med Viktor. Elin blev äldre och stöttade sin mamma. Tiden gick.
När Marika låste upp dörren till lägenheten såg hon Elin vrida sig framför spegeln i sin brudklänning. Tårarna vällde upp i hennes ögon när hon betraktade sin dotter. Här stod hon nu, en vacker ung kvinna, redo att gifta sig med Johan, en bra kille med egen lägenhet och stadigt jobb.
“Elin, så vacker du är! Johan kommer inte tro sina ögon när han ser dig i den här klänningen. Men är det inte lite tidigt att köpa brudklänning? Gamla sägningar varnar för att skynda sig,” sa Marika.
“Åh, mamma, du vet verkligen hur man förstör stämningen,” skrattade Elin medan hon tog av sig klänningen. “Det är inte för tidigt. Johan känner någon på skatteverket, så vi kan gifta oss snabbare.”
“Jaja, jag tänkte bara på gamla vanor. Allt blir bra, bara du inte visar klänningen för Johan i förväg.”
Marika gick in till Viktor, som log glatt när han såg henne. Efter ett kort samtal gick hon till köket.
“Hur fort Elin har växt upp,” tänkte hon. “Redan förälskad och redo att gifta sig. Johan verkar bra, han gjorde ett gott intryck redan första gången. En mors hjärta luras inte.” Hon log när hon mindes hur allvarligt Johan sagt:
“Jag älskar er dotter och lovar att hon aldrig ska sakna något. Hon kommer vara lycklig med mig! Jag vill ha en stor bröllopsfest med många vänner. Men oroa er inte – jag tar hand om alla kostnader. Jag tjänar bra.”
“Nu är jag lugn för min dotter,” log Marika och tackade stilla Gud för att han skickat en sådan man till Elin.
Bröllopet närmade sig när Marika plötsligt blev sjuk. Hon kände sig svag och yr. Läkaren tittade på proverna och sa:
“Jag vill inte skrämma er, men ni behöver fler undersökningar.”
Då blev hon verkligen rädd. Tänk om det var något allvarligt? Elin skulle ju gifta sig, men Viktor – hur skulle han klara sig utan henne?
Hon delade sina farhågor med Elin.
“Tänk om något händer mig? Viktor klarar sig inte ensam. Han är femton, men behöver fortfarande hjälp. Hur ska jag kunna gå på undersökningar?”
“Mamma, sluta! Allt kommer bli bra. Tror du verkligen jag inte kan ta hand om Viktor? Medan du är på sjukhuset stannar jag hemma hos honom.”
“Men ni har ju bröllop snart…”
“Det gör inget. Johan kan ändra datum.”
Och Johan ställde verkligen in allt. Marika blev inlagd. När hon satt på sjukhuset och väntade på svar, tänkte hon bara på Viktor. Vad skulle hända med honom om hon dog?
Läkaren kom in med ett leende.
“Ni ska inte oroa er så. Det är inget allvarligt – bara en godartad knuta. Ingen operation behövs. Ni kan leva ett långt liv med detta. Ni måste bara gå på regelbundna kontroller.”
Marika visste inte om hon skulle skratta eller gråta av lättnad. Men på väg hem började hon tvivla igen.
“Varför sa han att jag måste gå på kontroller? Dolde han något?”
När hon kom hem väntade Elin otåligt.
“Vad sa doktorn, mamma?”
Marika delade sin oro, men Elin lugnade henne.
“Allt blir bra, mamma. Jag lovar.” Hon kysste henne och skyndade sig till Johan.
Men Marika kunde inte sluta oroa sig. Tänk om hon blev sjuk? Tänk om hon dog? Vem skulle ta hand om Viktor? Hon ringde Elin några dagar senare.
“Vi måste prata. Kom hem.”
Elin kom genast.
“Vad är det nu, mamma?”
“Jag har tänkt mycket. Förutom dig och Viktor har jag ingen. Lova mig att du inte överger din bror om något händer mig.”
“Mamma, jag har ju redan sagt att jag aldrig skulle lämna Viktor. Varför oroar du dig så?”
“Jag skulle känna mig lugnare om du blev hans officiella vårdnadshavare efter mig.”
Elin förstod att det var menat allvar.
“Okej, vi ordnar det. Johan känner en notarie.”
“Men om Johan inte vill?”
“Varför skulle han inte vilja? Han älskar mig, och han gillar Viktor. Du har ju sett hur bra de kommer överens.”
Senare samma dag berättade Elin för Johan.
“Jag måste säga dig en sak…”
“Elin, är du klok?” utbrast Johan. “Vårdnadshavare för en funktionsnedsatt? Ska du ta hand om honom resten av livet? Vi kommer få egna barn! Och jag då? Varför inte skaffa en bra assistent eller ett boende där han får professionell hjälp? Jag betalar!”
Elin var chockad. Hon hade inte väntat sig detta.
“Jag tänker inte lämna min bror! Jag ville bara lugna mamma.”
“Och jag vill inte att min fru ska vara bunden vid en funktionsnedsatt”, svarade Johan. “Jag vill ha ett normalt liv, att min fru möter mig med glädje, inte utmattning. Jag vill ha egna barn, inte en sjuk svåger.”
Elin packade tyst sina saker. Johan såg på och sa till slut:
“Du har tid att tänka.”
“Nej, Johan. Jag har en bror – och han väntar inte.”
När Marika såg Elin med resväskan bör
