Att gå eller stanna
Annika öppnade dörren och blev förvånad när hon såg sin dotter Linnea och en okänd kille som log vänligt.
“Hej mamma, det här är Markus”, sa dottern snabbt och sköt fram honom. “Jag tänkte att det var dags för er att träffas. Är pappa inte hemma?”
“Hej”, hälsade killen lite blygt och klev in i rummet.
Annika log för att uppmuntra honom och nickade till svar.
“Mamma, förlåt att vi kommit utan förvarning, men vi ska bara dricka lite te”, babblade Linnea. “Sedan ska vi gå på bio.”
Markus var artig, log blygt men höll igång konversationen.
“Mamma, var är pappa? Jag ville att han skulle träffa Markus.”
“Var skulle han annars hålla hus? I garaget, så klart. Håller på med bilen, sa att han måste dammsuga och tvätta insidan. Du vet hur han är, han vill göra allt själv och inte gå till biltvätten”, svarade Annika.
Snart var Linnea och Markus på väg att gå, och killen tackade artigt och sa adjö.
“Åh, så väluppfostrad och trevlig”, tänkte modern när hon stängde dörren efter dem.
Linnea studerade på universitetet, andra året. Dottern var vuxen. Annika hade inte ens märkt när hon blivit stor. Nu ställde hon ständigt frågor om livet, bad om råd: vad som var rätt att göra, hur hon skulle hantera olika situationer, hoppades på ledtrådar från sin mor.
Ibland gav Annika råd, men det fanns tillfällen då hon svarade:
“Linnea, jag har inget entydigt svar på den frågan, och det kommer jag aldrig att ha. Det finns inte alltid en enda rätt väg. Ibland sätter livet ut fällor för oss, som om det vill påminna oss om att allt har sin tid.”
Var och en har sin egen ödestig, och livet sköter sig självt. Annika, som levt med sin man i över tjugo år, hade ständigt stått vid en vägskäl. Hon mindes fortfarande när hennes vän Lovisa presenterade henne för Anders.
“Annika, det här är Anders, min Olofs kompis”, sa hon och förde fram en lång och smal kille som verkade generad och lite vilsen. “Han jobbar med min Olof, och han har velat presentera sin vän för någon av oss. Hursomhelst, prata lite.” Hon log och försvann in i dansande folkmassan till sin kille.
Studentdisken var i full gång. Annika och Lovisa studerade på universitetet, och studierna närmade sig slutet. Lovisa och Olof planerade att gifta sig om två månader. Anders verkade främmande bland studenterna, blyg och obekväm. Han lutade sig framåt, som om han skämdes för sin längd, lite klumpig, och såg sig omkring, betraktade den glada studenthopen.
“Anders, studerar du någonstans?” frågade Annika först.
“Nej, jag har jobbat som chaufför i tre år, och innan dess gjorde jag lumpen.”
“Konstigt”, tänkte Annika. “Gjort lumpen men ser fortfarande så ung ut, lång och smal.” Vanligtvis kom killar tillbaka mer mogna efter lumpen – hon hade sett det hos sin äldre bror.
“Jag och Olof gjorde lumpen tillsammans, blev kompisar och fortsatte vara det efteråt. Vi fick jobb på samma ställe. Jag gick bara i skolan. Så du och Lovisa studerar här?”
Han log mot Annika med en pojkaktig och charmig min, så hon log omedvetet tillbaka, även om hon inte ville ge honom några förhoppningar. Hon tyckte inte om honom. Så blev deras första möte. Och om någon då hade sagt att han skulle bli hennes man, hade hon skrattat högt.
Men som man säger, undan kommer man inte. Livet hade varit trist och enformigt om vi alltid visste var vi skulle hamna och med vem. Varje gång Anders bjöd ut Annika tänkte hon att det var sista gången – de skulle träffas, prata och gå skilda vägar. Nästa gång skulle hon säga nej.
Tiden gick, men Annika vågade inte säga nej. Å ena sidan tyckte hon synd om den här blyga, snälle Anders, å andra sidan fanns det inga andra killar som hon tog på allvar, ingen hon kunde tänka sig gifta sig med.
“Annika, hur går det med Anders?” frågade Lovisa.
“Bra, jag vet inte riktigt”, svarade hon likgiltigt.
De var med på Lovisa och Olofs bröllop som vittnen. De skrattade och var glada för sina vänner. Annika tog examen och fick jobb. Så fortsatte de träffas. Med tiden vande hon sig, insåg att Anders var äkta. Hon bestämde sig för att fråga sin mor om råd.
“Mamma, du har träffat Anders. Jag vet inte vad jag ska göra. Han börjar prata om giftermål, och jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet bara att han är pålitlig, hårt arbetande och omtänksam, men han har inte så mycket bildning och läser inte böcker.”
“Linnea, oroa dig inte för det. Så han läser inte böcker, men han är trogen och ser på dig med kärleksfulla ögon”, sa modern. “Med tiden kommer skillnaden i utbildning att bli mindre viktig.”
Så kom dagen då Anders, rodnande och nervös, friade till Annika – han verkade osäker på om hon skulle säga ja.
“Annika, här”, sa han och tog fram en ringask ur fickan. “Jag vill att du ska bli min fru. Säger du ja?”
Annika tittade tyst på ringen men log och sa:
“Ja, men var är blommorna?” Hon tog ringen och satte den på fingret.
“Åh, Annika, jag glömde bort det. För mig var det viktigaste ringen och ditt ja. Men jag lovar, jag köper blommor till dig.”
Annika tänkte senare:
“Konstigt att vi gifte oss överhuvudtaget. Han är en helt vanlig kille som jag länge inte tog på allvar.”
Kanske var det för att alla hennes vänner och bekanta gifte sig som Annika själv gick med på det. Hon ville inte vara ensam. Trots att hon var söt – kanske lite rund – var hon inte säker på sig själv.
Annika och Anders blev ett par. Med tiden, som alla familjer, fick de en gemensam vardag med släkt och olika problem – som Anders alltid fixade själv. Men ju mer de delade, desto mer kände hon av klyftan mellan dem.
Vid middagen pratade de bara om vardagen. Annika hade ingen lust att diskutera filmer eller konst hon sett på museet med en väninna. De kunde inte ens komma överens om vilken TV-show de skulle titta på eller var de skulle gå på helgen. Naturligtvis bestämde Annika, och mannen höll med.
“Anders, sluta titta på tecknade filmer, du är ingen barnunge”, sa hon, och han log bara.
“Är tecknade filmer bara för barn?”
Annika förstod att han saknade utbildning och uppfostran. Så hon fick lära honom hur man uppför sig, hur man använder bestick. Hon var rädd att han skulle göra bort sig, särskilt när de blev bjudna hem till bekanta.
Något var fel, ins
