Äntligen.
När Linnea gifte sig hade hon ingen aning om att hennes nye make, Johan, hade en destruktiv vana. De hade inte dejtat länge, och Johan friade snabbt – lite påverkad av alkohol.
”Linnea, vi gifter oss”, sa han och andades ut en hinna sprit.
”Johan, är du full? Ska du fria i det här tillståndet?” protesterade hon svagt, för hon ville gärna gifta sig. Nästan alla hennes väninnor var redan gifta.
”Jag är bara glad, hoppas du inte säger nej”, skrattade han. ”Så, vad säger du?”
”Okej, jag säger ja. Men på villkor att du inte dricker mer än på helger och högtider.”
”Det var ju det jag menade! Idag är det en helg – jag friade ju!”
Ung och naiv som hon var, granskade Linnea inte situationen närmare. Hon visste inte heller att Johans far druckit hela sitt liv. Kanske hade vanan smittat av sig på sonen, särskilt eftersom faden ibland bjöd Johan på ”en kopp te med socker”.
Johans mamma, Margareta, blev arg när maken hällde upp åt sonen.
”Du sätter i dig det där giftet själv och nu lär du honom också?”
”Håll mun, Margareta. Han är ju karl, han måste vänja sig”, fnös maken.
Efter bröllopet flyttade de in i Linneas etta, som hon ärvt av sin mormor. Till en början gick allt bra. Johan jobbade, och ibland kom han hem med alkoholstank, men han hade alltid en förklaring.
”Anders bjöd – hans son föddes, hur kan man säga nej då? Olle fyllde år, klart vi skulle fira. Lars behövde hjälp med virket till sommarstugan, så vi fick en sup.” Det fanns alltid en anledning, och alla var lika viktiga.
Linnea födde sonen Emil, men Johan fortsatte som vanligt. Han skyndade sig aldrig hem och brydde sig knappt om pojken.
”Varför ignorerar du honom? Han är din egen son”, klagade Linnea.
”Du sa ju själv att jag inte fick andas på honom”, muttrade Johan.
”Sluta dricka då! Hur länge ska vi behöva ha den här diskussionen?”
Åtta år gick. Johan drack nu nästan varje dag. Han fick sparken från det ena jobbet efter det andra. Margareta såg hur Linnea kämpade och respekterade sin svärdotter djupt.
”Linnea försöker få honom att sluta, men han vägrar. Det blir bara värre”, berättade hon för sin äldre syster.
”Stackars Linnea. En sådan god hustru och mor”, suckade systern.
Ytterligare två år passerade. Emil gick i tredje klass. Linnea försörjde familjen ensam, medan Johan var arbetslös. Margareta hjälpte till med pengar och kläder till barnbarnet. Johan var inte längre den stiliga killen hon gift sig med. Han hade tappat hälften av tänderna i slagsmål och fall, håret tungnade, och värst av allt – han kände ingenting för vare sig hustru eller son.
”Linnea, skilj dig och kasta ut honom. Hur står du ut?” rådde hennes mor, kollegor och grannar.
Men Linnea tyckte synd om sin värdelöse make. Hon hade alltid haft ett mjukt hjärta – hon tog hem vilsekomna katter och hundar, så naturligtvis kunde hon inte överge Johan. Men hon oroade sig för Emil. Han såg sin far berusad och respekterade honom inte. Deras förhållande var fruset. Linnea insåg att det var dags att göra slut.
Hon berättade det för Margareta.
”Margareta, jag orkar inte mer. Jag ska skilja mig.”
”Linnea, kan vi inte få honom behandlad först?”
”Ni försökte ju med er man – och hur gick det? Emil får inte bli som sin far. Johan måste härifrån.”
”Vart ska han ta vägen då? Till oss, så klart. Åh, vad ska det bli av mig?” Margareta tog sig för huvudet.
Sanningen var att Linnea klarade beslutet först när hon blivit förälskad i kollegan Markus. Hon höll det dolt inom sig – ingen anade något, inte ens Markus.
Han hade börjat på kontoret för två månader sedan. Linnea förstod direkt när hennes hjärta slog snabbare. Den blåögde blonde mannen med kort frisyr och varmt leende hade fascinerat henne. Och inte bara henne – flera singelkollegor blev intresserade när de fick veta att Markus var skild och flyttat till stan för att bo hos sin far.
Trots att han var 34 och singel behandlade Markus kvinnor med respekt, även de som rakt på sak försökte bjuda ut honom. Han log bara och svarade artigt:
”Tyvärr, jag har redan planer ikväll.”
Några kvinnor började sprida skvaller av frustration, men Markus behandlade alla lika.
Linnea ansökte om skilsmässa och meddelade Johan:
”Johan, vi skiljer oss. Dina väskor står i hallen.”
Han stirrade dumt på henne, oberörd. Han tog väskorna och åkte till sina föräldrar.
”Jag vet att jag inte betytt något för honom på länge”, tänkte Linnea efter hans avfärd. ”Nu börjar mitt nya liv. Jag ska lära mig lita på män igen.”
Och det hände. En kväll efter jobbet ropade Markus på henne.
”Linnea, har du tid?”
”Ja, lite. Varför?” Hennes kinder blossade.
”Jag vill bjuda dig på middag. Så vi kan lära känna varandra.” Han log. ”På jobbet vill jag inte skapa skvaller.”
”Jag tackar ja”, svarade hon och satte sig bredvid honom i bilen.
På restaurangen var det lugnt.
”Jag hörde att du skilt dig”, sa Markus när de beställt.
”Ja. Mitt tålamod tog slut.”
”Jag förstod direkt när jag såg dig att du var meningen”, erkände han ärligt.
Linnea blev varm inombords – han uttryckte precis vad hon känt.
”Markus, jag visste inte ens att du märkte något.”
”Om man vill se, ser man”, skrattade han, för nu var han säker.
De började träffas. Kollegorna viskade, särskilt den fräcka Tina:
”Så vår blyga lina fångade Markus? Hur gick det till?”
”Jag vet inte”, svarade Linnea lugnt.
Johans mamma levde nu i ett helvete hemma, men kom ofta på besök till Linnea och Emil.
En lördagsmorgon berättade Linnea om Markus. De var förlovade – han hade gett henne en vacker ring. När Margareta kom in i den mysiga lägenheten och luktade nybryggt kaffe och färska bullar, var Linnea nervös.
”Linnea, jag ska gifta om mig.”
Margareta stelnade – sedan log hon brett.
”Äntligen! Vilket underbart nytt.”
Linnea blev paff. Hon hade väntat sig ogillande.
”Men… du är inte arg?”
”Nej! Johan behandlade dig illa. Du förtjänar lycka.” Ögonen glittrade. ”Jag hjälper gärna till med bröllopet!”
Spänningen släppte. De planerade tillsammans, pratade om klänning, blommor ochOch när våren kom stod Linnea och Markus vid altaret med Emil mellan sig, medan Margareta log tårar av lycka från första bänken, övertygad om att allt ändå hade ordnat sig på bästa sätt.
