**Ängel**
Genom staketets galler sticker en liten hand fram och sträcker sig efter de mogna jordgubbarna. Jag låtsas inte se det och fortsätter att rensa lök i rabatten.
— Hej, tant Agda, ropar Lillis med tunn röst.
— Hej, mitt solsken, ler jag. Kom hit, du kan hjälpa mig att plocka jordgubbar.
Staketet hänger löst, så jag lyfter lätt på den nedersta delen, och in kommer min ängel – så kallar jag Lillis. Bakom honom, flåsande och stönande, klämmer sig den stora hunden Bosse igenom, nästan dubbelt så stor som sin herre. Jag sätter en stor skål mitt i jordgubbslandet. Lillis plockar de största och mognaste bären. Han har ljust hår, blå ögon och skarpa skulderblad som små vingar. Därför kallar jag honom Ängel. Han är fem år. Nyfiken, snäll.
— Lillis, varför var mamma arg i morse?
— Jo, hon skulle måla stolarna, men jag spillde färgen, svarar Lillis. Jag skulle måla Basses hus och tappade burken.
— Åh, det gör inget. Nu dricker vi lite te och köper ny färg.
Min lilla ängel tvättar händerna utan påminnelse och sätter sig vid bordet. Hans favoritplats är vid fönstret. Av alla godis väljer han jordgubbar med mjölk och en ännu varm kanelbulle. Bullen är strödd med florsocker, och snart har Lillis vita sockerstreck över läppen. På mattan vid dörren ligger Bosse. Han har varit här förut, känner till reglerna och väpar tålmodigt på sin belöning. Han får en ostkaka. Bosse tittar bedjande på den ensamma ostkakan, sedan på oss, som om han frågar: *är det allt? Jag hoppades på mer…* Vi skrattar, och jag sätter fram en skål med soppa. Bosse förlåter oss och börjar utan brådska äta.
Efter en timme kommer vi tillbaka från affären med två burkar färg: vit och grön. Himlen är blå, solen står högt, det är varmt. Jag går in för att byta kläder, packar ihop de sista jordgubbarna och bullarna. På Lillis trappa sitter farmor. Hon blev blind för två år sedan. Min lilla ängel rättar varsamt till hennes halsduk så den ligger jämnt och fint, stoppar undan en lock av hennes hår. Jag ger farmor en skål med jordgubbar – jag vet att hon älskar dem.
På verandan målar Lillis och jag stolarna vit, sedan Basses hundkoja grön från den andra burken. Lillis är nöjd, Bosse bryr sig inte.
Från jobbet kommer Lena, ängelns mamma. Hon berömmer sonen för arbetet, bjuder alla till bordet. Lillis tar farmor i handen och leder henne in. Sedan matar han henne med risgrynsgröt, försiktigt och tålmodigt. Teet dricker hon själv, med en karamell. Hon rör sig själv genom huset, vet vilka golvbräder som knarrar. Lena jobbar på en vägkrog, två kilometer hemifrån. Om hon har kvällspass kommer hon sent. Allt hopp vilar på sonen.
Ur ögonvrån ser jag Lillis äta gröten med stora tuggor, flottad med en klick smör. Efter en mugg sött te går han för att titta på tecknat. En pojke – och redan en man. Eller en man, men fortfarande ett barn?
Han sopar golvet, kan diska, hjälper farmor att klä sig, matar henne, bär in ved (två klabbar åt gången) och vatten (en liten hink). Och han älskar sin hund, men kan ibland gråta bittert när mamma skriker orättvist. Han kan skratta lyckligt när han badar i ån, och vattendropparna sprutar högt upp och glittrar i solen.
Lena följer mig till grinden. Jag ber henne att inte skrika på Lillis. Han är en man, straffa honom inte. Ta hand om honom. Hitta anledningar att berömma.
Lena börjar klaga på ett hårt liv, en blind mor, en liten lön.
Jag svarar: Eget hus, en mor som lever, ett jobb, en hjälpsam son, du är frisk. Värdesätt det du har, jämför dig inte med andra.
Lena ler och vinkar adjö.
Mina stunder med Lillis ger frukt – vid fem kan han redan läsa *Snödrottningen* högt för farmor. Och på lugna kvällar går vi med våra fiskespön ner till ån. Solen, som en mogen solros, sjunker långsamt bakom skogen och sprider sina sista varma strålar. Molnen under lyser guld. Allt tystnar, vilar från dagens brus. Vårt prat skrämmer inte de nyfikna fiskarna, och snart sprattlar ett par glänsande abborrar i hinken. Middag åt min katt är säkrad…
…Idag kom min ängel på besök. Han är vuxen nu, 42 år. En respekterad läkare, kirurg. Några gånger om året besöker han sin mors och farmors gravar, och sedan, med gåvor i famnen, knackar han på min dörr. Alla kallar honom Lars-Erik, men jag vet – det här är en ängel! Stor, bredaxlad och väldigt snäll. Oavsett årstid sätter han en korg med jordgubbar på bordet, sätter sig vid fönstret och ler lyckligt. Han dricker te med varma kanelbullar, röker en cigarett på trappen, och när han går, omfamnar han mig med två stora, varma vingar…
*Man behöver inte se för att kärleken ska synas – den märks i små gester, som jordgubbar på en blind kvinnas knä.*
