Familjebråk är aldrig bra – det förstör hela hemmet.
“Jag hatar honom! Han är inte min pappa! Han kan dra härifrån. Vi klarar oss utan honom”, sa Lisa argt om sin styvfar. Jag förstod inte varför det var så mycket konflikter. Varför kunde de inte bara leva i harmoni? Jag hade ingen aning om vilka känslor som kokade under ytan.
… Lisa hade en yngre halvsyster, Ebba. Ebba var deras mammas och styvfars gemensamma dotter. För mig verkade det som att styvfarn behandlade både Ebba och Lisa lika. Men det var bara utifrån sett. Egentligen skyndade sig Lisa aldrig hem efter skolan. Hon räknade ut när hennes “fiende nummer ett” – den hatade styvfarn – skulle åka till jobbet. Men om hon räknade fel och han fortfarande var hemma, blev hon alldeles ifrån sig.
Hon viskade till mig:
“Han är hemma! Maja, kom och sitta i mitt rum.” Sedan låste hon in sig i badrummet och väntade tills han gick. Så fort dörren slog igen bakom honom, kom hon ut igen och suckade av lättnad:
“Äntligen! Maja, du har tur som har en riktig pappa. Jag får lida.” Hon skakade på huvudet. “Kom, vi går och äter lunch.”
Lisas mamma var duktig på att laga mat. I deras hem var maten en religion – frukost, lunch, mellanmål, middag, allt exakt beräknat efter kalorier och vitaminer. Varje gång jag kom på besök stod det alltid varm mat på bordet. Kastruller och stekpannor täckta med handdukar, redo att serveras.
Lisa tyckte inte om sin lillasyster Ebba, som var tio år yngre. Hon retades, bråkade och slog henne. Först många år senare skulle de bli oskiljaktiga.
Lisa gifte sig senare och fick en dotter. Sedan flyttade hela familjen – utom styvfarn – till Israel för gott.
… Tolv år senare födde Lisa ytterligare en dotter. Ebba blev ensamstående men hjälpte Lisa med flickorna. I det främmande landet blev de ännu starkare som familj. Lisa höll kontakt med sin riktiga pappa tills han dog. Han hade en ny fru, men Lisa var hans enda dotter.
Jag växte upp med både mamma och pappa, men alla mina kompisar hade trasiga familjer. Som barn fattade jag inte varför de hade såna problem med sina styvpappor. Men tydligen hade de det tufft.
Min vän Moa hade en mamma och en styvpappa som båda var alkoholister. Moa skämdes för dem och bjöd aldrig hem någon. Hon visste att styvpappan skulle skälla, och mamman skulle backa honom och kanske ge henne en örfil. Men när Moa fyllde femton började hon ge igen – och då lämnade de henne i fred.
“Maja, kom på min födelsedag!” sa Moa glatt en dag.
Jag blev förvånad. “Till dig hemma? Är det inte riskabelt? Kommer inte din styvpappa kasta ut mig?”
“Han vågar inte! Hans makt över mig är slut. Mamma gav mig min riktiga pappas adress. Nu är han min skydd. Han bor nära. Kom, mamma lagar mat!” Moa lät självsäker som aldrig förr.
…På Moas sextonårsdag kom jag med en present och ringde på.
Moa stod i dörren, fin i sina kläder: “Hej kompis! Kom in och sitt!”
Hennes mamma och styvpappa stod vid bordet. Jag hälsade tyst och försiktigt. De nickade tillbaka.
På bordet, täckt av en nött plastduk, stod en stor skål med köttbullar och potatis, en tallrik med smörgåsar och läsk i grova glas. Ovanpå glasen låg små sockerkakor. Det var allt. Men Moa verkade stolt över det “festliga” bordet.
Herregud, vad åt de annars? Jag tänkte på min egen födelsedag – då stod mamma i köket hela dan och lagade allt möjligt: sallader, kött, fisk, tårtor, juice… Ja, olika frön, olika skördar.
Jag åt upp allt utan att visa min förvåning. Sockerkakan sparade jag – den smulade för mycket och jag ville inte smutsa ner duken.
MammMen med åren skulle ändå både Moa och jag finna vår egen väg, och minnena av de där svåra åren skulle blekna, precis som höstlöven som en gång föll från träden utanför vårt barndomshem.
