Efter att ha fått en bonus på fabriken satt Anders med två kompisar på en liten restaurang. Bonusen var inte stor, men han var ogift och hade en avslappnad inställning till pengar.
“Har man pengar – bra”, sa han glatt, “har man inga, så väntar man bara tills nästa lön.”
Så sa han till sina vänner när de klagade över att deras fruar tog alla pengar, om de nu lyckades gömma undan lite.
“Ja, Anders, det är lättare att leva som ungkarl”, suckade Johan. “Jag har tre söner, och lönen är inte direkt himmelshög. Ett råd – gif dig inte, annars kommer din fru också tjata: barnen är hungriga, skorna har gått sönder, kläderna blir för små…”
Killarna skrattade, men plötsligt slog en pigg och söt tjej sig ner bredvid dem. Hon fick syn på Anders och satte sig direkt i hans knä. Han var den yngsta i gänget och kände sig lite generad, men lade ändå armen om henne.
“Jag heter Lovisa”, sa hon muntert, “och du?”
“Anders”, svarade han, medan de andra killarna blinkade och fnissade.
Lovisa reste sig och satte sig på en stol som Johan snabbt hämtade från ett annat bord. Anders var från landet, blyg av sig, och visste inte riktigt hur han skulle hantera en så här fräck och påstridig tjej. Men han tyckte väldigt bra om Lovisa, och den kvällen gick de hem tillsammans. På morgonen vaknade han bredvid henne.
“Jag måste till jobbet”, sa han och klädde på sig snabbt medan hon låg kvar.
“Anders, hoppas det här inte var sista gången?” sträckte hon på sig. “Kom till mig efter jobbet, jag väntar på dig.”
Arbetsdagen kändes oändligt lång, men efteråt skyndade han sig hem till Lovisa. Hon väntade faktiskt på honom i sitt studentkorridorrum. Anders blev kär i den här glada, livfulla tjejen, trots att han knappt kände henne, och trots att killarna varnat honom för att hon hängde mycket med andra killar. Inom kort friade han.
Ett år senare föddes deras dotter Elin. Lovisa var i början en hyfsat bra hustru – hon lagade mat, städade och tog hand om Elin. Men när flickan fyllde ett år började problemen. Anders var på jobbet, och Lovisa lämnade dottern hos grannen och stack. När han kom hem låg Elin fortfarande hos grannen, som sa:
“Anders, jag har två egna döttrar och mycket att göra. Säg till Lovisa att jag inte kan ta hand om Elin längre.”
De bråkade och skällde, och Anders hotade Lovisa om hon lämnade barnet igen och kom hem full. Men Lovisa började ta hem andra killar. När han kom hem från jobbet satt det en hel skock där. Han kastade ut dem alla. Till slut, efter ännu ett gräl, sa Lovisa:
“Ta Elin och stick, jag vill inte ha något med er att göra. Åk tillbaka till din by.”
Det gjorde han. Han hade funderat på det tidigare men hoppats att Lovisa skulle ändra sig. I byn var hans mor Kerstin sjuk och låg till sängs, och grannen Klara tog hand om henne. Deras gårdar låg så nära att man kunde kliva över staketet. Klara kunde gå ut från sitt kök och rakt in till Kerstin. Praktiskt när det gällde mat.
Anders hade inte varit hemma på länge och visste inte att hans mor blivit så dålig. Och hon hade ingen annan än honom. Situationen var knepig: sjuk mor och en tvåårig dotter. Han fick jobb i byn, och Klara tog hand om Elin – hon hade en egen son, Robin, som var tre år. Barnen lekte tillsammans.
“Tack, Klara, vet inte vad jag skulle göra utan dig”, sa han.
Klara var gift, men hennes man Micke var en slarver – drack, slog, och Anders hade fått lägga sig i flera gånger. Men senast hade han gett Micke en sådan omgång att han packat och rest för gott. Micke hade flyttat till en annan by, sa byborna. Klara var inte ledsen, utan glad. Hon var rädd för sin man.
“Åh, Anders, så tyst och lugnt det är nu! Tack för att du skrämde iväg honom, han kommer aldrig tillbaka.”
Hon skilde sig. En månad senare dog Kerstin.
Efter begravningen gick Anders till jobbet, medan Elin sprang till Klara. Som tack hjälpte han henne med allt. Hans lilla hus var gammalt och trasigt, byggt av farföräldrarna. Klaras hus var däremot fint. Hennes far Klas var en skicklig snickare och byggde huset själv, men han hann inte bo där länge.
Klaras föräldrar gick bort i snabb följd – först fadern, som slitit ut sig, och sedan modern två år senare. Klara blev kvar med sin äldre syster. Snart gifte sig systern och flyttade. Klara var då arton, ensam i huset, och då kom Micke och friade. Kerstin hade sagt till henne:
“Gift dig med honom, Klara. Varför bo ensam?”
Så hon gjorde det. Robin föddes, och Klara älskade sin son, men Micke blev bara värre.
Efter moderns död började Anders fundera. Han tyckte om Klara – mer än bara lite. Inget mot Lovisa. Klara var omtänksam, varm, lagade god mat och såg på honum med ömhet.
“Varför gifte jag mig med Lovisa? Här är en riktig hustru”, tänkte han ofta.
En kväll kom han hem, och Elin låg hos grannen – hon hade feber.
“Elin blev sjuk, jag ringde till distrikssköterskan. Här är febernedsättande. Hon får stanna hos mig.”
Anders blev orolig och sov dåligt, men på morgonen låg febern.
“Hela natten var hon het, men nu sover hon. Oroa dig inte, gå till jobbet.”
På kvällen gick han direkt till Klara. Elin satt upp i sängen, fortfarande svag men log.
“Pappa”, sa hon glatt, “kan vi inte bo här hos tant Klara? Jag kan kalla henne mamma!”
Orden träffade både Anders och Klara rakt i hjärtat. De längtade efter varandra men vågade inte.
“Elin, det går väl inte…”
“Varför?” sa Klara rodnande. “Elin har rätt. Varför bo i det där kalla huset…”
Anders stod tyst ett ögonblick, men log sedan.
“Då har Elin bestämt för oss. Jag har tänkt på det länge. Tack för att du sa det – det borde jag ha sagt.”
De gifte sig, och det blev ett gott äktenskap. Allra glädast var Robin och Elin, som nu var syskon och oskiljaktiga. De växte upp tillsammans, gick i skolan. Robin beskyddade Elin, lät ingen såra henne.
Allt var perfekt. Robin blev sexton, Elin femton. De fattade inte att de var förälskade. Första kärleken. Robin var lång, snygg, med ljuslockigt hår och blå ögon. Flickorna i byn blev förälskade på fläcken, men Robin brydde sig inte – han var alltid med Elin. Hon var vacker, med en tjock mörkblond fläOch så levde de lyckliga i alla sina dagar.
