Väntan och prövningar
Vera Andersson väntade otåligt på sin make och son som var på affärsresa i en annan del av landet. De hade planerat att expandera sin framgångsrika verksamhet och öppna en filial i en ny stad. Allt gick bra för fadern och sonen Viktor, och deras företag blomstrade.
Vera längtade mest efter att få träffa sin son, för hon hade brådskande nyheter om hans fru Linda, som snart skulle föda. Att Linda inte älskade Viktor var tydligt för alla, men för barnets skull höll de tyst.
En dag hörde Vera Linda prata i telefon och säga:
“Snart föder jag och sticker med barnet. Jag tar med mig lite värdesaker också – här finns det att hämta.”
Vera ville genast ringa Viktor men ändrade sig. Han och hans far hade ett viktigt möte; hon kunde vänta tills de kom hem.
“Vi hämtar barnet från sjukhuset sen. Linda får dra åt skogen – hon bryr sig ändå inte om barnet.”
När Lindas värkar började var Viktor och hans far på hemväg. Ambulansen förde Linda till BB, men strax därefter ringde någon och berättade att hennes make och son varit med om en olycka. Mannen dog på plats, Viktor hann viska några ord innan han gick bort:
“Ta barnet ifrån henne.”
Förhörsledaren förklarade att det inte fanns något barn i bilen, men Vera svarade med darrande röst:
“Min sons fru födde nyss. Det är mitt barnbarn – de är fortfarande på BB. Linda vill inte ha barnet, det var därför min son sa så.”
Hon trodde inte hon någonsin skulle få se sitt barnbarn, men ändå hämtade hon Linda från sjukhuset. Hur hon bar sorgen visste hon inte ens själv. Hjälpen kom från Henrik, en trogen vän till maken och sonen, som jobbade som finanschef i deras företag. Han tog hand om allt – begravningen, minnesstunden. En läkare höll vakt hos Vera under den svåra tiden.
Henrik hämtade också Linda och lille Emil från sjukhuset. Efter makens död stannade Linda kvar i det stora huset – ännu hade hon ingen brådska att lämna. Vera anställde en barnsköterska, för hon själv hade inte kraft att ta hand om barnbarnet hela tiden. Hon började sätta sig in i företaget, eftersom allt nu tillhörde henne enligt tidigare avtal. Under tiden skötte Henrik allt, och hon litade fullständigt på honom.
Linda brydde sig knappt om sin son och försvann ofta från huset. Efter ett halvår tog hon Emil och gick, och snodde pengar hon hittat i sin svärfars skrivbord. Hon kunde inte komma åt kassaskåpet – koden visste hon inte.
Återigen drabbades Vera av chocken när hon förlorade sitt barnbarn. Det var det enda som återstod av Viktor, hennes kära son. Men inte långt därefter dök svärdottern upp igen.
“Du måste ge mig pengar och aktierna i företaget, allt jag har rätt till efter min makes död. Annars får du aldrig se Emil igen. Jag lämnar honom på barnhem, och du hittar honom aldrig.”
Vera gav henne allt hon begärde, precis som lagen krävde – och mer därtill. Hon gav till och med sina egna guldsmycken som Linda krävde.
“Linda, snälla, låt mig träffa Emil”, bad hon, men Linda bröt sitt löfte.
Tiden gick. Vera hanterade sorgen så småningom och började sköta företaget med Henrik som högra hand. Han var en ärlig och pålitlig medarbetare. Men saknaden efter Emil plågade henne mest av allt.
Henrik föreslog att de skulle vända sig till polisen.
“Vera, jag har en vän som är kriminalare. Låt oss gå direkt till honom.” Hon gick med på det.
Efter en tid hittade polisen Linda och upptäckte att hon blandat sig med tvivelaktiga typer. Hon hade gett bort aktierna i utbyte mot ett fint hus, men i stället dumpades hon i ett skjul. Hon blev lurad och övergiven. Efter det började Linda dricka och skötte inte om Emil. En dag gav hennes suparkamrat henne ett ultimatum:
“Antingen mig eller din son. Välj.”
Hon valde honom, och tillsammans lämnade de Emil ensam i skogen. Polisen fick reda på allt när de spårade de som försökte sälja aktierna de lurat av Linda. Hon pekade ut var hon lämnat pojken, men han var borta. Efter en stor letaktion hittades han aldrig. Linda greps.
### **En ny början**
Sara växte upp på barnhem, och när det blev dags att börja sitt vuxenliv drömde hon om att flytta till en liten by nära staden. Hon fick ett litet hus och var lycklig.
“Kanske inte nytt, men stabilt och mysigt. Det här har jag alltid drömt om.”
Hon fick jobb på byns lilla kök. Ända sedan barndomen hade hon drömt om att bli kock, och ibland fick hon hjälpa till i barnhemmets kök. Livet i byn började falla på plats. Hon fixade till huset, och grannen Markus hjälpte henne med grovjobbet.
Sara undrade inte varför Markus alltid var där. Hon trodde det bara var vänlighet – men i själva verket var han förälskad, för blyg för att säga det.
En dag gick Sara ut i skogen för att plocka svamp. Hon gick och njöt, hittade flera fina kantareller, när hon plötsligt såg en liten pojke under en buske. Han var smutsig och sov hopkrupen.
“Min lilla gosse, vakna”, viskade hon och strök honom varsamt över kinden.
Pojken vaknade skrämd och började gråta. Sara lyfte upp honom, men han sparkade och skrek.
“Gråt inte, lilla vän. Jag ska inte göra dig illa.” Hon bar honom hem, värmde vatten, badade honom och gav honom mat. Sedan bad hon Markus hämta sjukvårdaren.
“Vad heter du?” frågade hon, men pojken svarade inte. “Då kallar jag dig Emil, okej?”
Byborna fick snart reda på Emil och kom med gåvor – mjölk, kläder, allt möjligt.
När främmande var närvaran gömde sig Emil bakom Sara. Sjukvårdaren undersökte honom och lugnade henne.
“Han är bara utmattad. Ge honom mat, så kommer han snart på fötter. Han har inte varit ute i skogen länge.”
Emil följde Sara överallt. Ibland tog hon med honom till jobbet, annars vakade MarkuMen åren gick, och en vacker dag stannade en fin bil utanför Saras och Markus hus – och ur den klev Vera, som äntligen fått veta sanningen om sin försvunne sonson.
