Mörkret innan gryningen
iOS och Android
Ännu
Tystnad mellan två
963 följare
Följ
Mörkret innan gryningen
8 maj
7
10 min
— Jag går nu, Viktor. Försök inte stoppa mig, — Elin höll hårt i en gammal pensel med nött trähandtag, som om det var en talisman. Bakom henne på stafflin torkade en ofärdig målning – en blodröd solnedgång, söndersliten av mörka penseldrag.
— Du går? Vart? Till dina färger och penslar? — Viktor skrattade, men ilska skimrade i hans röst. — Du är ingen utan mig, Elin. Ingen. Vem vill ha dig med dina kladdiga tavlor?
Hon såg på honom – mannen som en gång lovat henne stjärnorna och nu tog till och med ljuset ifrån henne. Hans ansikte, en gång så kärt, kändes nu främmande, förvridet av förakt. Elin drog ett djupt andetag, kände beslutsamheten sprida sig i ådrorna, och lämnade huset med en dörr som smällde. Vinden for genom håret, och i bröstet brann något nytt – frihet.
***
Morgonen i deras lilla stad luktade dagg, nyklippt gräs och rök från grannarnas vedspisar. Elin vaknade av stjärtmesarnas sång utanför fönstret och kastade en vanemässig blick på stafflin i sovrummet. Den tomma duken stirrade tillbaka med en tyst förebråelse, som en gammal vän hon svikit. Idag skulle Viktor köra henne till en utställning i den större staden, och hon log vid minnet av hans ord för två år sedan.
— Du är talangfull, Elin, hade han sagt och hållit om henne i deras lilla hyreslägenhet. Lampans sken föll på hennes skisser som låg utspridda på bordet. — Jag ska hjälpa dig visa världen vad du kan. Du kommer att lysa.
Hon hade trott honom. Tills hans löften löstes upp i förebråelser: “Slösa inte tid på dessa kladd”, “Det är dags att tänka på familj”, “Vem vill ha dina bilder?” Varje ord lämnade ett märke, som en fläck på en ren duk, och Elin gömde sina penslar i lådan allt oftare.
— Godmorgon, sömnunge, sa Viktor när han kom in i sovrummet, redan klädd i sin perfekt strykta skjorta som luktade dyr parfym. — Frukosten är klar, skynda dig. Mamma ringde, hon väntar oss till lunch.
— Men utställningen? — Elin satte sig upp i sängen och rättade till sitt rufsiga ljusa hår som hon inte hunnit sätta upp.
— Vilken utställning? — Han rynkade pannan medan han knöt slipsen. — Elin, vi har massor att göra. Mamma vill prata om renoveringen av deras hus, och jag måste till kontoret. Kanske nästa gång?
— Men du lovade… — Hennes röst darrade, men hon tystnade när hon såg hans irriterade min.
— Elin, börja inte igen. Jag orkar inte med dina nycker nu, — svarade han och lämnade rummet, en doft av parfym efter sig.
Hon nickade för sig själv, svalde besvikelsen. Så här var det alltid: “nästa gång”, “sen”, “inte nu”. Hennes drömmar upplöstes i hans planer som akvareller i regn. Elin ställde sig upp, drog på sig en gammal tröja och gick till köket, där kaffet och rostade bröd stod och väntade – kallt. Till och med hans omsorg kändes mekanisk nu, som en plikt utan själ.
***
Elin växte upp i ett hem där konst ansågs som bortkastad tid. Deras trähus i stadens utkant knarrade i golvbrädorna och luktade fukt. Hennes mor, trött efter skift på den lokala textilfabriken, brukade säga: “Man blir inte mätt på teckningar.” Hennes far, som alltid höll på med rostiga bilar i garaget, ryckte bara på axlarna när hon visade honom sina skisser.
— Elin, håller du på med dina klottHon stod vid fönstret i sin ateljé, solnedgången strömmade in över de nya målningarna, och för första gången på länge kände hon sig hel.
