Svenssonmamman visste alltid bäst.
Linnea ryckte till när telefonen ringde skarpt. På skärmen lyste det “Astrid Karlsson”. Svenssonmamman hade ringt redan tredje gången på morgonen. Linnea drog ett djupt andetag, samlade sig och tryckte på den gröna knappen.
“Ja, Astrid, jag hör.”
“Linnea, varför svarar du inte?” Rösten var full av anklagelse. “Jag ringer och ringer!”
“Jag lagade gröt till Elsa, händerna var fulla,” ljög Linnea, även om hon egentligen inte orkade diskutera för hundrade gången hur fel hon uppfostrade sitt barn.
“Återigen gröt! Jag har sagt det – barn behöver kött! Min Edvin växte upp på kött, titta hur stark han blev! Din Elsa är blek som ett spöke, nästan blåser bort i vinden.”
Linnea blundade och räknade till fem. Deras dotter var bara tre år, och doktorn sa att hon utvecklades helt normalt. Hon var bara liten – lik sin farfar.
“Astrid, hon får kött också. Till lunch blir det köttbullar idag.”
“Bra! Det var därför jag ringde. Jag tänkte komma förbi idag, ta med kycklingbuljong. På benen, precis som Edvin gillar. Och så gjorde jag pannbiffar efter mitt recept. Inte som dina där köttbullarna…”
Linnea rynkade pannan. “Köttbullarna” lät nästan som om hon föreslog gift.
“Du behöver inte oroa dig, vi har allt vi behöver,” försökte hon protestera.
“Oro? En farmor får väl hälsa på sitt barnbarn! Tänker du förbjuda mig?”
Den meningen summerade hela svenssonmamman – förmågan att ställa frågor så att varje svar utom ja lät som en oförskämdhet.
“Självklart, kom förbi,” gav Linnea upp.
Efter samtalet lutade hon pannan mot det kalla fönstret. Utanfor virvlade enstaka snöflingor mot de nakna trädgrenarna. November hade varit fuktig och grå.
“Mamma, vem pratade du med?” Elsa tittade fram från barnkammaren med sin slitna nalle i handen.
“Farmor Astrid kommer idag,” log Linnea och försökte låta glad.
“Kommer hon säga att jag inte äter bra igen?” Rynkade pannan.
Linneas hjärta knöt sig. Till och med barnet märkte den ständiga kritiken.
“Farmor älskar dig bara och vill att du ska bli stark och frisk.”
Elsa såg inte övertygad ut men nickade och återvände till sina leksaker.
Linnea började städa. Fast hon och maken föredrog en kreativ röra, måste lägenheten skinMen när Astrid kom med sin bullar och menande leenden, insåg Linnea att balansen mellan kärlek och gränser alltid skulle vara en dans på slak lina.
