Allt var skriveligt tills hon kom tillbaka
– Vad gör du här? – Katarina snubblade nästan till kaffemuggen i handen, när hon såg den bekanta silhuetten i dörröppningen.
– Hej, syskon, – log Anika slarvigt, kastade en lång fryskifta från sitt ansikte. – Looade?
– Du… Du var ju i USA… – Katrinas händer darrade. – Fyra år sen stack du och sa aldrig bara…
– Planer förändras, – skrattade Anika, smög införbi henne i hallen. – Får jag sitta? Eller ska jag stå i dörren?
Katarina backade tyst åt sidan. Fyra år. Fyra år av trygghet, stabilitet, rutiner. Anika skötte blicken över lägenheten de en gång delat.
– Perm på dig, – nickade hon mot den nya möbeln. – Kom ihåg hur vi föreställde att vi skulle klippa ner de där ohejliga blommotivsbanden?
– Jag minns, – svarade Katarina tyst, fortfarande inte tro på sina ögon. – Anika, vad händer? Varför är du här?
– Måste man ju inte chansa på sin systers humör? – Anika slängde sin jacka på soffan, gick till fönstret. – Samma stadsdel, samma park med sandlåda. Alltid fint.
Katarina ställde kaffemuggen på bordet. Hennes händer darrade fortfarande. Anika såg ganska likadan ut som tidigare, fast långare hår och en trött glimt i ögonen.
– Är du gift? – frågade Anika, såg på ringen på systers hand.
– Ja, – döpte Katarina instinktivt tillbaka handen. – Med Emil. Kommer du ihåg? Min klasskompis från gymnasiet.
– Emil Sundström? – Anika höjde på ögonbrynen. – Den som skrev diktverk för dig i skolan?
– Han.
– Intressant. Barn?
– Dotter. Ellin. Sex år.
Anika nickade, men något i blicken förändrades. Katarina kände igen den växlingen – så såg syster ut när hon inte gillade något.
– Var är hon?
– Igår癫痫病，, tar Emil hem henne. De tänkte på lekplatsen.
– Har du vunnit ett minnesmärke, – suckade Anika, i tonen satt en känsloskärm. – Familj, barn, säkerhet. Allt det där vi en gång spermade om.
– Anika, – Katarina kom närmare, – ska du berätta varför du är tillbaka och…?
Anika vred bort blicken från fönstret och mötte systers. I ögonen flimrade en känslolös tanke, men tyst snabbt.
– Saker gick fel i USA. Tjänsten ryckte sönder, visum gick ut. Kom hem.
– För alltid?
– Veta inte.
Katarina kände hur något ångde inom henne. Det var samma känsla som varje gång Anika var nära. Sådan Gomorrah-förstörelse med ett enda minne.
– Var bor du?
– Ingenstans just nu, – Anika log med den där **plask*lek** som alltid innebär en förfrågan. – Tänkte kanske laga över hos er. På några dagar.
– Anika, jag…, – Katarina tvekade. – Vi har smått här, Ellin…
– Jag tar över soffan. Ser inte mig.
Katarina visste att hon skulle säga nej. Varenda cell i kroppen skrek larm. Men det var sisters. En enda grupp efter föräldrarnas död.
– Ja, – suckade hon. – Men kort.
– Tack, kittis, – Anika tryckte henne, och ett ögonblick kändes det som att det gamla sisters-tältet åter fanns, de som alltid stödde varandra.
Nästa dag såg Emil hem med Ellin. Katarina intygat tidigare om sisterns exil, men trots det såg en känslolös gupp i munnens när hon såg Anika.
– Hej, Emil, – satt Anika upp, surfade tidskriften vid soffan. – Lång tid sen.
– Anika, – nickade han kallt. – Gick det bra i USA?
– Här har det varit bättre ibland, – log hon. – Du är fortfarande samma seriösa typ som förr.
Ellin klamrade sig till pappa, undrade över den okända kvinna.
– Vem är det? – frågade hon.
– Det är tant Anika, – sa Katarina, satte ner sig bredvid dottern. – Hon är min syster.
– Har du en syster? – förundrade sig Ellin. – Varför har jag aldrig sett henne?
– Tanta Anika har bott långt borta, – förklarade Katarina. – Nu börjar hon på besök.
Anika gick fram till barnet, knäböjde.
– Hej, min liten. Du är så vacker. Allting från mamman.
Elle fladdrade en känslolös lek.
– Är ni verkligen syskon? Ni ser inte alls likadana ut.
– Faktiskt, – skrattade Anika. – Mamman har alltid varit den vackraste i familjen.
Dunder-tele打通ar stämde inte. Emil satt tyst, svarade ettstavigt på Anikas frågor. Katarina försökte hålla talan, men kände ansträngningen i luften.
– Pappa, går vi i cirkelegentligen imorgon? – frågade Elle, åt upp gröten.
– Helt säker, solsken, – lekte Emil, ansiktet mjuknade. – Vi har lagt det fast.
– Tanta Anika kommer med? – frågade Elle till Anika.
– Om tant Anika vill, – svarade Katarina med ett blick till syster.
– Förstås att jag kommer, – nickade Anika. – Lång tid sen jag var där.
Senare på kvällen hjälpte Emil Katarina med diskar.
– Hänger hon länge? – frågade han tyst.
– Så länge som några dagar.
– Katterin, – tvättade han sin hand över hennes axel, – minns du vad det var när…
– Jag minns, –打断他. – Men det är min syster. Jag kan inte bara kasta ut henne på gatan.
– Jag förstår. Men tänk på Elle.
– Elle har inget att göra med det.
– Katarina, barn märker allting.
Från rummet ekade Elles skratt. Katarina ser ut genom dörren och såg Anika visa barnet något tricks med mynt.
– Titta, mynten har försvunnit! – sa Anika. – Nu sitter den på ditt öra!
Elle skrattade och klappade med.
– Mera! Mera! – bad hon.
Katarina lek. Kanske allt kommer att vara okej. Kanske Anika har förändrad sig.
Nästa dag gick de verkligen till cirkus tillsammans. Elle var stundet av att uppskatta uppvisningen, medan Anika köpte henne varmkakor och luftballonger. Emil avslappnade sakta, skrattade ibland Anikas skämt.
– Kom ihåg, – sade Anika på kvällens måltid, – hur vi föreställde att vi ville vara cirkusfolk? Du ville vara tumlaren, och jag – lejontränaren.
– Jag minns, – lekte Katarina. – Och du sa alltid att lejon lyd dig eftersom du var modig.
– Jag är fortfarande modig, – blinkade Anika.
– Vad betyder modig? – frågade Elle.
– Det betyder att man inte räddar sig att göra det som man vill, – förklarade Anika. – Inte ens om andra säger att det är farligt eller fel.
Katarina blev orolig. Något i tonen kändes inte rätt.
– Mod är bra, – hoppades Emil, – men att tänka på konsekvenser också.
– Emil har alltid varit försiktig, – sa Anika med ett ironisk ton. – Stämmer det, Katterin?
– Försiktighet är inte dåligt, – försvarade Katarina maken.
– Självklart inte. Men ibland hindrar det livet.
När Elle var somn, och Emil gick in i badrum, blev sistrarna ensam.
– Har du bra känslor, – sade Anika, beundrade familjebilder på hyllan. – Tyst, lugnt, förutsägbar.
– Vad är fel med det?
– Inget. Men… tråkigt nog.
– Jag tycker inte det är tråkigt.
– Verkligen? – Anika vred sig till henne. – Kom ihåg hur vi föreställde att vi skulle resa över hela världen? Du ville se Paris, och jag – New York.
– Drömmar förändras.
– …Och du tvingas att göra det. – Anika satte sig vid syster vid soffan. Anika, syster, frågade: – Katterin, är du glad?
– Självklart är jag glad.
– Tänker du ibland på hur du kunde ha levt om du inte gift dig så tidigt? Om du inte födade ett barn i tjugofem?
– Anika, vad vill du egentligen säga?
– Inget. Bara nyfiken.
Katarina kände varnande signaler, men kunde inte riktigt urskilja dem.
– Jag älskar min familj.
– Det förstår jag. Älskande och vana är olika skrivelser.
– Vad betyder det?
– Inget särskilt, – Anika gäspade. – Trött från resan. Går nu.
De nästa dagar såg Anika som om hon smälte in i familjens liv. Spelade med Elle, hjälpte Katarina med huset, till och med gjorde frukost. Emil anpassade sig gradvis.
Men Katarina förstod: något var fel. För ofta såg hon hur Anika noggrant studerade deras vanor, ställde för många frågor om Emils arbete, deras planer.
– Och Emil tjänar det, – frågade Anika en morgon, när de drack kaffe i kök.
– Tillräckligt för oss.
– Vad gör han i sin affär?
– Han är försäljningschef. Anika, varför frågar du?
– Bara nyfiken. Så att han arbetar med folk, mycket kontakt?
– Ja. Vadå?
– Inget. Han är bara så charmig. Kunderna gillar honom.
Något i tonen ställde Katarina, men hon undvek att utveckla tanken.
Natten därefter kunde hon inte somna. Emil snarkade bredvid, medan sina tankar snurrade kring. Har Anika verkligen börjat sitt gamla spel igen? Har fyra år inte lärt henne någonting?
På morgonkvällen reste Katarina tidigt och gick in i köket. Anika satt redan vid bordet med en kaffekopp.
– Sömnplågad? – frågade syster.
– Jag är van vid att stiga upp tidigt, – svarade Katarina, hällde vatten.
– Katterin, – Anika tittade noggrant på henne, – känner du dig okej? Du verkar nedsiktad sen ett tag.
– Allt är okej.
– Säkert? Jag känner att du blir vissnad mot mig.
– Varför skulle jag?
– Jag vet inte. Kanske för att jag var borta så lång tid? Eller för att jag bara kom in orimligt?
Katarina satt tyst.
– Katterin, – Anika steg fram och gick emot henne, – jag förstår att jag skadade dig fyra år sen. Den där försvinnande…
– Klar, – henne bröt in. – Det är i sin helhet.
– Men du glömde inte.
– Jag gjorde det.
– Varför ser du då ut som en fiende?
Katarina vändes till sistren.
– Och hur ska jag se annorlunda? Efter allt det som skedde?
– Jag förändrades, Katterin. De fyra åren lärde många saker.
– Vardagsresenä?
– Att lyx inte kan stjälas. Att vad som är främmande förblir främmande.
Katarina ville tro, men hennes inre röst signalerade fara.
– Anika, – sa hon tyst, – jag ber dej verkligen. Förstör inte det jag byggt upp. Jag har en familj, ett barn…
– Tror du att jag vill ta din make? – Anika skrattade bittert. – Katterin, jag är 42 år. Jag är tråkig tillsammans med främmande killar. Jag behöver ett eget hem, ett eget ställe i livet.
– Då hitta det. Men inte här.
– Var ska jag hitta? Du är min enda.
I samma stund gick Emil in i kök i nakna kläd.
– God morgon, tjejer, – sa han, gned sömn. – Vad diskuterar ni så tidigt?
– Om livet, – svarade Anika genast, med en lätt ton. – Gom Emil, minns du att vi inte glömde banken?
– Förföljande, inte glömt. Klockan elva ska jag vara ledig.
Katarina såg hur sistren lekte med maken, och hennes hjärta reträddade. Sådana liknande rörelser; precis som då hon gav sin älskelighet till den andra killen för att ta till sig honom.
Hela dagen överlevde hon i en orolig situation, väntade på deras retur. Emil ringer klockan tre och säger att han får dröja kvar – Anika bad honom hjälpa med inköp.
– Hon inte kör, – förklarar han. – Många saker, ogynnsamma att ta kollektivtrafik.
– Bra, – svarade Katarina, fast inuti hennes vatten kokade. – Tills vi ses.
De kom tillbaka till middags. Emil var i ett bra humör, medan sistren intonde särskilt charm.
– Tack dig i stort, – sade hon, förpackade säcken. – Utan dig hade jag inte klarat det.
– I inget, – sade han, trummade bort sitt hand. – Ochhandled, A ska vara väldigt med skill. Hjälpte mig att välja ett nytt telefon.
– Verkligen? – Katarina tittade på sistren.
– Lärde mig att göra det i USA, – förklarade Anika. – Där går det inget.
Vid middagen distraherade sistren alla med berättelser om sin utlandslevnad. Emil lyssnade uppmärksamt, ställde ibland frågor. Elle ville ha mer och mer historier.
– Varför kom du tillbaka då? – frågade Emil. – Om det var så intressant?
– Jag saknade mins hem, – svarade Anika. – På syskon. En människa kan inte leva på främmande mark hela livet.
– Planen? Kommer du att stanna här?
– Vet inte. Vardagar förändrar det.
Katarina fångade sisterns blick och förstod: spelet hade börjat. Anika kom inte tillbaka slumpvis. Hon har ett syfte.
Sent på kvällen, när alla sov, gick Katarina länge utan att sova. Emil sov bredvid, och hon lyssnade på hans andning, försökte förstå om något hade förändrats i honom under dessa dagar.
Det gjorde. Han blev mer lekfull, talrik, till och med sjöng under dusch. Som om en frisk lufttog på ingången till hans taktiska liv.
Katarina förstod: hon förlorade. Anika utförde sina specialiteter – känslolösitet. Och mest kända sanningen – Emil inte förstod hur nät fastgick.
Nästa morgon tog hon ett beslut. Väntade på att Emil gick till arbetet, tog med Elle till förskola, och återvände hem till sistern.
– Låt oss erbjuda oss, – sade hon utan inledning.
– Om vad? – Anika drack kaffe, skriver tidskriften.
– Du vet vad. Låt oss inte spela.
– Förstår inte vad du menar.
– Anika, jag vädjar dig förlåt. Farväl. Hitta ett annat liv, en annan kille. Låt inte slå vårt familj.
– Din familj? – Anika lyfte blicken från tidskriften. – Varför känner du det som att jag påverkar dig?
– Jag ser hur du ser på Emil. Jag minns blicken.
– Katterin, det är bara din imagination.
– Det är inte. Jag känner till dig bättre än du tror.
Anika lade av tidskriften och granskade syster noggrant.
– Bra, – sade hon lugnt. – Antag, att du rätt. Antag att Emil…
– Vadå? – Katarina kände hur marken kollapsade under fötterna. – Han är min **make!**
– Din? – Anika log bittert. – Och han är medveten om att du är ägaren?
– Jag inte ville…
– Vad ville du? – Anika stod upp, började promenera runt rummet. – Att en man är ett föremål du kan ta över? Att om han bär ringen, så innebär det att han tillhör dig för alltid?
– Vi älskar varandra!
– Verkligen? – Stoppade Anika och tittade syster intensivt. – Varifrån kommer då din rädsla? Om ni verkligen älskar varandra, vad är det du då räddar?
Katarina stignade inte. Syster sköt till nypunkten.
– Vet du vad jag har förstått under dessa dagar? – fortsatte Anika. – Emil är olycklig. Söt, ansvarsfull, men djupt olyckelig. Han lever inte sitt liv.
– Nej!
– Det gör han. Och du vet det. Vet men gör som att du inte ser det.
– …Försvinn, – sade Katarina tyst. – Gå bort just nu.
– Jag inte far, – svarade Anika kallt. – Följande anledning: det finns ingen plats att fly. Och jag tröt bort.
– Då ska jag berätta Emil! Berätta varför du kom.
– Gör det. Men först svara kraftigt på frågan: vad om han väljer mig?
Katarina såg på sistern och förstod: striden hade börjat. Och i denna strid vinner det starkaste.
