Elin förde sina blickar ytterligare en gång över det lilla hyreshuset. Allt verkade oansenligt, uppsatt i sin plats. Döttrarnas frisyser var snörade i blåa snören, Erik hade tvättat ansiktet, hans yta var ren. Britta satt på soffan, klädd i en gammaldags klänning, samma som hon haft vid sin dotter bröllop. Samma kväll hade Lennart ringt via mejl, meddelade att han skulle komma till Närpes, och inte ensam, utan med ett “överraskningsgåva”.
Hon susade hem från mejlstationen, där signalen var som bäst, för att inte tappa stunden på Lennarts ankomst. Två månader hade han varit borta. Han hade vid taget bestämt sig för att få pengar, och hittat ett jobb i Stockholm.
Elin grät då:
– Lennart, vad är det för sorts familj? Du är i stan, och vi med barnen här, ensamma.
– Och varför skriker du som ett fyllerblad? Tror du jag lär aldrig komma tillbaka? Ser du inte, det behövs att byta takplattor, flickorna börjar i skolan året, men det finns inga jobbandelar i landsbygden.
– Jag förstår allt, det är bara… fel. Kanske vi också borde flytta?
Han drog sig tillbaka, pekade föraktfullt på henne:
– Elin, du verkar galen. Enklare och billigare att jag reser själv! Om vi alla åker, då måste jag gå med röd minus varje räkning jag får, du förstår ju inte vad priset är i städer!
Hon förstod att Lennart hade rätt. Pengar behövdes, att resa var nonsens. Hon hade en jobbandel här, ett hyreshus. Ändå, och ändå, hennes hjärta var som en kall svala. Men hon måste släppa honom.
Efter en månad kom första växlingsättningen. Elin lade upp sin röda klänning, gick till banken för att ta emot pengarna. Hon hade hört citatet, att folk visade sina problem av pengar. Och hon visste att grannarna pratade om henne. De sade att Lennart lämnat henne, löpte av med deras barn. Hon stängde dem med sin närvaro. Gick till banken när halva landsbygden redan var där, så alla skulle se henne. Det var så, att allas blickar följde henne, som en regnbåge.
Elin hörde den som om hennes namn var ett mantra i landsbygden. Men igår hade muziken av Lennart ännu gått i hennes hjärta. Vad för present kunde han ha med sig? Det spelade ingen roll, han var kompis! Hon hade hittat ett litet ställe, ett samhällsmässigt ställe, där de skulle kunna sitta, skratta, medan barnen var på lek. Hon hoppades han kom hit, för han behövde en varm kropp, och inte bara förtrollning.
Britta betraktade henne med ett leende.
– Vad snurrar du så? Så korkad med engång! Din lilla fläck kommer hem, tror du.
– Britta, var snäll. Lennart försöker, han jobbar, han förskjuter inget.
– Och tror du han jobbar för pengar? Du känner honom inte, min flicka. Han har en modell för att ingenkligen göra något!
Elin suckade. Hon förstod, att hennes mor-in-law hade en visdom. I städer hittar man inga jobbandelar. Hon försökte inte tänka på det. Han var kompis, han ville att barnen skulle ha liv. Och det var det viktigaste.
– Mamma! Där är pappa!
Elin tittade i spegeln ännu en gång. Allt verkar i sin plats. Inte ska hon skandalisera, inte ska hon skandalisera. Och det är inget som visar att hon är en sådan kvinna.
Av råga, väntade hennes flickor vid porten. Och där, en mörk skugga av mörk, och en annan, skära och snövit, hängde av honom. Hon stelnade. Elin kände att hennes hjärta var ett isbergsbris i havet. Grannarna stirrade på henne. Lennart steg fram, inblandade hennes hemlösa väninna in i gården.
– Hej, Elin.
Det var en kvinna, vacker men med en kall blick. Hon studerade Elin med en karaktär av förakt.
– Hej, Lennart. Vad sker det här?
Han log, men han var nervös.
– Det är Antonia… Jag… vi ska gifta oss…
Elin kände hur hennes själ föll till spån. Tänk, barnen, barnen som inte skulle känna en pappa. Lennart virvlar upp i musica, men inte för dem. Mamma steg fram.
– Sluta med drama, gånge! Om du kommer hit, så gör det!
– Mamma, vad säger du? Du nekar din son?
– Nej, nej, min son finns inte längre.
Hon vred sig, försvann in i huset, deras gamla klimat. Och grannarna viskade:
– Rätt, Britta! Skicka honom dit han borde vara.
Lennart stod mitt i gården, Antonia grep hans hand med ett börskt leende.
– Lennart, kan vi sälja huset? Du sade det var ditt!
Elin kände hur marken brast under henne. Ja, huset var Lennarts. Innan de skilda sig, hade Britta skrivit det under hans namn. Det var ett present, en giftig present som pågick. Elin betraktade hur Lennart hängslede sin Antonia och gick iväg. Antonia hinkade i sina höga klackar, ралtade sig som ett vintersvart djur.
Elin gick in, kollapsade på sovrumsgolv. Flickorna kastade sig till henne, Erik lutade sig mot fönstret.
– Mamma, gråt inte.
Hon trodde sig vara just avslutad, att inget kunde bli värre. Men det visade sig att det kunde bli sämre.
En vecka senare bromsade en bil utanför huset. I bilen satt två personer, en gammal och en ung man. Ungen sprang mot Elin.
– Elin, från Lennart?
– Ja…
– Vi måste fördjupa dig. Huset tillhör dig, men nu är Lennart flyttat. Så du måste flytta ut.
Hon stirrade, blinkade med ögonen.
– Hur? Varför?
– Lennart har sålt huset. Här, dokumenten.
Grannarna samlades, ropade:
– Vad har han gjort med sin familj?
Mannen såg sig om.
– Allt är rätt, pengarna är besiktigade. Jag är bara en medelmannen. Ingen kan neka.
Men folket såg inte på kontraktet, utan tänkte på familjen. Någon körde efter polisen.
– Sluta skrän, folk!
Polisen tänkte inte ta fotograferade, han tänkte på lagens sidor. Lite efter hade Elin fått veta att hon måste flytta ut. Hon var ensam med barnen, med Britta i sin famn. Erik såg skrämmande ut, flickorna grät. De förstod inte varför deras liv blev en kaka.
Britta, gammal kvinna, viskade:
– Kom med mig, Elin. Jag har ett stort hus. Vi kan dela.
Så flyttade de, utan att tala om vad som skulle bli. Kallt och tyst, men en osynlig kärlek svidde deras samlevnad.
Efter ett år på farstun:
– Elin, se hur de älskar, flickorna!
Elin leende. Hon hade just kommit hem från skolan. Ebbas och Signes första skolår var över, och de hade fått diplomatiska diplom. Britta och Elin satt och tittade på diplomen, som om det var seder. Britanns modell, som en gammal stol, stod som en vakt. De hade blivit som en familj, men ingen kände sig mer som en riktig syster.
Britta lade upp sin hand på Elinns famn.
– Jag, jag förstår att jag hade ett monster som barn. Fråga, om jag måste lämna. Jag förstår att du är arg.
– Skynda dig inte! Jag valde att gifta mig med honom. Han har förbryllat mig, men nu har jag barnen, och du. Vi är familj.
Och de grät, omfamnade varandra, tills tårar släppte.
Elin undvek att gå förbi huset, än sett hjälpligt eller elakt. De som ägde den nu, använde den för en skröta och träng mässan. Hon valde att glömma.
Men en dag sprang Erik iväg:
– Mamma! Pappa!
Elin kände en känsla av tomhet. Hon gick, alla samlade sig.
Vid dörren stod Lennart. Antonia, som flyttat bort honom när pengarna visade att hon inte borde vara med, han kom hit. Hans ryggsäck var fylld med nödvändiga saker, men ingen present.
– Hej, Elin.
Hon stod still, med sin mor-in-law och flickorna. Vill ni äta tillsammans?
– Jag saknade er, ville inte äta ensam, utan hellre vara med mina barn. Och … som pappa.
– Lennart, du vet att jag har rätt att fråga. Vart har du gått? Ni har flyttat.
– Elin, jag … det är inte meningen att jag ska vara dålig. Jag ville bara att ni skulle stödja mig.
– Och var är vi nu? Varför tänker du att vi stöder dig?
– Jag har inga pengar, verkligen. Men jag har ett hjärta.
Folk ropade i strömmen:
– Gå därifrån, höglögnare!
Lennart såg ut, som en förstörd man. Elin lade upp en spade, som ett viskande varning från mor-in-law.
– Jag ska ge dig något annat.
Och hon gick tillbaka, med spaden, det som skulle ta honom dit han inte ville vara. Men hon roade sig inte. Istället, när hela befolkningen väntade att se blod, hörde de hur Elin röstade:
– Låt mig sätta upp bord, låt oss fika tillsammans. Vi har en present, min flickors skolår är över!
Så, sambo och barn, och mor-in-law, åker iväg från den enkla gåvan. människor är mer än pengar, och pengar är inget annat än ett skuggspel.
