**2023-10-15**
Min granne Agnes Lundqvist på fjärde våningen vet alltid allt i huset. Vem som kommer sent, vilka som grälar, vem som inte har råd med hyran. Men hon visste inget om den nya på femte våningen.
Kvinnan dök upp obemärkt. Agnes mindes att lägenhet 53 stått tom efter gamle Sven Magnussons död. Hans arvingar från Göteborg, systersöner, hälsade på ibland, städade, sålde sen. Vem som köpte – ingen visste.
“Förmedlare som vidareförsäljer, säkert,” funderade Birgitta Ekström när hon mötte Agnes vid brevlådorna. “Det är populärt nu, man säljer lägenheter som potatis på marknaden.”
Men snart stod klart att lägenheten inte sålts vidare. Nån hade flyttat in. Agnes hörde det på låg musik som sipprade ner och klackar i trappan. Riktiga klackskor – inte tofflor eller sneakers. Något lyxigt i vårt slitna hus.
Första gången Agnes såg den nya grannen var en slump. Hon tittade i titthålet när hon hörde röster i trapphuset och stelnade. På trottoaren utanför lägenheten mittemot stod en lång kvinna i elegant sandfärgad kappa. Håret i en stram knut, en bukett vita rosor i handen.
“Tack så mycket,” sa kvinnan till en medelålders man i mörk kostym. “Jag ska framföra det.”
Mannen nickade, mumlade nåt oläsligt och gick mot hissen. Kvinnan stod kvar en stund, såg på blommorna, suckade lågt och försvann in.
“Birgitta, sett vår nya granne?” frågade Agnes dagen efter när de satt på en bänk i gården.
“Vilken nya?”
“På femte våningen. I femtiotre.”
Birgitta skakade på huvudet: “Nej. Är hon ung?”
“Inte direkt. Kring femt
Dagbok, 15 oktober
Det var Märta Persson som alltid visste vad som pågick i huset. Vem som kom sent hem, vilka som grälade, vem som inte hade råd med hyran. Men om grannen på femte våningen visste hon ingenting.
Kvinnan dök upp i trapphuset nästan ljudlöst. Märta mindes att lägenhet femtiotre stått tom länge efter gamle Stig-Eriks död. Hans systerbarn från Göteborg hälsade på då och då, städade ur, sålde sedan. Vem som köpte – det visste ingen riktigt.
”Fastighetsmäklare, antagligen”, spekulerade grannen Birgitta vid brevlådorna. ”Nu för tiden köps och säljs lägenheter som potatis på torget.”
Men snart blev det tydligt att lägenheten inte sålts vidare. Någon hade flyttat in. Märta hörde det på dämpad musik som sipprade ner ibland, och klackarna i trappan. Riktiga klackar – inte tofflor eller skor – en lyx få i deras hus unnat sig.
Första gången Märta såg den nya grannen var en slump. Hon kikade i titthålet när hon hörde röster i trappan och stelnade av förvåning. Mittemot stod en lång kvinna i elegant beige kappa. Håret i en stram knut, en bukett vita rosor i handen.
”Tack så hemskt mycket”, sa hon till en medelålders man i kostym. ”Jag ska framföra det.”
Mannen nickade, mumlade något lika osammanhängande med hans steg mot hissen. Kvinnan stod kvar en stund, drog ett dämpat andetag och försvann bakom sin dörr.
”Birgitta, såg du den nya grannen?” frågade Märta dagen efter på bänken i gården.
”Vilken nya?”
”På femman. I femtiotre.”
Birgitta skakade på huvudet: ”Nej. Är hon ung?”
”Inte direkt. Kanske fyrtiofem, femtio. Snygg, välvårdad. Klär sig fint, inte som oss andra.”
”Förmögen, antar jag”, konstaterade Birgitta. ”Köpte ju en lägenhet i stan.”
Märta höll med, men något kändes ändå off. Rika människor bodde sällan i deras gamla hus med knarrande hiss och flagande färg. De köpte nyproducerat eller exklusiva fastigheter med vaktmästare.
Sakta märkte Märta att besökare kom till femtevåningen. Alltid män, alltid med blommor. Olika tider – morgon, kväll, eftermiddag. Somliga stannade tjugo minuter, andra en timme. Alla välklädda, självsäkra.
”Kanske konstnär?” föreslog Birgitta när Märta delade sina iakttagelser. ”Eller musiker? De har alltid många bekanta.”
”Konstnär med sådana pengar?” fnös Märta. ”Har du nånsin sett en rik konstnär?”
Birgitta ryckte på axlarna, men erkände att det var osannolikt.
Märtas nyfikenhet växte dagligen. Hon lyssnade extra noga efter ljud ovanför, gick till sophuset när fotsteg ekade i trappan. Men grannen verkade lösa upp sig i luften. Antingen gick hon ljudlöst, eller så kände hon sig iakttagen och undvek ögonkontakt.
Lösningen kom oväntat. Märta kom hem från vårdcentralen efter lång väntan på läkare. Hennes humör var på botten – läkaren sa inget vettigt, bara skickade henne på blodprov. I hissen stötte hon på Vagn, fastighetsskötaren.
”Tjänare, Märta Persson”, hälsade han. Väskan med verktyg i handen.
”Hej Vagn. Vart ska du?”
”Upp till femman. Fixa en kran. Det kom en lapp.”
Märta spetsade öronen: ”Till femtiotre?”
”Japp. Schyst snäll tant där. Bjuder alltid på te och småkakor. Och betalar extra, vill jag påpeka.”
”Jaså? Vad är det för en?”
Vagn rev sig i nacken: ”Snäll typ. Artig, bildad. Bara… ledsen. Och ensam.”
”Ensam? Men killarna som kommer hela tiden!”
Han stirrade förbluffat på henne: ”Vilka killar? Varit där fem gånger – aldrig sett en själ. Hon är alltid ensam.”
Märta funderade. Antingen ljög Vagn, eller så missförstod hon något grunt. Kanske var grannen försiktig och tog inte emot gäster när andra var närvarande?
Svaret kom en vecka senare från oväntat håll. Märta stötte på grannen öga mot öga i ICA. Kvinnan stod i mejeriavdelningen och granskade en folkyoghurt.
”Ursäkta”, började Märta. ”Du bor i vårt hus? Märta Persson, fjärde våningen.”
Grannen tittade upp. På nära håll var hon vackrare – fina ansiktsdrag, uttrycksfulla bruna ögon, slät hy. Men i dessa ögon läste Märta en sådan utmattning och sorg att hon spratt till.
”Ja, jag känner igen dig”, svarade kvinnan lågt. ”Elisabet Bergman. Trevligt.”
”Hur står det till, har du hunnit bli ordentligt inflyttad? Lägenheten är fin, Stig-Erik underhöll den väl.”
”Tack, allt är bra. Tyst och lugnt.”
Elisabet var uppenbarligen inte på humör för småprat, men Märta gav sig inte:
”Jobbar du någonstans? Eller pensionär kanske?”
”Jobbar”, svarade grannen kort och vände sig mot kvargen.
Märta förstod att vidare frågor var olämpliga, tackade och gick. Men samtalet lämnade henne mer frågande än någonsin.
Hon ringde genast Birgitta: ”Birgitta, jag pratade med grannen! Hon heter Elisabet Bergman.”
”Vad fick du veta?”
”Inget väsentligt. Mycket förtegen. Och ledsen, nästan gråtfärdig.”
”Kanske mannen dog? Eller skilsmässa?”
”Vet ej. Men något är konstigt med henne. Vagn säger att hon är ensam, men jag ser ju männen som kommer.”
Birgitta teg ett slag. ”Märta… tänkte du nånsin att hon kanske… du vet…?”
”Vadå?”
”Nå, män kommer med pengar, hon bor ensam…”
Märta flämtade: ”Birgitta! Vad säger du! Hon är ju en
Märta flämtade: “Birgitta! Vad säger du! Hon är ju en hederlig revisor som fick sparken när hon vägrade begå skattebedrägeri, och dessa män var hennes före detta chefer som försökte tvinga henne till tystnad, en sanning som lärde mig att döma mindre och hjälpa mer när någon sover med tårpudrat under ögon
Men Birgitta viskade modstulet att alla måste kunna skaffa bröd oavsett vad samhället tycker, en sann tanke som fick märta att sova oroligt den natten.
