Sven stod framför den välbekanta dörren och kunde inte förmå sig att ringa på. En stor väska med hans ägodelar hängde tungt i handen, och nycklarna till lägenheten skramlade i jackfickan. Han vågade inte plocka fram dem.
Tre dagar tidigare hade han lämnat detta ställe efter ännu ett gräl, smällt igen dörren och ropat till sin fru att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Gunnel hade då kastat en toffel efter honom och skrikit att han kunde försvinna dit pepparn växer. En vanlig familjedispyt, sådana de haft massor av under trettio års äktenskap.
Men den här gången hade något gått snett.
Sven tryckte på ringklockan. Fotsteg hördes innanför dörren, sedan Gunnels röst:
– Vem är det?
– Det är jag, Gunne. Öppna.
Tystnad. Lång och obehaglig tystnad.
– Gunne, hör du mig? – upprepade Sven.
– Ja, – svarade hustrun kyligt. – Vad vill du?
– Vad jag vill? Jag har kommit hem.
– Det här är inte ditt hem längre.
Sven blev ställd. Under trettio år tillsammans hade Gunnel aldrig gått så långt, inte ens vid de värsta grälen.
– Gunne, sluta nu. Öppna dörren, så pratar vi som folk.
– Nej. Öppnar inte. Och tänker inte prata.
– Vad är det med dig? Varför gör du en höna av en fjäder?
– Du vet mycket väl varför.
Sven visste faktiskt. Tre dagar sedan hade Gunnel hittat en telefonnummerlapp i hans jackficka, med kvinnlig handstil. En banal historia – en kollega på jobbet hade gett sitt nummer och bett att han skulle ringa angående ett möte. Men att förklara detta för sin ursinniga hustru visade sig omöjligt.
– Gunnel, jag förklarade ju! Det är Annika från ekonomichefen. På grund av jobbet gav hon numret.
– På grund av jobbet, visst, – ljöd hennes röst genom dörren. – Då ringer man klockan tio på kvällen?
– Vilka tio på kvällen? Jag ringde henne ju aldrig!
– Du ljuger. Jag såg i din telefon.
Sven kände hur allt inom honom drog ihop sig. Han hade faktiskt ringt Annika, men av en helt annan anledning. Kollegans dotter sökte in på högskolan där en bekant till honom arbetade, och han hade lovat att lägga i ett gott ord. En rent mänsklig tjänst, utan några som helst dubbelbottnar.
– Gunne, låt mig komma in så förklarar vi lugnt.
– Nej. Förklara därifrån.
Sven sneglade sig om. Någon granne kunde dyka upp i trapphuset, och han ville inte gräva familjedramat.
– Okej, lyssna. Jag ringde Annika, sant. Men inte av den orsak du tror. Hennes dotter söker till läkarprogrammet, och där jobbar en kompis till mig. Jag lovade att prata med honom.
– Och du tror jag köper den historien?
– Den är sann!
– Sann? Varför berättade du inget för mig då? Varför dolde du det?
Sven tvekade. Han hade faktiskt inte nämnt kollegans förfrågan för sin fru. Inte av några dåliga avsikter, han tyckte helt enkelt inte att hans arbetsdetaljer var väsentliga.
– Jag dolde inget. Trodde det var oviktigt.
– Jaså, oviktigt. Och vad mer var oviktigt? Berätta nu, varför smög du till ett café med henne efter jobbet?
Svens hjärta tog ett skutt. Hur kunde Gunnel veta det?
– Hur vet du…
– Lena Olsson såg er. Hon sa ni satt som turturduvor och höll varandra i näbben.
– Vi höll inte varandra i näbben! – protesterade Sven. – Och vi satt bara en halvtimme. Hon bjöd på en kopp kaffe för hjälpen med dottern.
– Ja, det lät som det. Sådana är de nu, de tacksamma.
Raseri skälvde i Gunnels röst. Sven förstod att hon inte tänkte släppa in honom.
– Gunne, älskade, tänk nu själv. Varför skulle jag vilja ha andra kvinnor? Jag har ju dig, vår familj.
– *Hade* familj. Nu inte längre.
– Vad menar du?
– Jag säger som det är. Jag är trött på att leva med en otrogen man.
– Otrogen? Jag har inte gjort något sådant!
– Inte? Vad höll du på med då? Flaskade du?
Sven lutade pannan mot dörren. Samtalet fastnade.
– Gunnel, möts vi imorgon, när du lugnat dig? Vi pratar som folk.
– Lugnar mig inte. Och möts inte.
– Gunne…
– Gå till din Annika. Kanske släpper hon in dig.
– Vad pratar du om? Vilken Annika? Jag är sextio år, en farfar med barnbarn! Vad skulle jag med romanter till?
– Varför drar du då till caféer med andra kvinnor?
– Jag förklarade! Var där en gång, av artighet.
– En gång… Kanske inte bara en gång?
Sven insåg att han var fångad. Oavsett han sa skulle Gunnel hitta något att kritisera.
– Okej, – sa han trött. – Jag går. Men vi kommer att prata mer.
– Nej, det gör vi inte.
Sven tog väskan och gick ner. Nere väntade sonen Emil, som hämtat honom från stationen.
– Så, pappa? Fick du gå in? – undrade Emil när han såg faderns bekymrade min.
– Nej.
– Allvarligt? – Emil såg förvånad ut. – Har mamma tappat det helt?
– Vet inte, min son. Förstår inte vad som hänt henne.
De satte sig i bilen. Emil startade motorn men körde inte iväg.
– Pappa, vad hände egentligen? Mamma sa så konstiga saker i telefon…
– Vad sa hon?
– Jo… Att du skaffat en älskarinna. Att du bedrar henne.
Sven suckade djupt.
– Emil, jag svär vid allt – jag har ingen. Har aldrig haft. Mamma hittar på alltih
Göran klev till slut in genom dörren efter två veckors frånvaro, och med en djup suck mötte Kerstins tystnad medan regnet slog mot fönstret – hon såg på honom, sa inte ett ord men gav honom en förlåtande nick, och medveten om att orsaken till stormen kanske varit mer om de fem decennier som vänt än om Malin från kontoret, halade han av sig våta rocken och ställde två koppar på köksbordet, en tyst överenskommelse om att börja om från ny torka genom de små ritualer som en gång byggt deras liv.
