Astrid Karlsson justerade försiktigt handduken under asken med blomma och tittade på klockan. Mindre än en timme till gästerna och ändå skämdes hon. Tjugofem år av lärartjänstgöring i en högstadieskola i Göteborg, och sextio år att fira – det ville hon göra rättvisa.
– Elin, är du redo snart? – ropade hon mot köket, där det hördes skrapande av grytor.
– Ja, mormor, jag stärker salladerna! – hördes svaret. – Kolla Klas istället, han skulle hämta sodavatten.
Astrid suckade och gick till sovrummet på svärdotterns dotter. I tio år hade hon inte lyckats göra vana av hans slöseri. När han sägde “strax” eller “går snart”, visste hon att det skulle dröja. Nu satt han vid datorn, upptagen av något spektrum.
– Klas, du skulle ju gå till butiken, – sa hon försiktigt, men irritet ton sippte ändå fram.
– Ja, ja, tante, ska ju strax, – han klickade vidare utan att titta.
– Gästerna kommer snart.
– Får jag väl hinna?
I dörren knäppte hon på backarna. Det här var i alla fall samma sak som alltid. Om inte för Elin och Fredrik, skulle hon ha bjudit Klas ut för länge sen. När han inte ens betalt för bostaden de lovat, trots åren med löft som dog iväg. Men det fanns alltid flickan – Filippa. Hon var paras enda glädje.
– Mormor, ska vi ha tårta? – Filippa stack in sin huvud i korridoren, som om hon förstått pensionschefens orolighet.
– Ja, skatt, tårten kommer snart. Din pappa ska hämta den från bageriet.
Filippa såg bekymrad ut:
– Men han glömde inte i går? Jag övade simning försköts av honom.
Astrid strök henne över håret:
– Jag påminner honom. Gå snabbt och sätt på det fina klädet vi köpte förra veckan.
När Filippa gått tillbaka, gick Astrid tillbaka till Klas:
– Klas, glöm inte tårta. Jag beställde den hos “Söta Biten” på Hamngatan.
– Ja, tante, jag vet, – han viftade av. – Förest och sodavatten, sen tårta. Allt blir perfekt!
Femton minuter senare trängde Klas till slut sig från datorn, kastade jackan på sig och gick till dörren.
– Klas, tog du pengar med? – frågade hon.
– Är det inte facturerat? – han stannade vid dörren.
– Nej, jag har bara betalt depå. Resten betalar man när man hämtar.
Elin kom ut från köket, handdukken i sin grepp:
– Mom, min kortlänge ligger på bordet. Klas har inga pengar, – hon log ångervärt.
Vad Klas än åt som pengar, tänkte Astrid tyst. Hon tog fram rätt summa ur sin plånbok och gav den till honom.
– Hjärtligt önskar att du inte dröjer! Och försvinn inte med sodavatten!
När Klas försvann i dörren, återgick Astrid till att klara upp bordet. Allt måste vara perfekt. Idag skulle även gamla kollegor från skolan komma. Tjugofem år engagerade hon sig i undervisning. Och idag, fem år efter pensionen, ville hon inte ha något att ångra.
– Mom, oroa dig inte, – Elin tog hennes arm. – Allt blir bra.
– Jag gör inget, – ljög Astrid. – Jag bara vill att allt blir som det ska.
Dochen nickade:
– Det blir, mam. Du är min bästa husmor.
Dörren ringde. Först eftersom brorsfamiljen, Niklas och Birgitta, kom.
– Hej, Astrid! Bra du ser ut! Sextio år – det är nya fyrtio!
– Tack, mina herrar, – svarade Astrid påvarande. – Kom in, kläd av er.
Snart fyllde gästerna upp vardagsrummet. Även kollegor, granninnan Ellen och dottern från stan. Men Klas kom inte.
– Elin, ring din man, – viskade hon till sin dotter när allt satt vid bordet. – Det där dröjer.
Elin gick i sidan med mobilen och kom tillbaka med sträckt uttryck:
– Han kommer snart, mam. Säger att det var kassafila i affären.
Astrid ångrade sig. Hon visste att det var en lögn. Han satt nog någonstans stropad.
– Nej, vi behöver inte vänta, – försökte hon hålla på en glad ton. – Låt oss börja måltid!
Gästerna började njota av maten. Astrid var riktig husmor med sin skinkadiburger, jullampen, svartsoppa och syltad morotssallad. Men Klas kom inte.
Elin ringde honom två gånger, men han svarade inte. Astrid försökte hålla upp moralkräftorna med minnesfrågor:
– Vet du hur vi beundrade att det äntligen blev somringsresande i Marbäck?
– Var du inte恋情 med en båtsäljare där? – frågade Niklas.
– Tyst! – Birgitta skrattade. – Nu är jag kanon igen.
Filippa kom in med en blixt:
– Mormor, är pappa inte kom fort?
När dörren gick in, kom Elin med vit som klädknapp:
– Mam, kan du komma?
Astrid försvann i korridoren, där en man med stor låda stod.
– Hej, jag är från bageriet “Söta Biten”. Tårten?
Astrid såg förvirrat ut:
– Men min svärson skulle ju hämta den!
– Nej, vi stängde och invackade tårten. Jag levererade direkt hit.
Rörelsen i hennes hals stelnade. Var var Klas?
När hon gått in med tårten, stoppade hon till Elin:
– Var är din make?
– Jag vet inte, mam. Han svarar inte.
Tio år av toleransen, tänkte Astrid. Tio år av löjtnad. Men idag hade han gått för långt.
Klass avsaknad blev äntligen avslöjad. Hon satte tårten på ett stora fat och gick till Filippa:
– Skatt, fetch tårten till salongen.
Filippa lydde storstren kär. När hon försvann med godisen, följde Astrid.
När de kom tillbaka, stod gästerna påklivna:
– Men, Astrid! Nu får vi minsann tårten! Vilken glädje!
Plötsligt hördes en dörr knassa. Fram i dörren, alldeles luddig, stack Klas in.
– Vill ni ha glas? Följ oss, fira min!
Stille föll. Astrid såg hur Elin fäldade.
– Klas, – frågade hon, – var har du varit?
– Vad alltså? Jag träffade en kärring, drack litet… Tårten här! Älskar alla!
– Tårten levererades hit, – sa Astrid isigt. – Du glömde att hämta.
– Fattar ju ni. Nu är jag här. Fyll på igen!
Gästerna tittade på varandra. Stämningen spolades. Birgitta började packa sin plånbok.
– Tack för allt, – sa Astrid plötsligt, stannande upp. – Ett ord, vänligen:
Alla tystnade. Klas lät sig inte sätta vin.
– Jag har i tio år stått tålamodig för familjen. För Elin och Filippa. Men idag är min lycka.
Hon vände sig till honom:
– Från morgon – du är inte mer här. 24 timmar förpacka allt och spela dig.
– Vad? – han flämtade. – Du har inget rätt!
– Har jag, – svarade hon. – Det här huset är mitt. Jag väljer.
– Elin! – han vände sig till dottern. – Säg något!
Men Elin satt tyst.
– Mum, – sa hon till slut. – Är du säker?
– Absolut. Det är min besluts.
– Då hör ni dig själva! – Klas sparkade en stol över golvet. – Låt, glöm, jag går!
Han gick i dörren, något störtade i korridoren. Dörren satte ett dunt.
Filippa skrattade:
– Men tårten – kan jag ta en bit?
Gästerna skrattade nervöst. Astrid höll sin hand och skar upp tårten. Hon visste inte om det var rätt, men kände att det gav henne något.
Efter gästerna försvann, stod Astrid och Elin i köket.
– Du visste… vi alla visste. Men jag tänkte inte spela dig fram utan Sverige.
– Nej, jag förstod dig, – sa Elin.
– Nej, du förstodd dig. Du har så länge velat gifta dig, men lät dig inte. Men inte jag. Jag ville du skulle leva lycklig.
– Men hvad nu?
– Vi gör det, – sa Astrid. – Tillsammans.
Efteråt klev Klas in trevande. Omtumlat, med sack.
– Du – ge mig tv:et? Jag köpte det!
– På mina pengar, – sa Elin. – Ta din sack.
När dörren stängdes, gick Astrid till Elin:
– Jag har spart. Du och Filippa kan köpa hus. Jag finansierar. Du kan ta ett lån. Du är chef vid företag, vill de hjälpa.
Elin tårades.
– Men vi kommer ju bo kvar…
– Nej, ni flyttar till ett nytt hus. Jag kommer besöka er. Och, ett barn – varför inte? Du har ju Filippa.
– Mum, – skrattade dottern. – Du är galen!
– Jag vill att ni är lyckliga. Och den här dagen, tro mig, blev bättre än jag kunde ha drömt. Min nya början.
Filippa gick förbi med en bit tårta:
– Mormamma, skära en till bit?
Astrid nickade:
– Det finns alltid tärta. Och startar alltid om.
