Alltså, där i byn Lövliden fattade ingen varför Annika hade sådan otur i kärlek. Tjejen hade ju allt – duktig, smart, snygg. Bra jobb som djurläkare på den stora bondgården. Antagligen för att hon inte var infödd. Och för att vara ärlig, hon skilde sig från byfittorna.
“Om Annika bara sänkte sin krona litegrann, kunde väl en karl dyka upp”, började Agda medan gummorna samlats på bänken vid bystugan. Hon sparkade alltid igång snacket om byns befolkning. Hon visste nyheterna innan de ens hänt.
Men det fanns alltid motstånd – Birgitta. De varit vänner sen ungdomen och bråkat lika länge. Sa Birgitta vitt, bevisade Agda svart.
Alla tittade på Birgitta, ivriga på nästa avsnitt av deras tvist. Hon lät inte vänta på sig.
“Vad är det för nyheter? Ska hon verkligen behöva lukta äckla strumpor? Nej, hör på henne nu! Inget behövs från en man, bara stanken ska spridas medan kvinnan slitit. Fy! Bättre med kronan!”
Agda blev alldeles röd.
“Vad babblar du om? En kvinna ska ha man! Han ska finnas i huset!”
“Nej, förklara varför? Du säger ju själv att bara kräk finns kvar. Varför? Ska hunna passa honom?”
Agda kunde inte hålla sig, hoppade upp.
“Dumma kärring! Och barn då? Ska hon inte få barn?”
“Det är du som är dum! Få barn och sen släpa på den där ‘mannen’ hela livet? Lättare att åka till stan, hitta en fin, snygg kille och bara… skaffa barn! Inte mata en lat lök, utan leva som man vill!”
Gummorna flämtade. Största bråken blossade alltid om moral. En gång blev de osams en hel månad. Inte ens ut på bänken. Otroligt tråkigt då. Anledningen? Agda hade haft en man, begravd för tjugo år sen. Birgitta hade haft tre män, och nu kom gammelmorsvallarn Staffan och ville slå ihop hushållen. Birgitta själv var över sjuttio, före detta muraren närmare åttio – inga problem.
Så deras åsikter skilde sig alltid.
Just nu kunde det sluta i gräl när diskussionens objekt dök upp.
“Hej, tjejer!”
Annika stannade med ett leende.
“Hej, Annika lilla! Var du i stan?”
“I stan, Birgitta.
Nina stod kvar på gårdsplanen med lukten av nyss omkullvält kompostgård kvar i näsborrarna, men hon log ändå för nu visste hon exakt var hon hörde hemma – här med sina djur, sitt arbete och byns kära käringklubb som alltid ställde upp när det behövdes och det var ju inte illa pinkat det heller.
Det var som gamla Anna brukade säga, “bättre en ensam gård än ett äktenskap i onödan”, tänkte hon med en varm suck av lättnad medan solen sjönk bakom ängarna och Gustav grisen grymtade belåtet vid hennes fötter.
.
