Birgitta satt vid fönstret och tittade på gatan. Bussar gnisslade likadant när de bromsade, fotgängare skyndade iväg på sina ärenden, men hon tänkte bara på ett enda sak – brevet som kommit igår. Svart kuvert med guldkant låg kvar på köksbordet sen dygnet runt, men hon vågade inte öppna det ändå.
“Mamma, varför sitter du som en stock?” Anders kom inrusande som en virvelvind, slängde ryggsäcken i hörnet. “Surar du igen? Vi äter lunch, jag är hungrig som en varg.”
“Ät du, ät.” Birgitta suckade utan att vända sig bort från fönstret. “Köttbullarna är i kylen, värma i micron.”
Sonen stannade mitt i rummet, studerade henne noga. Nåt var annorlunda, hon verkade så stel.
“Vad har hänt?” Anders gick närmare. “Du ser… konstig ut, på nåt sätt.”
“Inget särskilt.” Birgitta vände ansiktet mot honom. “Bara ett brev som kom. Funderar på om jag ska öppna det.”
“Vad för brev? Från vem?”
“Från notarien. Stockholm.”
Anders rynkade pannan. Brev från notarien brukade inte innebära nåt bra – antingen skulder, rättegångar eller annat tråkigt.
“Vad kan det stå i brevet?” frågade han försiktigt.
“Vet inte. Kanske att moster Kerstin lämnat nåt. Hon bodde i Stockholm sista åren, hade en liten lägenhet där. Men vi hörde knappt av oss, det är tio år sen nu.”
Birgitta reste sig, gick ut i köket. Brevet låg kvar på samma fläck, som om det hånade hennes tvekan.
“Mamma, ska vi inte bara öppna?” Anders tog kuvertet. “Är det inte bättre att veta sanningen?”
“Det kan bli mycket värre värre,” muttrade hon. “Tänk om det är skyldigheter eller hennes skulder? Vill inte ha problem.”
“Tänk om det är nåt bra?” Han var redan på väg att riva upp det, men hon hejdade honom.
“Vänta. Låt mig fundera lite till.”
Fast hon visste ju. Kerstin var hennes kusin, de växte upp i samma gård men vägarna skildes för länge sen. Kerstin flyttade till huvudstaden efter gymnasiet, gifte sej, jobbade på forskningsinstitutet. Fick aldrig barn, mannen försvann också för länge sen. Birgitta blev kvar i hemstaden Västerås, födde Anders, blev änka tidigt, jobbade som förskolelärare hela livet.
Senast de sågs var på morfars begravning, för tio år sen. Då verkade Kerstin främmande, som en fin dam i dyra kläder som tittade ner på landsortssläkten.
“Okej, öppna du,” sa Birgitta bestämt. “Men om det är dåligt har jag varnat.”
Anders öppnade kuvertet försiktigt, drog fram några papper. Läs första raderna och visslade till.
“Mamma, här står det att moster Kerstin testamenterar en lägenhet åt dej i Stockholm!”
“Va?” Birgitta tappade nästan tekoppen. “Vilken lägenhet?”
“Tvårums på Södermalm. Och det finns ett bankkonto…” Han bläddrade, ögonen blev större. “Mamma, det är en ganska stor summa.”
Birgitta sjönk ner på en stol – benen kändes som gröt.
“Kan inte stämma. Vi hade ju nästan ingen kontakt. Varför skulle hon ge mej allt det här?”
“Där står ett handskrivet meddelande från henne.” Anders gav det till henne.
*”Lilla Birgitta, om du läser det här finns jag inte längre. Vi växte ifrån varann, och det var mest mitt fel. Trodde alltid jag hade tid att lösa det senare. Men tiden tar slut oväntat. Vill att min lägenhet ska bli din. Du var alltid snäll, levde för andra. Nu är det dags att tänka på dej själv. Din Kerstin.”*
Birgitta läste
Maj-Britt satt vid fönstret och tittade på bilar som åkte förbi. Bussen bromsade med samma gnisslande lilla skrik, folk skyndade sig, och hon grubblade fortfarande över det där brevet som kommit dagen innan. Det svarta kuvertet med guldkanter låg på köksbordet sedan ett dygn, men hon vågade bara inte öppna det.
“Mamma, varför stirrar du ut som en staty?” Björn kom farande in som en virvelvind, kastade sin väska i ett hörn. “Sitter du och gråter igen? Nu äter vi istället, jag är svältvarg.”
“Ät du bara, kära du,” suckade Maj-Britt utan att röra sig. “Köttbullarna står i kylen, värma i mikron.”
Sonen stannade mitt i rummet, tittade noggrannare på sin mor. Det var något stelt i hennes hållning.
“Vad har hänt?” Björn kom närmare. “Du ser… konstig ut, på nåt sätt.”
“Inget särskilt”, Maj-Britt vände sig mot honom. “Bara ett brev. Jag funderar på att öpp öppna det.”
“Vilket brev? Från vem?”
“Från en notarie. Från Stockholm.”
Björn rynkade pannan. Brev från notarier brukade sällan innebära något bra. Skulder. Rättegångar. Trubbel.
“Vad kan det stå i ett sånt brev?” frågade han försiktigt.
“Vet inte. Tant Linda kanske har lämnat nåt efter sig. Hon bodde ju i Stockholm senaste åren, hade en liten lägenhet där. Men vi umgicks nästan aldrig, säkert tio år sen.”
Maj-Britt reste sig och gick ut i köket. Brevet låg kvar på samma ställe, som om det gjorde narr av hennes tvekan.
“Mamma, kan vi inte bara öppna det?” Björn tog kuvertet kuvertet i handen. “Kan det verkligen bli värre av att veta sanningen?”
“Det kan bli mycket värre”, muttrade modern. “Tänk om det är några skyldigheter, hennes skulder? Eller nåt annat. Och då ska jag behöva stå där med skiten.”
“Men tänk om det är nåt bra, då?” Björn var redo att riva upp kuvertet, men hans mor hejdade honom med en gest.
“Vänta lite. Jag ska tänka.”
Men det fanns inte mycket att fundera över. Tant Linda var mammas kusin, de växte upp i samma gård, men deras liv tog skilda vägar för länge sen. Linda for till huvudstaden direkt efter skolan, gifte sig där, jobbade på nåt vetenskapligt ställe. Hon fick aldrig barn, mannen var borta sen länge. Maj-Britt stannade i stan, fick Björn, blev änka tidigt, och jobbade som dagisfröken hela livet.
Senast de sågs var på morfars begravning, för säkert tio år sen. Då verkade Lena som en främling, en fin stockholmsk dam i dyr kappa, som tittade ned på sina landsförvanter.
“Okej, öppna”, bestämde sig Maj-Britt till slut. “Men om det är nåt dåligt, så sa jag varnade dig.”
Björn öppnade försiktigt kuvertet, tog fram några papper. Han läste de första raderna och visslade plötsligt till.
“Mamma, här står det att tant Linda testamenterar en lägenhet i Stockholm till dig.”
“Va?” Maj-Britt höll på att tappa kaffekoppen. “Vilken lägenhet?”
“En tvåa, vid Södermalm. Och här står det också om ett bankkonto…” Björn bläddrade i pappren, ögonen blev större. “Mamma, det är en jäkligt rätt stor summa här.”
Maj-Britt satte sig på en stol, benen blev plötsligt som kuddar.
“Säkert?… Vi umgicks ju knappt. Varför ger hon allt det här till mig?”
“Det ligger ett litet handskrivet meddelande från henne här.” Björn räckte modern ett papper.
“Lilla Maj, om du läser detta, är jag borta. Jag vet att vi glidit ifrån varandra, och mycket är nog mitt fel. Jag trodde alltid att det fanns mer tid, att jag skulle hinna ordna upp det med min familj. Men tiden tar plötsligt slut. Vill att min lägenhet ska bli din. Du var alltid snäll och levde för andra. Nu är det dags att tänka på dig själv. Din Linda.”
Maj-Britt läste meddelandet flera gånger utan att tro sina ögon. Tårar rann ensamma nerför kinderna.
“Men åh…”, viskade hon. “Hon är död, och jag visste inte ens? Var inte med på begravningen, hjälpte aldrig…”
“Mamma, skuldbelägg dig inte. Hur skulle du kunna veta?” Björn lade armen om hennes axlar. “Kanske ville hon inte att någon skulle veta? Vissa vill gå ifrån livet i tysthet.”
“Men varför till mig? Hon hade väl andra släktingar, närmare släkt?”
“troligen inte så nära som du tror. Eller så kände hon dig bättre än du henne.”
Maj-Britt läste Lindas meddelande igen. “Nu är det dags att tänka på dig själv”. När tänkte hon senast på sig själv? Aldrig? Först tog hon hand om föräldrarna, sen skötte hon Björn ensam, arbetade smörjde i med skjortan. Nu var sonen nästan vuxen, klarade sig själv, och skulle snart säkert skaffa egen familj.
“Men vad gör vi nu med allt det här?” frågade hon förvirrat.
“Först borde du åka till Stockholm och titta på lä
Galina lutade sig mot fönsterbrädan, kände värmen från den svenska morgonkaffet i handen, och log stilla åt minnet av det svarta kuvertet som en dag förvandlat vanliga snöflingor till ett helt nytt livsmönster på hennes fönsterruta.
