Middagen slutade i skilsmässa
“Hör du mig sanna mina ord?” Ebbas servett fladdrade som en trasig fjäril när den slog i bordet, skvålade i vinglaset så det nära nog välte. “Hitta på henne hit, till vårt hem!”
“Saga, lugna dig nu.” Filip strök nervöst över slipsnävet. “Det är inget att hetsa upp sig över. En vanlig arbetsdiskussion.”
“Arbetsdiskussion?” Ebbers röst skar genom luften som is. “Klockan tio? Med bubbel och levande ljus?”
“Vi gick igenom det nya projektet…”
“Vilket projekt, Filip? Vilket projekt med den där… den där Lovisa?”
Filip vred blicken mot fönstret. Tallrikarna från middagen stod kvar – pyttipannan han lagat med omsorg, en liten kärleksgärning till sin fru. Allt försvunnet i dimman på grund av ett oförsiktigt samtal.
Ebba reste sig och gick av och an i köket. Fyrtiotre år, ändå späd i hyn. Trimmad, välvårdad, alltid skött sig. Filip brukade berätta för kompisarna att han vunnit jackpot.
“Lyssna noga nu.” Hon stannade mitt emot honom, händerna i höfterna. “Jag är inte dum, även om du kanske tycker det. Den där ungmön ringer dig varje dag, du jobbar över, kommer hem med spår av hennes parfym.”
“Du överdriver…”
“Överdriver?” Hon drog fram mobilen ur fickan. “Och detta då? Femton missade samtal endast idag!”
Filip blev askgrå. Han glömt att Ebba såg alla hans notiser via familjekontot.
“Hon ringde om jobbet…”
“Jobbet!” Ebbas skratt var surt som gamla lingon. “På lördag, söndag, vid midnatt! Vilken arbetsbrådska är det?”
Filip satt tyst, vred en gaffel mellan fingrarna. Tjugotvå års äktenskap, och aldrig sett henne så här. Inte när pengarna varit knappa, inte när hennes mor låg sjuk. Nu var hon på bristningsgränsen.
“Filip.” Rösten mjuknade, men smärtan genomsyrade den. “Jag ser vad som försiggår. Du är förälskad i henne.”
“Nej.” Han skakade på huvudet, men det lät falskt även i hans egna öron.
“Ljug inte! Inte för dig själv! Jag har känt dig i tjugotvå år, tror du jag inte märker? Du strålar när hon ringer. Ögonen lyser när du går till jobbet. Och när du kommer hem…”
Ebba tystnade, men Filip förstod. Hemkomsten gjorde honom dyster, irriterad. Hemmet kändes grått jämfört med kontoret där Lovisa arbetade.
“Saga, låt oss prata lugnt”, bad han.
“Om vad?” Hon sjönk ner på stolen mittemot. “Om hur du förändrats? Att du inte ser mig längre? Att vi inte pratat på riktigt på en månad?”
Filip betraktade henne noga. När frågade han senast om hennes dag? Alla tankar var hos Lovisa.
“Är hon ung?” Ebbas fråga var som en viskning.
“Vad spelar det för roll?”
“Hur gammal är hon, Filip?”
“Tjugoåtta.”
Ebba nickade, som om hennes värsta farhågor besannats.
“Jaha. Och jag är fyrtiotre. Gammal nu.”
“Du pratar dumheter.”
“Dumheter?” Hon gick till hallspegeln. “Titta på mig, Filip. Rynkorna här vid ögonen, det grå jag färgar varje månad. Hon är ung, skön, inga barn, inga bekymmer.”
“Vi har inga barn”, påminde Filip.
“Nej.” Ebbas medgivande var tungt. “Och det är mitt fel. Jag kunde inte ge dig dem.”
“Saga, inte så…”
“Jo!” Hon slog näven i bordet, ljudet ekade. “Allt ska fram nu! Jag har känt mig skyldig i femton år. Varje gång jag ser barn tänker jag: Funderar Filip att jag är ett haveri? Att han vill fly till en kvinna som kan ge honom avkomma?”
Filip reste sig, ville omfamma henne, men hon backade undan.
“Rör mig inte. Svara ärligt: älskar du henne?”
Tystnaden blev tyngd. Filip stirrade i golvet, Ebba väntade. Köksklockan tickade, sådan de köpt tredje äktenskapsåret.
“Jag vet inte”, fick han ur sig till slut.
“Vet inte eller vågar inte erkänna?”
“Saga, allt är så komplicerat…”
“För mig inte.” Hon satte sig vid bordet, knäppte händerna. “Antingen älskar du mig, eller henne. Finns ingen mellanting.”
Filip sjönk ner på stolen bredvid. Huvudet var virrigt. Å ena sidan – hustrun han delat bästa tiden med. Stöttat honom i allt, trott på honom när han startade företaget. Å andra sidan – Lovisa, som stormat in för ett halvår sen och vält allt på ända.
“Vad känner du när hon är nära?” fortsatte Ebba sitt förhör. “Vad händer i dig?”
“Jag… känner mig ung igen”, erkände han. “Som när jag var tjugofem.”
“Och med mig?”
“Med dig känner jag mig som en man.”
“Är det illa?”
“Nej, inte illa. Men… trist.”
Ebba nickade, som om hon fått svar på livets gåta.
“Så jag är en börda nu.”
“Inte en börda. Du är en god maka, Saga. Den bästa.”
“Men inte älskad.”
Filip teg. Vad kunde han säga? Hade han kvar sin kärlek, fast något annorlunda? Respekterade, värdesatte, men hjärtat bultade fortare vid Løvisas samtal?
“Vet du”, Ebba reste sig och började samla tallrikar, “jag först
Mats körde satans fort genom den gråkalla dimman, överraskad av hur lätt det kändes att lämna villan i Täby där allt stannat i en oändlig klockares tickande samtidigt som Annelies sista leende frös fast på näthinnan, som om hela hans fyrtiosju år plötsligt täckts av ett enda genomskinligt, svidande islager som skavde mot Volvons kalla skinnsäten medan han försökte styra in bilen mot motorvägen där gatlyktorna smälte samman i en enda lång, darrande stjärnbild på vindrutan.
