Idag häände något som får mig att skälva. Fåt de säga så här: en gravid städerska gav femtio kronor till en hemlös! Hemligheten han avslöjade nästa dag fick mig att tappa målet… 😲… Morgonrusningen vid Kungsgatan hade sin egen melodi: klackar som ekade mot betong, tutande bilar i ovanförliggande trafik, det fräsande ljudet från spårvagnen som skar genom höstluften. Jag, Annika Strömberg, rörde mig som en spöklik varelse i mina nötade blå städkläder, med fingrarna kramande om en ångande pappmugg. Sjumånadersgravid, utmattad och knappt orkande stå, men ändå dök jag upp. Försökte alltid.
Jag gick under den smutsiga underpasset som vanligt, smet förbi gatuförsäljare, blomsterkärror och hemlösas utspridda ägodelar. De flesta tittade ner. Inte jag. Inte efter allt jag överlevt.
Då såg jag honom igen.
Han satt hopkrupen mot betongväggen, halvt gömd i skuggan, mannen jag sett flertalet gånger: tovigt mörkt hår i pannan, en krycka i knät och en nött keps upp och ner för slantarna. Men något hos honom skilde honom från de andra. Han skrek inte. Han tiggde inte. Bara satt där… och iakttog.
Jag tvekade ett ögonblick innan jag närmade mig. Fiskade upp en skrynklig femtiolapp ur rockfickan – gårdagens dricks – och räckte fram den.
”Ta något varmt, du”, sa jag försiktigt. ”Det är inte mycket.”
Han tog den inte. Inte genast.
I stället tittade han på min mage.
”Är du alltid så generös?” frågade han med torr, låg röst.
Jag ryckte på axlarna. ”Jag har känt på båda sidor av myntet, ska du veta.”
Han log, svagt, och tog sedeln.
Men när hans fingrar snuddade mina, tändes något besynnerligt i hans blick. En förändring. Som igenkänning. Eller skuld.
”Hörru”, sa han plötsligt och såg sig omkring. ”Kommer du förbi här i morgon?”
Jag blinkade. ”Ja. Som jag alltid gör.”
Han lutade sig knappt en decimeter närmare. ”Kanske inte. Inte i morgon. Inte här.”
Jag fick luftkniven.
”Varför?” viskade jag knappt hörbart.
Men han hade redånt vänt sig bort, dragit upp huvan och försvunnit i skuggorna igen.
Jag stod kvar, osäker. Staden surrade som inget hänt, som om ingen precis viskat en varning i min vardagliga morgon.
Var det ett hot? En fälla?
Eller något alldeles annat?
Senare samma kväll, i min etta i Rinkeby, malde jag på det där ögonblicket om och om. Hans ögon. Brådskan i rösten. Den konstiga tveksamheten, som om han tänkt säga mer men ändrat sig. Jag gömde mig i min slokiga säng, en hand på magen, den andra kramande telefonen. Jag ville ringa någon. Men vem? Inga släktningar. Inga vänner nära nog för ett midnattssamtal.
Bara den mannen.
Bara hans ord.
”Kanske inte passerar här i morgon.”
Vad han egentligen menade… det skulle förändra allt! Och jag anade ingen ting då.
