—Tobias, kom inte till mig mer. Okej? bad jag lugnt.
—Va? Ska jag inte komma idag? förstod inte Tobias.
…Det var en tidig morgon, och Tobias stod redan i hallen. Han hade bråttom till jobbet.
—Nej, jag menar alls, förtydligade jag.
—Hm… Vad har hänt, Lovisa? Jag ringer dig senare, sa Tobias hastigt, gav mig en snabb kuss och skyndade iväg. Jag öppnade inte dörren efter honom. Slappnade av.
…Det tog tid innan jag vågade säga dessa ord. De kom inte lätt. Tobias hade nästan blivit en del av familjen.
Den natten var jag passionerad och outtröttlig. Jag tog farväl. Tobias märkte inget, förstod ingenting. Han blev bara förvånad:
—Lovisa! Du är verkligen underbar idag. En gudinna! Var alltid så här! Älskar dig, gumman!
…Vi brukade umgås som familjer. Jag, min man Erik, Tobias och hans fru Linnea (så kallade han sin Bella).
Ungdomen var bullrig, livlig och hänsynslös. Sanningen att säga, Tobias hade alltid fallit mig i smaken. När jag köpte en klänning, skor eller en väska, tänkte jag lite grann på honom. Var det något Tobias skulle gilla? Linnea var min bästa vän.
Vad mycket vi har gått igenom tillsammans! Det kan inte beskrivas. Jag visste att Tobias hade känslor för mig, men vi höll alltid en viss distans.
När vi träffade andra var han alltid öm, viskade i mitt öra:
—Lovisa, jag har saknat dig så!
Jag tror att när familjer umgås, finns det alltid någon sympati mellan dem. Män mot kvinnor eller tvärtom. Människor är mottagliga för frestelser. Någon gillar någon, någon är kär i en väns fru. Därför umgås man. Tills det tar slut… Jag tror inte på vänskap mellan män och kvinnor. Antingen har det funnits något mellan dem, finns nu, eller kommer att finnas. Det är som att tända en källa nära höstacken. Förr eller senare brinner allt. Kanske finns undantag. Sällsynta.
Min Erik slickade sig om munnen och sneglade på Linnea. Jag märkte det och gav honom en örfil.
Han bara skrattade och förnekade:
—Lovisa, var inte dum! Vi är vänner!
Sedan tillade han skrattande:
—Den som ligger i jorden, syndar inte…
Jag litade på Linnea som på mig själv. Hon skulle inte överskrida gränsen. Men min Erik älskade saker som inte var hans. Därför skilde vi oss efter tjugo år. Erik gifte om sig med en sådan “bärplockerska” när hon började att prata om arvingar. Samtidigt hade våra vuxna barn redan lämnat hemmet. Jag packade en väska åt honom och önskade honom lycka med nya äktenskapet.
“Nu har det kvinnliga förlatandet kommit,” tänkte jag först.
Tobias och Linnea kom ofta på besök och försökte tycka synd om mig. Sanningen att säga, jag led inte. Men jag började avsky alla högtider. Då gick jag bara runt i lägenheten. Man känner ensamheten starkast då. Ingen att prata med, bråka med, gråta hos.
…Tre år senare blev Tobias änkling. Döden kommer när den vill. Linnea led länge och innan hon gick bort bad hon mig ta hand om Tobias.
Hon sa:
—Lovisa, se efter honom. Jag vill inte att han hamnar hos någon annan. Du har alltid fallit honom i smaken, jag kände det. Bli tillsammans.
Tobias sörjde, satte upp en vacker gravsten och planterade blommor. Med tiden började han komma till mig. Jag tog emot honom med öppet hjärta, hjälpte honom genom sorgen. Jag gav honom värme, omsorg och kärlek. Vi hade mycket att minnas, skratta och sörja åt.
…Vi har gått långt tillsammans. Delat glädje och sorg. Tobias och jag kom varandra närmare.
Men med tiden började jag tröttna. Jag blev irriterad på Tobias, bråkade om allt, letade fel. Jag insåg att det inte var mitt! Inte mitt!
Lukten var fel, sätMen när jag till slut stod vid dörren med hans väska i handen, förstod jag att ibland måste man släppa det som inte längre ger glädje, även om det gör ont.
