— Hur kunde du?! — skrek Elin och viftade med det skrynkliga papperet. — Hur kunde du skriva på det här avtalet?!
Linnea ryckte till, ställde ner tekoppen och vände sig långsamt mot sin syster. Hennes ansikte visade ingen ånger, bara trötthet.
— Jag skrev på det, och sen då? — Hon ryckte på axlarna. — Huset måste säljas ändå, det sa du ju själv…
— Sa jag?! — Elins röst darrade av ilska. — Jag sa att vi skulle bestämma tillsammans! Tillsammans, Linnea! Men du gick bakom min rygg och gjorde upp med mäklarna! Och satte priset till hälften av vad det var värt!
— Inte hälften, bara… — började Linnea, men Elin avbröt henne.
— En och en halv miljon mindre! Gör det någon skillnad?! Det här huset lämnade mamma till oss, förstår du? Till oss båda! Men du bestämde själv!
Köket blev tyst. Bara den gamla väggklockan tickade, den som mamma en gång hade köpt i Tyskland. Linnea stod vid fönstret och tittade ut på gården där hon och Elin en gång hoppade hage.
— Förstår du ens vad du har gjort? — fortsatte Elin, men nu lugnare. — Min son ska börja på universitetet, jag behöver pengarna. Och din dotter ska gifta sig, bröllopet måste betalas. Vi behöver båda dessa pengar!
— Precis, — vände sig Linnea om. — Därför skyndade jag mig. Köpare finns nu, intresset för vårt område är högt. Om vi väntar kanske ingen vill ha vårt hus längre.
— Men vi kom ju överens! — Elins röst skakade av gråt. — Du lovade att vi skulle bestämma tillsammans!
— Överenskommelser… — Linnea viftade bort det. — Du var borta en hel vecka, tog inte telefonen. Köpare väntar inte, de har många val.
Elin sjönk ner på en stol och lät huvudet falla i händerna. Avtalet låg på bordet som en förebråelse.
— Jag var tvungen att åka till moster på landet, — viskade hon. — Hon var sjuk, helt ensam. Jag berättade det för dig…
— Berättade eller inte… — Linnea ignorerade det. — Det är gjort nu. Pengarna kommer om en månad, vi delar lika, och så är det klart.
— Klart?! — Elin reste sig. — Tror du verkligen det?
Linnea hällde upp mer te och satte sig mittemot sin syster. Hennes ansikte var lugnt, nästan likgiltigt.
— Vad mer än så? Huset säljs, pengarna delas. Rättvist, eller hur?
— Rättvist… — Elin skrattade bittert. — Var det rättvist att inte fråga mig? Att inte vänta tills jag kom tillbaka?
— Elin, låt bli att överdriva! — Linnea gjorde en grimas. — Det är bara ett hus. Ingen av oss tänkte bo här ändå.
— Tänkte bo här?! — Elins ögon blixtrade. — Vem har varit här varje helg? Vem har arbetat i trädgården, lagat taket? Vem har hjälpt grannarna att hålla koll på huset?
— Vad spelar det för roll? — Linnea ryckte på axlarna. — Din hobby. Jag har i alla fall betalat alla räkningar i alla år.
— Räkningarna… — Elin gick fram till fönstret. — Linnea, minns du ens hur vi levde här? Hur mamma växte upp oss? Minns du när vi satt i det här köket och gjorde läxorna?
— Ja, — svarade Linnea kort. — Och?
— Och?! — Elin vände sig om. — Det är vårt minne! Vår barndom! Och du säljer det för småpengar till någon främling!
— Inte småpengar, en rimlig summa. Och inte en främling, utan en familj med barn. De behöver ett hem, vi behöver pengar. Rättvist.
Elin gick långsamt tillbaka till bordet och tog avtalet. Hon bläddrade igenom det, och hennes ansikte blev allt blekare.
— Linnea, vad står här? — Hon pekade på en rad i mitten av dokumentet. — Här står det att säljaren är bara en — Linnea Sofia Lindgren. Var är jag?
Linnea tittade bort.
— Det… det är bara en teknikalitet. De gjorde det på mig eftersom jag bor i stan och du på landet. Det var enklare för notarien.
— Enklare för notarien?! — Elins röst bröts i ett skrik. — Linnea, vad håller du på med?! Enligt papperen är det mitt hus! Och sedan ska du ge mig hälvan av pengarna av ren godhet?!
— Sluta skrika! — Linnea rynkade pannan. — Grannarna hör, och då börjar skvallret. Det är bara en formalitet.
— Formalitet… — Elin satte sig tungt. — Linnea, vi är systrar. Vi har samma mamma. Hur kunde du göra så här?
— Jag gjorde inget fel! — Linnea hettade till. — Huset säljs, jag får pengarna, delar med dig. Vad är problemet?
— Att du inte litar på mig! — Elin slog näven i bordet. — Att du bestämmer över mig! Att du tror jag är dum i huvudet!
— Jag tror inte du är dum! — Linnea viftade bort det. — Jag är bara mer praktisk. Det har jag alltid varit.
— Praktisk… — Elin skrattade bittert. — Minns du när mamma var sjuk? Vem åkte till läkarna? Vem satt vid hennes säng? Vem köpte medicinerna?
— Vadå då? — Linnea knep ihop läpparna. — Jag jobbade dubbelt då! Tjänade pengar till hennes behandlingar! Du var ledig, kunde vara i sjukhuset.
— Ledig?! — Elin reste sig. — Linnea, jag hade precis förlorat min man! Han dog! Och jag var ensam med mitt barn! Men jag åkte ändå till mamma varje dag!
— Jag tjänade pengar till hennes behandling! — Linnea höjde rösten. — Medan du satt i sjukhusen jobbade jag som en slav!
— Jobbade… — Elin viskade. — Var var du när mamma dog? Minns du det?
Linnea blev tyst och stirrade ut genom fönstret.
— Jag var på en affärsresa. En viktig resa.
— Affärsresa! — Elin skrattade, men det var ett hemskt skratt. — Mamma ropade på dig. Hon väntade på dig: “Var är Linnea? Varför kommer inte Linnea?”
— Sluta, — sa Linnea lågt. — Prata inte om det.
— Jo! — Elin slog handflatan i bordet. — Vi måste prata om det! Jag sa till henne att du var på resa, att du skulle komma snart. Men hon väntade, tittade mot dörren…
— Tyst! — skrek Linnea. — Håll käften!
— Nej! — Elin reste sig och gick fram till sin syster. — Nej, för det är sanningen! Mamma dog, och du kom bara till begravningen! Och nu säljer du huset som om det inte betyder något!
— Det betyder något! — Tårar rann nerför Linneas kinder. — Så klart det gör! Men jag står inte ut… Jag klarar inte av att vara här! Allt luktar mamma, allt påDe stod tysta en stund, och sedan viskade Linnea: “Jag trodde pengarna skulle hjälpa mig att glömma sorgen, men nu förstår jag att det enda som verkligen helar är att ha dig vid min sida.”
