“Kärleken har försvunnit.”
“Varför är du så tyst och försjunken i tankar idag?” frågade Viktor sin fru medan de satt vid köksbordet en sen kväll.
Frun, Lovisa, sa inget utan räckte bara över den uppvärmda middagen.
“Kommer du hem sent igen?” mumlade hon till slut.
“Jag tog extrajobb… de ger bonus i slutet av kvartalet.”
Viktor, en trettiofemårig bankanställd, ståtlig och ungdomlig, hade precis kommit hem från jobbet. Där fanns hans familj: fru och tre döttrar – sex, fyra år och ett årsunge. Den senaste tiden, och med “senaste” menar han redan två år, hade han inte velat gå hem. Han stannade kvar på banken efter jobbet, strövade runt i Stockholm… och kom hem sent på kvällen. Han var så trött på barnskrik, oväsen, blöjor, babykläder… gråt på nätterna och Lovisa – alltid upptagen med barnen, ovårdad: i en gammal morgonrock, med en tofs i håret, tyst och med mörka ringar under ögonen.
När han gifte sig för sju år sedan med den glada och vackra tjejen från hans avdelning, hade han då anat att äktenskapet skulle bli en sådan börda… en sådan besvikelse? Nej, de första åren var han lycklig: deras första dotter föddes. Han försökte hjälpa till hemma, försökte ge Lovisa några timmar på helgerna så hon kunde gå till frisören eller göra naglarna. Ett år senare blev Lovisa gravid igen – de ville få barnen i rappet, “bli klara” sen. Den andra dottern var en orolig baby: hon skrek på nätterna i sex månader, och Viktor kom till jobbet trött och med rödkantade ögon. Efter ett halvår lugnade sig barnet, och livet blev lättare. Barnen började på förskolan, Lovisa gick tillbaka till jobbet… Och sen kom överraskningen: hon var gravid igen.
Han ville inte ha fler barn, men hon grät och bråkade. Han försökte övertala henne: “Varför ska vi ha ett barn till? Dessa är fortfarande så små… Det finns moderna kirurgiska metoder nu. Vi kan betala för ett ingrepp.”
Men Lovisa gav inte med sig. Han gav upp – ett barn till. Han hoppades på en son.
Graviditeten var svår, hon låg ofta på sjukhus. Han var hemma med de två äldre barnen: förskola, promenader, tvätt, städning… Ingen hjälp att få: hennes familj bodde långt norrut, tusen mil bort. Hans egen mamma var sjuk och äldre – han behövde hjälpa henne.
Även det tredje barnet var oroligt – skrek på nätterna och lugnade sig bara i moderns famn. Lovisa bar henne konstant.
Sakta men säkert började Viktor förstå att han inte längre ville gifta hem.
*”Vad har jag sett under dessa sju år? Det första året gick vi på bio, caféer, utställningar, åkte till och med på semester till Medelhavet… men sen? Barn, skrik, blöjor…”* snurrade det i hans huvud.
Han åtrådde henne inte längre, intimiteten lockade inte… På kvällen försökte han komma hem sent, när barnen sov… Han orkade inte ens titta på Lovisa… Han tyckte synd om henne – *vad hade den vackra kvinnan blivit?* Men ännu mer tyckte han synd om sig själv – något måste göras. Han stod inte ut.
På jobbet skröt kollegor om resor, semester på Maldiverna. Alla frågade när han, familjefadern, skulle ta med sina flickor till havet – han tjänade ju bra. Han teg – vem skulle förstå att han själv ville fly bort från dem, för några dagar eller helst månader?
“Viktor, jag är gravid igen,” sa Lovisa stilla och sjönk ner på en stol.
Mannen frös till, skeden med soppa hängde orörlig i luften.
“Är du galen? Jag minns inte ens när vi hade sex sist!” skrek han.
“Det är redan tolv veckor… inget kan göras,” viskade hon.
“Du har tappat förståndet! Nu räcker det. Det här är inte ett liv, det är en mardröm! Titta på dig själv – vad har du blivit? När var du på frisören senast? Du lovade att du använde preventivmedel!!! Du ser ut som en mumie… Jag ork”Jag kan inte leva så här längre,” sa Viktor, tog sin rock och gick ut i den kalla Stockholmsnatten utan att ens vända sig om.
