**Utandning**
Igår fyllde Lena 47 år. För två år sedan krossades hennes liv. Det var groteskt hur en så utsliten fras kunde beskriva allt så exakt.
Lena hittade en klänning bara några dagar före födelsedagen. Hon ringde sin mamma och berättade att hon köpt en blå klänning. Mamman krävde att få se den genast. När Lena satte på sig klänningen, blev mamma alldeles hänförd. *”Du är som en docka i den. Men vilken blå? Det är turkos!”* Ett fascinerande generation. Kanske för att de gick till sömmerskor, diskuterade modeller, valde tyger. Varje klänning var en händelse en gång i tiden.
Så där stod den, den turkosa klänningen, nu medveten om att den inte var *”någon slags blå”*, och väntade på sin stora dag.
Till födelsedagen bjöd Lena in alla sina få släktingar och vänner. Restaurangen dukade ett bord åt dem i ett avskilt hörn av den mysiga lilla salen.
Sofia, hennes kusin, höll ett tal i tio minuter. Hon berättade om när de var sexton och blev fulla och försökte få stopp på en taxi. De kunde inte komma ihåg hur man böjde ordet *”kyrka”*. De upprepade för taxichauffören: *”Vad är det du inte fattar? Vi bor vid kyrken! Vid Kyrken! By-Ekeby! Kör in till stan, så visar vi!”* Sedan föreslog hon att alla skulle supa sig stupfulla för att inte komma ihåg sin adress. Men hennes romantiska ingivelse avbröts när någon påminde om att alla bodde på samma hotell som restaurangen. *”Ingen jävla romantik kvar”*, skrattade Sofia. Hennes man instämde: *”Vi klättrar inte längre in genom fönstren till våra kära! Men bara för att vi har myggnät. Annars hade vi gjort det. Särskilt jag.”* *”Självklart. Ni har ju en envåningsvilla”*, skrattade Lena. Alla brast ut i skratt.
Sedan höll Erik, mannen till hennes andra kusin Anna, ett tal. Erik påminde om deras resa till Köpenhamn för evigheter sedan. Först började alla vinna. Sen förlorade de varenda krona. När de lämnade casinot sa Lena: *”Vad skulle ni gjort utan mig? Jag gömde en femtiolapp till brännvin och tilltugg.”* Så drog alla till hotellet och söp upp femtiolappen, sedan promenerade de längs kajen och sjöng *”Brev från kolonien”*. *”Så låt oss skåla för en fantastisk kvinna som räddade oss från att dö av törst!”* Mammas man, Göran, beklagade att det inte fanns någon våg på restaurangen så de kunde *”väga sig* på bättre vetande”. Sedan började alla sjunga *”Brev från kolonien”*, lågmält, nästan viskande, som i den klassiska bastuscenen.
Kvällen blev underbar. Mannen höll inget tal, men han kunde aldrig det heller. Han skämtade alltid om att han var IT-snubbe, inte någon talare.
Nästa morgon bestämde de sig för att äta frukost tillsammans och promenera i Kungsträdgården. Mot kvällen åkte alla hem. Lena och hennes man blev ensamma kvar i lägenheten.
Mannen stirrade mot hörnet där datorbordet stod och sa att de behövde prata. Plötsligt kände Lena en klump i magen. Egentligen hade hon känt sig illa till mods hela dagen. Hon trodde att hon inte druckit så mycket, men något bultade inuti. Mannen meddelade att han träffat och blivit kär i en annan kvinna och att han skulle lämna henne nu. Han ville bara inte förstöra hennes dag.
Hela året som följde var ett P-år. Förändringar, flytt, tårar, apati, fylla, gråt…
På sin 46-årsdag bestämde sig Lena för att byta bokstav. Hon vaknade och gick en promenad längs stranden. Hon försökte gå ut varje morgon, även på de mörkaste dagarna. Det var svalt. Januari. Ingen mer var ute. Den friska luften och ensamheten, eller kanske havets energi, lyfte henne inifrån, och plötsligt visste hon att hon var botad. Hon hade aldrig trott på sådana där energigrejor, men nu kunde hon nästan känna hur all mörker och elakhet försvann.
Men hon kunde inte få till en full utandning.
Lena bestämde sig för att nästa år skulle bli ett N-år. Nya bekantskaper, nya *”jag”*, men *”aldrig ge upp!”*
Samma dag skapade hon en dejtingsida. Av alla som skrev gillade hon bara en man. De träffades. Det var ett år sedan nu.
Det var svårt att tro att hennes liv ändrats så dramatiskt igen. Kunde man se det i hennes handlinjer? Hade livslinjen brutits och börjat om? Just idag. Lena drog girigt in morgonluften, men en full utandning ville sig inte.
Hon ringde sin mamma för att säga hejdå.
*”Jag berättade för Malin att du skulle resa, och hon vill att du ska sova över hos dem”*, sa mamman.
*”Bra, jag älskar dem. Jag tänkte köra rakt till Fjällnäs, men jag kan stanna hos dem i Stockholm en natt. Det är perfekt. Från dem till Fjällnäs är det ingenting, och jag är framme till lunch hos *Olssonarna*.”*
*”Olssonarna”* var vad alla kallade Oskar och Oksana Olsson på grund av de tre O:n i deras namn. Och de var fortfarande *”hennes”* vänner.
På kvällen den andra dagen kom Lena fram till Stockholm. Malin och Fredrik hade redan dukat och varnade Lena för att inte äta för mycket av förrätten eftersom de hade en överraskning. Efter tjugo minuter kom *”överraskningen”*. Malin sa:
*”Lena, det här är Viktor. Vår granne. Tyvärr ska han flytta härifrån till Jokkmokk. Men ikväll bjuder han på lax efter ett hemligt recept.”*
*”Trevligt att träffas”*, sa Viktor.
*”Detsamma”*, sa Lena. Hon gillade Viktor så mycket att hon nästan skämdes för Johan, som hon skulle träffa i Norge. Viktor var runt femtio. Ingen skönhet och ingen idrottsman, men med ett öppet och intelligent leende.
*”Nå, ungdomar, vad väntar vi på?”* höjde Fredrik glaset.
Vikor hällde upp åt Lena och sig själv. *”Ska vi tuta? Vi är ju unga.”*
*”Gärna”*, log Lena. Viktor höjde glaset: *”Ungdomen är redo! Skål!”*
Alla skrattade och drack.
*”Det här är lika gott som nyårsmiddagen. Viktor! Jag äter inte så mycket fisk, men den här laxen är fantastisk. Fredrik! Och din äggakaka är, som vanligt, oslagbar. Lik**Utandning**
Lena stod där på stranden, vinden lekte i håret medan hon såg Viktor och den vita labradoren närma sig, och för första gången på länge kände hon att livet äntligen andades ut.
