Jag gick längs perrongen och njöt av den varma vårsolen. Den unge mannen hade varit borta i sju år, arbetat med skogsavverkning. Nu, med en rejäl summa pengar i fickan och full av presenter till sin mor och syster, skyndade han hemåt.
“Ung man, vart ska du? Jag kan skjutsa dig!” hörde han en bekant röst bakom sig.
“Farfar Olle! Känner du inte igen mig?” log pojken.
Gubben lade handen mot pannan och kisade mot främlingen.
“Det är jag, Erik! Har jag förändrats så mycket?”
“Erik! Vilket möte! Vi hade nästan gett upp hoppet om att se dig igen. En liten hälsning hade varit trevligt.”
“Jag jobbade i så avlägsna trakter att posten sällan kom fram. Hur mår mina? Mamma, Elin, är allt väl? Min brorsdotter går väl i skolan nu?” log han.
Gubben sänkte blicken och suckade tungt:
“Du vet ingenting… Det är illa, Erik. Mycket illa. Snart tre år sedan din mor gick bort. Elin gav sig av i festande, och sedan lämnade hon helt enkelt Lina och försvann.”
“Och Lina? Var är hon?” Mannens ansikte förändrades.
“Elin lämnade henne ensam mitt i vintern. Vi märkte det inte genast. Hon låste in flickan i huset och stack. Efter tre dagar hörde min gumma ljud och gick för att kolla – stackars unge stod vid fönstret och grät om hjälp.”
De hämtade Lina. Först till sjukhuset, sedan till barnhemmet.
Hela vägen satt de tysta. Olle lät pojken vara ensam med sina tankar. Efter en halvtimme stannade hästen vid en övergiven gård. Erik stirrade på ogräset – han kände inte igen sitt eget hem. Tårarna vällde upp.
“Ge inte upp, Erik. Du är ung och stark, du får snart ordning här. Kom hem till oss istället. Vila dig, ät middag med oss. Min gumma blir glad,” föreslog gubben.
“Tack, jag går hem. Jag hälsar på er ikväll.”
Hela dagen arbetade Erik med att städa gården. På kvällen kom gäster: farfar Olle och hans fru, gumman Agnes.
“Erik! Så stor du har blivit! En riktig ståtlig karl!” Gumman kramade grannen. “Vi tog med mat. Nu äter vi, sedan hjälper vi dig städa. Vad skönt att du är tillbaka!”
“Vet ni något om Elin? Hur kan det bli så här? Hon var alltid en så bra flicka…” frågade Erik vid middagen.
“Nej, vi vet inget. Hon klarade inte sorgen. Förlorade maken, sedan modern… För mycket för hennes axlar. Vad gör du med Lina? Tänker du ta hem henne? Du är ju hennes farbror,” undrade Agnes.
“Jag vet inte. Städar först, sedan åker jag och hälsar på henne. Vi får se, hon känner mig ju knappt.”
Efter en vecka åkte Erik ändå in till stan för att träffa Lina. På vägen gick han in i en leksaksaffär. En vacker, mörkhårig flicka hälsade honom med ett varmt leende.
“Kan jag hjälpa dig?”
“Ja. Jag vet inget om leksaker. En docka för en sjuåring, kanske, och något annat du rekommenderar.”
Flickan plockade fram en fin docka i ask och ett brädspel.
“Det här är perfekt. Alla småflickor älskar sådana dockor nu, och spelet är populärt.”
“Tack! Hoppas min brorsdotter gillar dem,” log Erik.
***
Lina mötte honom kallt. Hon tittade under lugg och teg. Men när hon fick se presenterna tina hono lite upp och log till slut.
“Du känner mig inte alls,” började Erik.
“Jo. Farmor och mamma visade foton och berättade om dig,” avbröt flickan.
“Jaså?” Han log. “Vad berättade de?”
“Att du är snäll och bra. Farbror Erik, när åker vi hem?” viskade Lina och såg sig omkring.
Frågan chockade honom. Han förstod att flickan hade det svårt här.
“Lina, beter de sig illa mot dig?” frågade Erik lika lågt.
“Ja,” svarade flickan och grät.
“Jag kan inte ta dig med nu, men jag lovar att du får komma hem snart. Okej?”
“Okej,” viskade Lina.
Erik gick direkt till barnhemmets chef och fick dåliga nyheter.
“Jag förstår att du är farbror, men för förmyndarskap räcker inte släktskap. Har du fast arbete?”
“Nej, jag kom precis hemifrån jobbet. Men jag har pengar.”
“Det räcker inte. Allt måste vara officiellt. Är du gift? Har du barn?”
“Nej.”
“Dålig situation… Vill du verkligen ha förmyndarskap, måste du skaffa jobb och gifta dig.”
“Men det går ju inte på en dag! Lina vill hem!”
“Kan inte hjälpa dig,” ryckte mannen på axlarna.
Erik hann med sista bussen hem. Han satte sig och försjönk i tankar.
“Oj, hej!” hördes en glad röst.
“Är det du?” Han såg upp. “Vad gör du här?”
Bredvid satt den vänliga butiksflickan som hjälpt honom välja leksaker.
“Jag åker hem till Småstad. Jobbar i stan, men bor hos mormor på landet,” förklarade hon.
“Vad roligt! Vi är grannar!” skrattade han. “Jag är också från Småstad.”
“Jag heter Saga,” log hon.
“Erik.”
“Gillade din brorsdotter presenterna?”
“Ja,” suckade han och berättade allt i sin förtvivlan.
“Jag ogillar sådana regler. Allt handlar om papper, inte om vad folk känner,” sa hon upprört.
“Saga, jag minns dig nu. Mormor Majas barnbarn?”
“Just det,” log hon. “Men jag minns inte dig.”
“Du var liten när jag åkte. Vi kan säga du, vi är ju inte främlingar.”
“Saga, jag tror jag kan fixa jobb åt dig. Vi behöver en lastare i butiken. Lätt arbete, varor kommer två gånger i veckan. Viktigt är att det är officiellt.”
“Perfekt! Då återstår bara en fru!” skrattade Erik.
Nästa dag fixade han papper och fick jobbet. Saga talade vänligt med chefen. Efter lunch köpte han godis och hälsade på Lina. På hemvägen träffade han Saga igen.
“Tack. Du hjälpte mig verkligen.”
“Det är en god gärning. Inga tack. Nu återstår bara frun…”
“Det är omöjligt. Jag känner ingen ledig tjej. Alla gifte sig medan jag jobbade.”
“Det är inte hopplöst! Tänk efter,” sa hon allvarligt.
“Saga, du är ju singel?”
“Ja. Men jag tänker inte gifta mig.” hon rodnade.
“Missförstå mig inte. Vi kan ingå ett skensäkert äktenskap. Bara för papperen. Efter ett halvår skiljer vi oss.”
Saga stirrade på honom, chockad. Hon ville hjälpa Lina, men kände honom knappHon rycktes mellan sina tvivel och medkänslan för den lilla flickan, men till slut log hon svagt och viskade: “Okej, jag gör det för Linas skull,” och i det ögonblicket visste hon innerst inne att ingenting någonsin skulle bli detsamma igen.
