Visterna kom plötsligt, och Malin såg irriterad ut. Hon var jämnt glad att se sin son, men den där *troll*sländan som svärmade runt Micke, och han… gapade bara som en fånig hängbuksvin.
– Hej mamma, vi kom på besök, jag och Lova, sa han.
– Jaha, ser det, sa Malin och kramade honom med en sur min.
– Mamma… vi har glada nyheter.
– Jaså? Vadå då?
– Vi har skickat in våran förlovningsanmälan! Tadaa!
– Oj, så tidigt?
– Vad menar du, tidigt? Vi har varit tillsammans i ett år nu. Vi vill gifta oss.
– Nåja, det är väl bra då. Stig in, jag har ingen tid, jag måste springa till affären och handla lite.
Malin behövde bara vara själv en stund, få luft. Hennes lille Micke, hennes *björnung*, hade vuxit upp och flyttat till Stockholm. Han levde sitt liv där, jobbade, och nu skulle han gifta sig…
– Mamma, sluta, vi har tagit med oss massor av mat.
Hon sjönk ner på en stol och lät händerna falla i knät. Hon ville bara gråta, lägga sig i fosterställning som när hon var liten och bara snyfta.
Den där *troll*sländan – så kallade Malin sonens fästmö – hon gillade inte Lova, det gick inte hur hon än försökte. För energisk, för pratsam. Micke behövde en lugn tjej, en tjej från trakten.
Tänk, Frida Andersson – en sådan fin och stadig tjej! Utbildad ekonom, jobbade på biblioteket. De satt bredvid varandra i skolan! Varför inte ta henne? De kunde ju bo i stan ändå, komma hit på besök, skaffa barn… Anderssons var ordentligt folk, där hade man kunnat knyta an med stolthet. Men nej, han skulle hitta sig en stanstös och hänga efter henne som en hundvalp. *Troll*sländan hade förhäxat honom.
Ungdomarna plockade upp maten de tagit med – olika sorters skinkor, korvar, pålägg, frukt… Oj, nu måste hon göra plats i kylen. För *det speciella tillfället*. Nu måste hon laga något till morgondagen, bjuda grannarna och släkten. Det var väl så man gjorde… Fast det kanske inte ens skulle bli något bröllop.
Var var Håkan egentligen? Middagstid – åt han på *fältköket* igen? Han tyckte verkligen om att äta där.
– Mamma, vi ska ner till ån.
– Ja, ja, gör vad ni vill…
Till ån ville hon. *Stanstösen*. Om han kommit ensam kunde han ha hjälpt till i trädgården, gjort något för farsan. Men med den här *prinsessan*… Åh, de ville bada istället.
Hela dagen snurrade Malin runt som en ekorre i ett hjul. Hon bjöd in folk till morgondagen, förberedde allt. Hon var utmattad och lade sig för att vila en stund. Hon slöt ögonen – och när hon öppnade dem igen… *Herrejävlar*, vad var det som hände?
– Vad håller ni på med?
– Mamma, vi gör i ordning middag. Ville hjälpa till medan du vilade.
– Middag? Varför har ni tagit fram *finservisen*? Det finns skålar i skåpet, glasen, skedarna… Håkan, varför säger du inget?
– Va? De gör rätt. Den där servisen står bara och samlar damm.
– Är ni från vettet? Oj oj oj… kristallshotsen, salladsskålarna… Vad är det som händer?
– Mamma, vad är problemet? Vi dukar finare för en *familjemiddag*, men du gråter över servisen?
Malin viftade avvärjande och gick in i sitt rum. Ur ögonvrån såg hon hur *troll*sländan hackade upp delikatesserna de tagit med. *Sparade ju till ett speciellt tillfälle…* suckade Malin och gick in i rummet, fast hon inte visste varför.
– Mamma, kom och sitt ner, ropade sonen.
Hon kom ut – *herregud*! De hade tagit fram den nya duken, vinglasen… Åh nej, porslinet hon vaktat i åratal, och nu…
Och Håkan? Håkan hade satt på sig sin *finaste skjorta*, den han bara använt tre gånger. *Har han blivit galen?*
– Malin, kom igen, byt om. Det är fest.
– V-vilken dotter? väste hon mellan tänderna. *Har du tappat förståndet?*
– Mamma, varför är du sådan? Sonen tog hennes händer, men hon drog sig undan och började skrika om att det var *hennes* hus, *hennes* regler. Hon skrek om servisen de tagit utan lov, om delikatesserna hon ville spara…
Håkan slog näven i bordet:
– Vad är det som händer?
– Om det där *speciella tillfället* – han drog handen över strupen – *tror du det ens kommer?*
– Varför lever vi som fattiglappar? Vi äter ur fula skålar, dricker ur gammalt glas… Men vi har tre *hela serviser* som står och skräpar! Det här är *vårt* hus, Malin. Micke är *vår* son. Han har lika stor rätt att ta fram grejerna. Micke, hämta mattan från vinden. Den ligger nog full med mal nu.
– Och du, Malin, gå och ta på dig din fina klänning. Garderoben spricker av kläder, men du går omkring som en tattare.
Malin stod bara och stirrade. Sedan gick hon plötsligt och satte på sig sin bästa klänning, guldörhängena, strumporna och skorna.
Hennes moster, *gummSå kom dagen då Malin och Håkan till slut förstod att det fina i livet ska användas nu, inte sparas till något osäkert “speciellt tillfälle” som kanske aldrig kommer.
