Visst, här är din berättade anpassad till svensk kultur.
“*Jag har väskorna här!*”
“*Har du tappat förståndet?! Vart ska jag göra av era väskor?!*” hojtade Birgitta i telefonluren och viftade med armen. “*Min etta, hör du? En etta! Och ni är ju fyra!*”
“*Mamma, sluta skrika så här!*” hördes dotterns röst. “*Vi är bara tre, Viktor stannade kvar i Göteborg, han har tentor. Men jag, Markus och lilla Lovisa kommer bara i en vecka, tills vi hittar en hyreslägenhet.*”
“*En vecka?!*” Birgitta höll på att tappa luren. “*Saga, älskling, har du sett min lägenhet? Kissen Morran får inte plats ensam här! Och ni har ett barn – var ska han sova? På min bäddsoffa?*”
“*Mamma, vi kan ligga på golvet, oroa dig inte. Vi har ju tak över huvudet. Och Lovisa är liten, hon tar inte mycket plats.*”
Birgitta kastade en blick på sin trånga etta. Bäddsoffan där hon sov, den gamla fåtöljen hon ärvt efter sin svärmor, det pyttelilla köket med ett kylskåp som fungerade ibland. På fönsterbrädet stod blomkrukor med pelargoner – hennes enda glädje i det trånga utrymmet.
“*Saga, kan ni inte ta ett hotell? Jag är pensionär, jag har knappt råd…*”
“*Mamma, vad pratar du om? Vi har knappt pengar till biljetterna! Vi är redan på tåget, vi är där imorgon. Gör lite plats, okej?*”
Signalerna. Dottern lade på.
Birgitta sjönk ner i fåtöljen, stirrade på telefonen. Saga och familjen kom från Göteborg till Stockholm, ville börja om på nytt. Markus hade lovat att hitta ett bra jobb i huvudstaden, men tills vidare skulle de bo hos henne. I hennes lilla etta i förorten, där hon knappt fick plats själv.
Morran, den randiga katten med vit bröstkorg, gned sig mot hennes ben och spinrade.
“*Nå, Morran,*” klappade Birgitta henne, “*börja vänja dig vid gästerna. Snart blir vi trångbodda som sill i en tunna.*”
Hon reste sig, granskade lägenheten med kritisk blick. Garderoben tog upp halva rummet, på hyllorna staplades saker hon sparat i åratal. Fotografier i ramar, böcker hon läst om och om igen, små vaser och figurer, gåvor från dottern.
“*Får väl städa undan,*” suckade hon.
Granne på trappuppgången, Lena, kom precis ut med en soppåse.
“*Birgitta, vad gör du uppe och städar så här dags?*” undrade hon.
“*Jo, min dotter och hennes famil kommer och ska bo här. Tillfälligt.*”
“*Åh, vad trevligt! På besök?*” Lena älskade att prata.
“*Nej, inte bara på besök. Tills de hittar något eget.*”
“*Men ni har ju ingen plats…*” Lena skakade på huvudet. “*Ungdomarna nu för tiden, de fattar inte. De tror att föräldrarna ska ordna allt.*”
“*Lena, jag har bråttom,*” avbröt Birgitta. Hon hade inte tid för åsikter just nu.
På kvällen satt hon i köket, drack sitt te och funderade. Saga var hennes enda dotter, och efter skilsmässan gifte hon om sig med Markus, fick lilla Lovisa. Barnbarnet var nu fyra år, men Birgitta hade bara träffat henne någon enstaka gång när hon åkt till Göteborg. Färden var dyr, pensionen liten – det blev inte många resor.
Markus jobbade på en fabrik, men det blev uppsägningar. Saga var hemma med barnet och höll på med extrajobb som privatlärare. De bodde i en hyreslägenhet, och när ekonomin blev för tight bestämde de sig för att Stockholm erbjöd mer möjligheter.
Morran hoppade upp i knät och rullade ihop sig.
“*Hur ska vi få plats, Morran?*” viskade Birgitta. “*Och framför allt – hur ska vi ha råd? Min pension räcker knappt till mig själv, nu blir vi ju fem.*”
Morgonen därpå vaknade hon av dörrklockan. Klockan var halv sju. Hon slängde på sig morgonrocken och skyndade sig att öppna.
Där stod Saga med en jätteväska, Markus med två kassar och mellan dem – lilla Lovisa med ljusa lockar som gnuggade sig i ögonen.
“*Mamma!*” Saga kastade sig om halsen på henne. “*Åh, vad jag har saknat dig!*”
“*Saga, älskling,*” Birgitta kramade henne. “*Kom in, varför står ni i dörren?*”
“*Hej Birgitta,*” Markus lade ifrån sig väskorna. “*Tack för att vi får bo här.*”
“*Sluta, vi är ju familj.*”
Lovisa gömde sig bakom pappas ben och tittade nyfiket på den främmande mormodern.
“*Lovisa, varför är du så blyg? Det här är ju mormor Birgitta!*” sa Saga och böjde sig ner.
“*Hej, lilla vän,*” log Birgitta. “*Åh, vad fin du är! Precis som din mamma när hon var liten.*”
Lovisa log lite, men höll sig kvar vid sin pappa.
“*Ni måste vara hungriga? Kom in, jag fixar frukost.*”
De gick in i rummet, och Birgitta såg hur Saga och Markus utbytte blickar. Ja, platsen var trång. Mycket trång.
“*Mamma, var ska vi lägga våra saker?*” frågade Saga försiktigt.
“*Jag städade lite igår. Garderoben är halvtom, och väskorna får plats under sängen.*”
“*Under sängen…*” upprepade Markus och tittade på bäddsoffan. “*Och var ska vi sova?*”
“*Bäddsoffan blir en dubbelsäng. Och Lovisa…*” Birgitta tvekade. “*Hon får sova i fåtöljen, hon är ju så liten.*”
Morran kom ut från köket och stannade mitt i rummet, iakttog de nya hyresgästerna.
“*Åh, kisse!*” jubilade Lovisa och sträckte sig mot henne.
“*Lovisa, rör inte, den kanske bits!*” sa Saga.
“*Men hon är snäll,*” försvarade Birgitta. “*Morran, hälsa på Lovisa.*”
Katten nosade på flickans hand och lät sig sedan klappas.
“*Mamma, går hon i lådan?*” undrade Saga. “*Lovisa kan vara allergisk.*”
“*Självklart går hon i lådan. Hon är väluppfostrad,*” svarade Birgitta och kände en klump i bröstet.
Frukosten blev tyst. Birgitta satte fram allt hon hade: lite korv från igår, bröd, smör, sylt. Teet blev starkt.
“*Mamma, finns det mjölk?*” frågade Saga. “*Lovisa dricker inte te.*”
“*Nej, den ärMen när dörren stängdes bakom dem och lugn återvände till hennes lilla lägenhet, kände Birgitta för första gången på länge att hon äntligen kunde andas igen.
