**20 oktober, 1985**
– Lovisa Andersson, hur kunde du låta detta hända? – skrek grannfrun Margareta Lindström argt i trappuppgången till deras hyreshus. – Du är ju en mor! Hur kan du vara så likgiltig för din egen dotters lidande?
– Tyst med dig! – väste Lovisa och såg sig omkring. – Du väcker ju hela huset med ditt skrikande!
– Jag bryr mig inte! Låt alla veta vilken mor du är! Emelie har inte lämnat sitt rum på tre månader, hon äter knappt, och du låtsas som ingenting!
Lovisa bet ihop läpparna och smällde igen dörren efter sig. Margareta stod kvar en stund i korridoren innan hon också gick, fnös högt och försvann.
I rummet var det kvavt och tyst. Emelie låg på sängen, vänd mot väggen, och låtsades sova. Modern gick till fönstret och öppnade det på vid gavel. Kylig höstluft strömmade in och fick gardinerna att fladdra.
– Emelie, res dig. Det är dags för lunch, – sa Lovisa lågt.
Dottern rörde sig inte. Modern satte sig på sängkanten.
– Jag vet att du inte sover. Ska vi prata?
– Om vad då? – mumlade Emelie utan att vända sig om. – Allt är redan över.
– Kanske, kanske inte. Livet går vidare. Vi måste hitta en lösning.
Emelie vände sig tvärt om. Ansiktet var blekt, ögonen röda av gråt.
– Vilken lösning, mamma? Vilken? Han gifter sig med henne om en vecka! Med den där Linnea från högskolan! Och jag, den dumma flickan, satt och väntade på att han skulle ta examen!
– Snälla Emelie, varför plågar du dig själv så? – Lovisa strök dottern över håret. – Då var det inte meningen. Du hittar någon annan, någon bättre.
– Någon annan? – Emelie satte sig upp och stirrade på modern med glänsande ögon. – Mamma, du förstår inte. Jag…
Hon tystnade och vände sig mot väggen igen.
– Vad är det, mitt barn? Säg vad som har hänt.
– Inget. Det gör bara ont.
Lovisa suckade och reste sig.
– Vila nu. Men till kvällsmat äter du. Du har blivit så mager.
Modern gick ut i köket. Emelie låg kvar, stirrade i taket. Hon lade handen på magen, kände hur något drog och stack inuti.
– Vad ska vi göra? – viskade hon.
På köket hördes ljudet av kastruller, doften av lök och potatis. Emelie kände sig lätt illamående, som hon gjort varje dag de senaste veckorna.
På kvällen kom moster Agneta, moderns yngre syster. Hon jobbade som sjuksköterska och var den enda i familjen med medicinsk utbildning.
– Nå, Lovisa, hur är det med vår sjuka flicka? – frågade hon när hon hängde av sig kappan.
– Hon ligger bara där, äter ingenting. Hon plågar mig, – klagade Lovisa.
– Har du tagit henne till en läkare?
– Hon vill ju inte resa sig ens.
Moster Agneta gick in till Emelie.
– Hej, brorsdotter. Hur mår du?
– Bra, – muttrade Emelie.
– Så där ja, vänd dig mot mig. – Agneta tog hennes handled och kände på pulsen. – När åt du ordentligt senast?
– Minns inte.
– När hade du senast din mens?
Emelie ryckte till och såg hastigt på mostern.
– Vet inte.
– Hur kan du inte veta det? Tän!
– För… länge sen. Två månader kanske.
Moster Agnetas ögonbryn drogs ihop.
– Res dig. Vi går till badrummet.
– Varför?
– Så jag kan undersöka dig.
Emelie reste sig mot väggen, benen kändes som bomull. Hon höll sig för pannan.
– Mår du illa?
– Svimfärdig.
I badrummet pekade Agneta på henne.
– Klä av dig.
– Moster, varför?
– Gör som jag säger.
När hon var färdig, pekade Agneta på kläderna igen.
– Sätt på dig.
Tillbaka i rummet stirrade Agneta på sin brorsdotter.
– Emelie, säg sanningen. Var det något mellan dig och den där killen?
Emelie blev röd i ansiktet.
– Vad menar du?
– Du vet vad jag menar. Var ni intim?
Hon nickade lätt.
– Ja.
– Använde ni skydd?
– Han sa att han visste vad han gjorde…
Agneta suckade.
– Emelie, du är gravid.
Orden hängde i luften. Emelie satt helt stilla.
– Va?
– Du väntar barn. Tre månader, kanske mer.
Emelie grät in i händerna. Agneta höll om henne.
– Såja, såja. Gråt inte.
– Vad ska jag göra? – snyftade hon. – Han gifter ju sig med henne! Och jag…
– Först måste vi bekräfta det. Vi åker till doktorn imorgon. Sedan får vi se.
– Ska mamma få veta?
– Inget till någon än.
Natten tillbringade Emelie sögande i sängen. Tankar om Viktor, deras tid tillsammans, hans löften om äktenskap när han tagit examen – allt virvlade i huvudet.
På morgonen åkte de till sjukhuset. Läkaren bekräftade det Agneta redan visste: fjorton veckors graviditet.
– Vad tänker du göra? – frågade Agneta på vägen hem.
– Vet inte.
– Du måste prata med honom. Kanske ändrar han sig.
– Nej. Han älskar henne.
– Visst, män är sådana. Rädd för ansvar.
Emelie skakade på huvudet.
– Jag såg dem tillsammans. Han tittar på henne som han aldrig gjorde på mig.
– Då får du bestämma själv. AntingHon tystnade, stirrade ut genom fönstret på de gula löv som dansade i vinden, och tänkte på det lilla liv hon burit inuti sig – en hemlighet som skulle följa henne resten av dagen, resten av året, resten av livet.
