Varje dag väntade han på henne, tills han insåg att hon aldrig skulle komma.
“Tom, har du bestämt dig för vad du ska göra i sommar?” Karin satte sig på bordskanten, korsade benen och lade händerna i knät, där jeansen spände över hennes knän. “Hör du mig ens?”
“Mmm,” mumlade Tomas utan att lyfta blicken från skärmen.
“Vad läser du?” Karin gungade otåligt med foten.
Men Tomas kunde inte tro sina ögon. Han läste om och om igen meddelandet, bet sig i läppen.
“Jag kan gå om du inte har tid för mig.” Karin såg sårad ut. “Ska jag gå?”
Hon hade lagt hela morgonen på att göra sig i ordning. Lagt ögonskugga, tagit på sig tajta jeans och en vit t-shirt med texten “Oroa dig inte, var lycklig!” på ryggen, precis som han gillade. Men han tittade inte ens på henne. Karin hoppade ner från bordet, svängde med höfterna när hon gick genom rummet, stannade vid dörren och vände sig om. Tomas satt kvar framför datorn, omedveten om allt runt omkring.
“Jag går!” Hennes röst lät hotfull, som en varning – “du kommer att ångra dig!”
Hon lade handen på dörrhandtaget och såg en sista gång på hans rygg.
“Ja, gör som du vill.” Karin kastade med sitt långa ljusa hår och gick ut, smällde igen dörren hårt.
Hon gick långsamt nerför trappan i studentbostaden, hoppades att Tom skulle springa efter, hejda henne. Sedan rusade hon plötsligt ner, bet sig i läppen av desperation. Förbi vaktmästaren och ut på gatan, in i varma solskenet.
Tomas märkte inte ens att hon hade gått, eller att hon ens varit där. Han läste om och om igen meddelandet, stirrade på det leende ansiktet i profilbilden. Det var hon – hans mamma. Förändrad, med spår av den vackra kvinna hon en gång varit, nu dold under kraftig sminkning. Men det var hon. Och han trodde att han hade glömt hennes ansikte…
Femton år tidigare hade han tyckt att hon var den vackraste mamman i världen. Kanske var hon inte den bästa mamman, inte lika öm som han, fem år gammal, hade önskat. Men han älskade henne desperat. Hennes ansikte hade bleknat i minnet, men dagen då han såg henne för sista gången mindes han i minsta detalj.
Hon stod framför spegeln, lång och smal, i en åtsittande blå klänning. Svisch, svisch – borsten gled genom hennes silkeslena hår. Hon kastade håret över axlarna, lade ifrån sig borsten och tittade ner på lille Tom som tittade upp på henne.
Det var något konstigt den morgonen. Hon stressade inte honom, ryckte inte åt honom för att han skulle skynda sig till förskolan. Hon var lugn. Och det gjorde honom orolig.
“Är du klar?” Hennes röst lät skör, som om den snubblade.
“Ska vi till förskolan?” frågade han.
“Ja. Men en annan.”
Tom tittade förvirrat på henne.
“Det är så det ska vara,” sa hon bestämt, som för att avsluta diskussionen. “Kom nu.”
Och han följde efter, skyndade sig för att hålla jämna steg. Att hon inte såg sig om och tittade irriterat på honom gjorde honom ännu mer orolig. Idag var allt annorlunda.
De åkte länge i bil. Tom såg hur höga tegelhus ersattes av låga, sedan trähus. Blågröna busskurar stod utmed vägen.
Bilen stannade framför ett stort trevåningshus med järngrindar. “Det här ser inte alls ut som en förskola,” tänkte han.
De gick uppför en bred gång mot huvudingången, där en blå skylt satt bredvid dörren, inte röd som på hans gamla förskola. Tom kunde inte läsa, men även om han kunnat skulle han inte förstått att det här var ett barnhem.
Sedan gick de genom en lång korridor som luktade mjölkgröt. “Var är alla barn?” Han hann inte fråga innan de steg in i ett kontor fullt av papper och tjocka mappar.
“Hej, Tom Lindgren.” En äldre kvinna med grått hår tittade på honom.
Han såg något i hennes blick – medlidande, eller kanske en förebråelse.
“Jaha. Ni har väl hunnit säga adjö. Gå nu,” sa hon till mamman, såg snabbt på henne och tillbaka på Tom.
“Kom. Jag ska presentera dig för barnen.” Hennes hand var torr och hård.
Tom ryckte loss sin hand och sprang ut. Korridoren var tom – mamman var redan borta. Bara en svag doft av hennes parfym hängde kvar i luften. Den vackraste doften. Han skulle ha hittat henne med den, men den hårda handen grep honom igen och drog honom med sig.
“Mamma! Mamma! Släpp mig!” Han kämpade, insåg plötsligt att hon hade svikit honom, lämnat honom här i det stora huset.
Han darrade av ensamhet och tomhet.
Han brydde sig inte om leksakerna eller barnen som tittade nyfiket på honom. Hela dagen stod han vid fönstret, hoppades att hennes siluett skulle dyka upp på gångvägen.
Varje dag väntade han på henne, tills han vid tio års ålder förstod att hon aldrig skulle komma. Hennes ansikte bleknade, parfymdoften försvann ur minnet.
Han pluggade hårt. För hennes skull. Om hon kom tillbaka ville han inte göra henne besviken. Han var den enda från barnhemmet som kom in på högskolan. Han fick ett rum i studentbostaden. Det kändes konstigt att bara dela med en granne – på barnhemmet sov sexton barn i samma rum.
När han tänkte på mamma kom alltid den sista dagen till minne. Hur hon borstade håret framför spegeln, den långa bilresan, hans panik.
Han letade inte efter henne. Varför? Hon hade lämnat honom och aldrig hälsat på. Men idag kom meddelandet. Han visste inte hur han kände, eller om han kände något alls. Han stirrade på hennes bild. Håret färgat i en smutsig rödaktig nyans, mörkt vid rötterna. Ögonen kraftigt eyelinerade, men de log inte, trots att läpparna var målade i ett leende. Han läste igen.
Hej Tom. Jag heter Inger Lindgren. Jag är din mamma. Du är lik din pappa, så när jag såg din bild online visste jag genast att det var du. Jag vill träffa dig och förklara. Svara mig.
“Hon vill träffa mig. Tänk dig. Medan jag väntade i femton år!” skrek det inom honom.
“Klockan fem, på kajen, Café Sjömåsen,” svarade han.
Han skrev avsiktligt kallt. Låt henne veta att han inte förlåtit. Låt henne förbereda sig på att han inte skulle krama henne av lycka. Men han hade rätt att veta – varför? Kanske skulle han inte gå. Ja. Låt henne vänta i onödan, som han väntMen när hon sent omsider vände sig mot honom med darrande läppar och en blick fylld av bräcklig hopplöshet, visste han plötsligt att han redan förlåtit henne för länge sedan.
