—Hej. Vi skulle ju aldrig gå på bio den där gången, sa han, det första som kom för honom, och glömde alla förberedda fraser.
Per och Elin satt vid kajkanten och drömde om att börja på universitetet, utbilda sig, köpa en lägenhet…
—Jag ska köpa en fin bil, den häftigaste som finns. Och allt kommer att ordna sig, sa Per och kastade en sten i vattnet.
—Vi ska åka till havet eller utomlands på semester, la Elin till, medan hon såg ringarna i vattnet efter stenen. —Men först måste vi komma in på universitetet. Jag är så trött på att plugga, suckade hon.
—Vi kommer in. Per lade armen om Elin och drog henne närmare.
De trodde att ingen någonsin hade älskat varandra så som de gjorde, och att inget någonsin kunde skilja dem åt.
—Vi går hem, mamma blir nog orolig. Och det börjar bli kallt. Elin reste sig från bänken och grimaserade av smärta. De nya skorna hade gett henne skoskav. Hon tog av dem och gick barfota över de svala stenplattorna längs kajen.
—Ska vi gå på bio imorgon? Det går en jättebra film… föreslog Per.
De gick hemåt, pratade om ingenting och allting på samma gång.
—Vi ses imorgon, sa Elin utanför porten, ställde sig på tå och gav Per en snabb puss på kinden innan hon försvann in.
—Så jag köper biljetterna? ropade han efter henne.
Elin svarade inte, bara log innan dörren slog igen.
Staden sov fortfarande, men den korta juninatten var slut, och gryningen släckt stjärnorna på himlen. Det var den första dagen i deras nya vuxenliv.
Per smög in i lägenheten för att inte väcka sin mamma, klädde av sig och somnade genast — lycklig och säker på framtiden. Efter lunch stod han redan under Elins fönster. Hon tittade ut, och snart sprang hon ner.
—Jag har köpt biljetter! Per viftade med dem framför henne.
—Förlåt, Per, jag kan inte. Mamma’s syster har kommit. Hon har gift sig och flyttar till Tyskland. Hon har gett oss en lägenhet i Stockholm, och vi måste åka imorgon för att se den… Jag flyttar dit.
—När kommer du tillbaka? frågade Per, som fortfarande inte riktigt fattade vad hon sa.
—Vet inte. Jag ska plugga där.
—Och jag? Och vi? Vi drömde ju om att göra allt tillsammans… Per kunde inte tro sina öron.
—Per, det här är en chans som bara kommer en gång. Jag åker ju inte till månen, du kan ju besöka mig. Eller vet du vad? Du kan också söka till universitet i Stockholm! Elins ögon lyste. —Kom igen, åk med mig!
—Och var ska jag bo då? Vad ska dina föräldrar säga? Jag har ingen rik moster som ger mig en lägenhet, och jag har inga pengar. Hur ska jag säga till mamma? Hon är ensam…
—Vi löser det… sa Elin lättsinnigt.
—När åker du? frågade Per med dämpad röst.
—Imorgon bitti. Måste packa. Allt är så plötsligt… Per, mina föräldrar låter mig inte stanna här, det är ingen idé att försöka. Om du älskar mig, hittar du ett sätt att vara med mig.
—Och om du älskar mig… Per avslutade inte meningen, viftade med handen, vände sig om och gick snabbt därifrån.
Elin ropade efter honom, men han vände sig inte om. Ibland började han springa. Först när hon var långt bakom honom och inte kunde se honom, släpade han sig vidare. Det kändes som om en vargflock tjöt i bröstet på honom. »Elin ska åka, hon får nya vänner, glömmer mig… Vem är jag egentligen? Bara en vanlig kille från landet…« tänkte han, och det gjorde ännu mer ont.
—Det gör detsamma, åk du. Jag klarar mig. Jag ska nå allt… Du kommer att ångra dig… muttrade han hela vägen hem.
Därhemma föll han i sängen, tryckte ansiktet mot väggen och låg kvar i två dagar. Hans mamma funderade på att ringa ambulansen, hon trodde han var sjuk.
—Du borde börja plugga inför proven, Per. Om du ligger här kommer du inte in, och då rycker de in dig i militären. Då kommer Elin verkligen inte tillbaka, hon kommer att tycka du är en förlorare.
Mammans ord väckte honom till liv. Han tvingade sig att sitta med böckerna, men såg bara Elin framför sig. På raster tränade han på gungstolpen, försökte köra ihjäl sig så han inte orkade tänka på henne. Han bestämde sig för att uppnå allt de drömt om tillsammans. Då skulle han åka till Stockholm och… Men först måste han komma in på universitetet.
Och det gjorde han, till mammas glädje. Varje dag väntade han på brev från Elin. Han skulle ha skrivit själv, men han visste inte vart. För sent förbannade han sig själv för att han betett sig som ett barn, ligga och tycka synd om sig, inte följa henne till tåget, inte frågat efter adressen… Han skulle åka nu, men hur hittade man någon i en miljonstad? Grannarna kunde inte hjälpa heller; de hade inget adresserat.
Under hela studietiden levde Per i hopp om att Elin en dag skulle komma tillbaka eller skriva. På sista året kom representanter från olika företag och erbjöd jobb till framtida akademiker. Per sökte till ett nytt företag i Stockholmsregionen. Då skulle han åtminstone vara närmare Elin. Kanske träffade han henne till och med.
Mamma godkände det och lät honom åka. Efter ett halvår fick han en lägenhet. Ett år senare gifte han sig med den skrattlystna, brunögda Linda som jobbade på ekonomichefen. De fick en dotter som de döpte till Elin.
—Jag gillar inte det namnet. Det känns så gammaldags, protesterade Linda.
—Det är supermodernt. Klassiker är alltid inne. Elin. Det låter ju bra? envisades Per.
Efter tio år hade Per blivit vice VD. Han hade ett stort, vackert hus och en fin bil. Mamma hjälpte till med pengar genom att sälja sin lägenhet och flytta in hos honom för att passa barnbarnet.
Per reste ofta utomlands för affärsmöten med leverantörer och partners. Han lärde sig engelska själv. Från en enkel landsortskille hade han blivit en säker och framgångsrik chef. Han hade varit i Kina, Italien, Tyskland…
En natt drömde han om Elin. Hon stod vid kajen, och bakom henne forsade vattnet fram lika fort som den dagen efter studenten. »Vi skulle ju aldrig gå på bio den där gången«, sa hon sorgset.
Ju längre tiden gick, desto mer tonade Elins bild bort. När han tänkte på henne, var det som att bläddra i ett fotoalbum — fort och utan detaljer. Men efter drömmen vaknade något i honom. Han började tänka på henne ofta.När han kom hem den kvällen, kysste han Linda och höll om sin dotter Elin lite hårdare än vanligt, för nu visste han äntligen att det var just här hans hängivenhet och kärlek hörde hemma.
