Två nätter och en dag
Linnea tittade om och om igen på klockan. Tiden kröp fram som en snigel, långsamt och segt. Det var fortfarande en hel timme kvar tills arbetsdagen var slut.
“Varför tittar du på klockan hela tiden? Har du bråttom?” frågade huvudbokhållaren Ingrid Bergman.
“Nej, men…”
“En karl? I din ålder är det bara för en karl en kvinna kan skynda på tiden. I min ålder drömmer kvinnor om att stoppa klockan.” Ingrid suckade. “Okej, gå då. Du är ändå ingen nytta.”
“Tack!” Linnea började skyndsamt stänga ner programmet på datorskärmen.
“Älskar du honom?” frågade Ingrid med sorgset intresse.
“Ja.” Linnea mötte hennes blick rakt.
Hennes skrivbord stod på snedden mot Ingrids, och hon såg henne tydligt. Kontorets storlek tillät inte en annan inredning, och Linnea kände sig som under ett ständigt examensförhör under chefens vakande ögon.
“Varför gifter du dig inte då? Frågar han inte?” Ingrid tog av sig glasögonen och gned sig över näsryggen. “Jaha. Gift. Och barn? Klassikern. Först dolde han sanningen, och när han berättade var du redan förälskad och kunde inte lämna honom. Han lovade skiljas när barnen blev större. Stämmer det?”
“Hur vet du det?” Linnea stirrade förvånat på henne.
“Jag var också ung en gång. Tror du att du är den enda som gått på den kroken? Tjejen, om en man inte lämnar sin familj direkt, gör han det aldrig. Acceptera det. Gå själv.”
“Men… jag älskar honom.”
“När han tröttnar på dig eller, Gud förbjude, hans fru får reda på det, blir det mycket värre och smärtsammare. Gå nu och behåll din värdighet. Tro mig. Och du bör inte förstöra din karma heller.” Ingrid satte på sig glasögonen igen och blev genast allvarlig och sträng.
“Tänk över det. Och kom inte försent på måndag.” Hon böjde sig över papperen utan att lyfta blicken.
“Hon älskar honom…” Ingrid skakade på huvudet när Linnea stängde dörren efter sig.
Linnea sprang nerför trapporna, vinkade till vaktmästaren och skyndade ut på gatan, badad i majsolens glädje. Hon såg genast Eriks bil och gick mot den.
“Äntligen, jag började tro att du aldrig skulle komma. Jag sitter här som en pinne i vinden”, muttrade Erik när Linnea satte sig bredvid honom.
Han startade bilen, körde från kontorsbyggnaden och svängde ut i trafiken.
“Vart ska vi? Jag fattade ingenting av ditt samtal”, frågade Linnea.
“Det är en överraskning.” Erik gav henne en menande blick.
En enda kort blick var nog för att hennes hjärta skulle skälva och en varm känsla spred sig i magen.
Bilen lämnade staden och körde vidare längs landsvägen. Sedan svängde den in på en smal grusväg som slingrade mellan täta träd.
Linnea tittade på vägen och drömde om att aldrig komma fram, att fortsätta länge, länge, till världens ände, bara de två. Efter en stund dök några sommarstugor upp längs vägen.
“Nu är vi framme”, sa Erik glatt.
“Har du en sommarstuga?”
“Inte jag. Den tillhör en vän. Hans fru är i slutet av sin graviditet och kommer inte hit på länge. Så den är vår hela helgen.”
“Och din fru? Lät hon dig bara åka iväg en hel helg?” Linnea såg misstänksamt på honom.
Han stannade bilen vid ett högt trästaket.
“Vi har två nätter och en hel dag framför oss.” Erik lutade sig fram för att kyssa henne.
“Bara två nätter och en dag”, tänkte hon dystert. “Och sedan är allt som förut…”
Erik bröt kyssen, klev ur bilen och började ta ut påsar och väskor ur bagaget. Linnea klev också ut och andades in den rena luften. Det luktade gräs, löv och något bekant som påminde om mormorns by…
“Två nätter och en dag! Så mycket?! Tillsammans!” tänkte Linnea glatt, nästan otroligt lycklig.
“Gillar du det?” Erik stod redan bredvid och log, nöjd med överraskningens effekt. “Ta den här, så går vi in.” Han räckte henne en påse och gick mot grinden med en sportbag över axeln.
“Har du varit här förut?” frågade Linnea medan hon väntade på att han skulle öppna.
“Självklart. Vi är ju vänner.”
“Kom du hit med din fru eller…”
“Linnea, börja inte. Förstör inte stämningen.” Erik öppnade låset och sköt upp grinden, lät henne gå först.
De steg in i ett litet hus.
“Sätt dig. Jag tar in maten i köket och sätter på kylen. Toaletten är tyvärr ute.”
Tystnaden i huset kändes nästan fysisk, och Eriks röst lät dämpad. “Varför tänka på det som inte går att ändra? Nuvarande stund är det enda som gäller”, tänkte Linnea när hon såg sig omkring. I en vas på byrån framför spegeln stod torkade blommor. Fönstren hade enkla mönstrade gardiner. Bordet var täckt av en grönrutig plastduk. En liten spis delade huset i rum och köksvrå. På väggen ovanför sängen hängde en plyschmatta…
Enkelt, mysigt, inget pretentiöst, men ändå bekant, som om hon redan varit där förut, som om hon besökte mormor.
“Jag vill stanna här för alltid”, sa Linnea om natten med huvudet mot Eriks axel. “Med dig. Utan någon annan mellan oss.”
“Mmm”, svarade Erik sömnigt.
Linnea vaknade först och låg med öppna ögon, lyssnade på tystnaden, rädd att röra sig och väcka Erik. “Det fattas pelargonor på fönsterbrädan”, tänkte hon. “Och en vit virkad duk med fransar.”
Tystnaden bröts av ett dovt mobiltelefonljud. Erik ryckte till, öppnade ögonen och sträckte sig efter jeansen som hängde på stolryggen, tog upp telefonen ur fickan.
“Ja”, svarade han med hes röst. “Nej… Vilket ljud?… Jag gick in för att dricka vatten… Okej, jag ringer sen. De väntar på mig.” Han lade ifrån sig telefonen och lutade sig mot kudden igen.
Linnea tänkte missnöjt att Ingrid hade rätt, snart var natten över och allt skulle bli som förut – sporadiska möten i smyg…
Telefonen ringde igen. Erik svarade inte direkt.
“Svara”, sa Linnea.
Erik vände sig mot henne, tog henne i famn och började kyssa henne.
Telefonen tystnade, men ringde igen efter några sekunder.
“Svara”, sa Linnea och bröt sig ur hans grepp.
Erik suckade och tog telefonen. Linnea ville inte lyssna, satte påHon tog ett djupt andetag, log åt sin egen spegelbild i fönstret på bussen hem, och visste att äntligen, för första gången på länge, såg hon ljuset i slutet av tunneln.
