*Okej, så här går det…*
“Ni kan inte göra mig något. Jag är inte skyldig”, stammade Niklas och backade undan. Han skakade av rädsla.
I början av juni slog varm sommarväder till. Folk som längtat efter naturen och avkoppling lämnade de dammiga, kvava städerna för sina sommarstugor, byn eller havet. Kalle med hustrun och dottern åkte också tidigt på morgonen för en helg i den lilla byn där han hade vuxit upp och där hans mamma fortfarande bodde.
“Är alla klara? Har vi glömt något? Då åker vi, innan solen blir för stark”, sa Kalle och satte sig i bilen.
Elsa satte sig bredvid sin pappa, medan Lisa slog sig ned i baksätet, längst ifrån bilens AC.
På familjemötet hade de bestämt att Elsa skulle tillbringa sin sista skollovsvecka hos mormor. Hon hade inte velat lämna staden, men kompisarna hade redan börjat åka iväg, och staden kändes tom utan dem.
“Varför ser du så ledsen ut? Du kommer att trivas, ska du se. Det finns kompisar där också. Snart kommer du inte ens vilja åka hem”, försökte Kalle muntra upp henne.
“Ja ja, pappa, det är lugnt”, muttrade Elsa och spände fast säkerhetsbältet.
“Just det ja, så ska det låta”, sa Kalle, lättad. “Sista långa lovet. Nästa år är det studenten – tentor, antagning, och sen är du vuxen.”
Staden vaknade långsamt, skakade av sig morgontröttheten. Vägarna var inte fulla än, så bilen lämnade stadsgränsen snabbt.
Solen började precis stiga. Dess strålar trängde genom löven längs vägen, stickande som nålar i ögonen. “Allt är vackert, men varför känns det så oroligt i hjärtat?” tänkte Kalle när han stirrade på den gråa vägen som rusade förbi under hjulen.
Efter fyra timmar kom de fram till byn, insvept i grönska och blommor. Mormor öppnade dörren, klappade i händerna – äntligen hade de kommit – och gav alla en kram, en efter en.
“Elsa, så stor du har blivit. Snart är det brud du blir. Kalle, jag har bakat dina älsklingsbullar. Kom in nu, stå inte i hallen”, sa mormor ivrigt.
“Allt är precis som förr”, suckade Kalle och såg sig om i rummet, luktade den välbekanta doften från barndomen. “Inget har förändrats. Alla dina saker står på exakt samma ställen. Och du är precis likadan som alltid.” Han omfamnade sin mamma.
“Åh, sluta nu”, skrattade mormor. “Hungriga måste ni vara efter resan. Tvätta händerna och sätt er för frukost.”
“Du måste hålla lite koll på den här ungen, mamma. Ge henne inte för mycket frihet. Inget nattströvande”, sa Kalle och tog en stor tugga av en bulle och grymtade av njutning.
“Du, glömmer du hur du själv var i hennes ålder?” skrattade mormor och sköt fram en kopp med hemmagjord saft.
“Precis! Kom igen, mormor, berätta hur pappa var. För det låter som om han var en helgonunge”, fnös Elsa.
Mormor skyndade runt, dukade fram godsaker, och sneglade ut genom fönstret.
“Vill någon te?” Hon tittade på sina besökare. “Dina vänner sitter redan ute i trädgården och väntar. De såg bilen komma.” Mormor gav Elsa en slug blick.
“Vem då?” frågade hon och rusade fram till fönstret.
“Ät först”, sa Kalle strängt. “De får vänta.”
“Jag är redan mätt. Tack, mormor, bullarna var jättegoda.” Elsa hoppade otåligt från fot till fot.
“Ja, gå då, lilla råttan”, sa mormor. “Var tillbaka till lunch.”
Och med det var Elsa ute ur köket.
“Var lite sträng med henne, mamma. Hon ser vuxen ut, men huvudet är fullt av fjärilar”, sa Kalle när dörren slog igen bakom Elsa.
“Det är lugnt här, oroa dig inte.”
Nästa kväll åkte Kalle och Lisa tillbaka till stan. Utanför bilen gav han Elsa de sista förmaningarna.
“Hjälp mormor. Och ha telefonen påslagen, okej?”
“Pappa, sluta, jag fattar”, stönade Elsa och himlade med ögonen. “Om du är så orolig, kan jag väl åka med er?”
“Kalle, du är lite för kontrollerad”, försvarade Lisa dottern. “Nu åker vi, annars kommer vi hem för sent.”
När bilen körde från gården tittade Kalle i backspegeln på sin mamma och dotter. Han sneglade på sin fru. “Hon är lugn. Varför oroar jag mig? Elsa är smart, inget kommer hända. Jag måste lära mig släppa taget…” Kalle försökte kväva den obehagliga känslan i bröstet.
Tre veckor gick. Elsa ringde varje dag och berättade om livet på landet. Och så småningom lugnade sig Kalle. Men en lördagsmorgon väcktes han av en ringsignal.
“Är det jobbet?” muttrade Lisa, fortfarande halvsovande.
Kalle tog telefonen från nattduksbordet. När han såg att det var sin mamma svarade han direkt.
“Ja, mamma? Varför ringer du så här tidigt?” Hjärtat bultade redan av en aning om att något var fel.
“Kalle, förlåt… Jag kunde inte skydda Elsa”, grät mamma.
“Vad har hänt med Elsa?” Kalle hoppade upp ur sängen och grep jeansen från stolen.
“Det är allvarligt, kom hit genast. Elsa är på sjukhuset, i koma…” Mamma brast i gråt.
“Packa, Elsa är på sjukhuset”, sa Kalle till Lisa, la ifrån sig telefonen på sängen och drog på sig jeansen.
Lisa insåg direkt att något var allvarligt och drog av sig nattlinnet. Hon flämtade till och sjönk ner på sängkanten.
“Vad har hänt med Elsa?” viskade hon.
“Mamma gråt, jag fattar inte. Vi åker dit och får reda på det.”
Igår efter jobbet orkade han inte tanka, och nu var det långa köer till bensinmackarna. Många ville lämna den kvava staden under helgen.
“Vad gör vi nu? Vi förlorar en massa tid här.” Lisa tittade hjälplöst på Kalle.
“Vänta.” Han klev ur bilen, tog dunkarna ur bakluckan och gick mot pumpen.
Fem minuter senare kom han tillbaka och hällde i bensinen, och så fortsatte de.
“Hon ville inte åka… Vi övertalade henne… Om hon stannat hos oss, skulle inget ha hänt…” Lisa snyftade.
“Sluta!” fräste Kalle. “Det är illa nog som det är. Kanske är det inte så farligt. Mamma kan vara lite dramatiskt ibland.” Men han trodde inte ens på sina egna ord.
När de närmade sig byn ringde Kalle sin mamma. Hon väntade på dem på sjukhusetNär Kalle skyndade in genom sjukhuskorridorerna och såg sin dotter le svagt mot honom från sängen, visste han att allt skulle bli bra igen.
