– Trodde jag eller är vi tillsammans igen? – Saga tryckte sig mot Pontus.
– Är det okej? Ser det bra ut? – Elsa snurrade framför spegeln och provade byxorna. – Saga, nu får du sluta grubbla. Åk någonstans, byt miljö, få något annat att tänka på, bli kära till slut.
Elsa stoppade händerna i fickorna och böjde ena knäet lätt. – Nej, jag gillar dem verkligen. Om du inte har nåt emot det, så tar jag dem. Tack.
Hon hoppade fram till Saga, satte sig bredvid henne på soffan, kramade henne och gav henne en snabb puss på kinden.
Saga suckade, reste sig och gick fram till spegeln.
– Du har rätt, jag ser hemsk ut. Har gått ner i vikt, blek. Jag var den som ville göra slut, och nu ångrar jag mig. Okej, du vann. Imorgon skriver jag en ledighetsanmälan. Nej, först bokar jag biljetter för närmaste datum, sen skriver jag anmälan.
För första gången på hela kvällen log hon.
– Såja, nu börjar det låta bra, uppmuntrade Elsa.
Och leendet förvandlade Saga. Det var inte bara munnen som log – ögonen smalnade, gnistrade av glädje. »En riktig liten glädjetjuv«, brukade Elsa säga. Men på sistone hade Saga knappt loggat alls.
Det var skrattet som fångade Pontus. De satt på en bänk i parken utanför kontoret, åt glass och skrattade åt något. En kille gick förbi, kastade en blick på dem och vände sig om flera gånger. De skrattade bara högre, mer smittande.
Två dagar senare satt de där igen. Killen kom rakt emot dem den här gången. Han stannade framför Saga och hälsade.
– Vem är du? – Elsa var lika fräck som vanligt, och båda fnissade igen.
– Jag heter Pontus. Har varit här varje dag i hopp om att träffa er igen. För två dagar sedan satt ni här… ert skratt… – Han tittade inte på Elsa, bara på Saga.
Plötsligt insåg hon att han menade allvar, att han var rädd för att hon skulle avfärda honom. Hon log, och när han öppnade munnen i glad förvåning skrattade hon helhjärtat. Inte förlöjligande, utan lyckligt – för ingen hade nånsin sett på henne så där förut. Ur hennes smala ögon gnistrade det av lekfullhet. Det var det han senare berättade varför han blev kär i just henne, inte Elsa, som faktiskt var vackrare.
Pontus vann henne med sin entusiasm, sin uppmärksamhet, sin kärlek. De flyttade ihop och levde tillsammans i två år. Sen… Det var dags att antingen fria eller gå skilda vägar. Deras förhållande hade blivit för vanligt, för vardagligt.
Pontus blev tystare, hennes skratt lockade honom inte längre. Saga trodde att kärleken var över, väntade inte ens på att han skulle säga det – hon tog initiativet till att göra slut.
Han protesterade, men halvhjärtat, och sen packade han och gick.
Två veckor senare insåg Saga sitt misstag. Utan Pontus var det ännu värre. Efter en månad höll hon på att bli galen av längtan och ensamhet. Två månader efter det visste hon att hon inte kunde leva utan honom.
Och då kom Elsa på besök, klagade över att hennes kille bjudit henne på konsert. Hon hade köpt en fin blus, men inga byxor passade. Då erbjöd Saga sina egna – de var för stora nu efter all sorg över Pontus.
– Ta tillbaka honom bara, innan han hittar nån annan…, föreslog Elsa.
– Nej. Då tror han att jag är beroende av honom, av hans kärlek. Som om jag underkastar mig honom, svarade Saga eftertänksamt.
– Det är väl fantastiskt att underkasta sig sin käraste?
– Och om vi kommer ihop igen och jag känner samma tristess och distans?
– Du tänker för mycket. Öppna laptopen, vi ska hitta biljetter, sa Elsa.
Biljetterna dök oväntat upp – billiga, exakt dit hon ville, och datumet passade: om två veckor.
Saga övertalade chefen att skriva på ledighetsansökan, förklarade att hon skulle bli galen om hon inte kom bort en stund. Det kändes lite läskigt att åka ensam söderut. Förr hade hon rest med föräldrarna, med Pontus, med Elsa och hennes kille – men aldrig ensam.
– Du är vuxen och smart, men var försiktig, sa Elsa vid tågvagnen.
Flyg var inget alternativ – bara till Spanien, och där var det dyrt och fullt av folk. Hon ville ha lugn och ro. Tåg var bättre. Att ligga på sin bädd, titta ut på förbiflimrande landskap, eller dåsa till under hjulens rytm och drömma om havet. Och när hon klev av skulle hon få inandas den unika södra luften, springa rakt ut i vågorna…
Saga ville inte ha några seriösa, långvariga förhållanden längre. Kärlek leder ofta till smärta, besvikelse och rädsla för att allt ska ta slut – och att hon måste börja om från början…
– Du är snart trettio. Tiden när allt låg framför dig är förbi. Nu måste du inse att förhållanden förändras, att de inte kan vara perfekta – precis som människor. Ömsesidig kärlek är sällsynt. Du måste välja vad som är viktigast: att älska själv eller att bli älskad. Så ta vara på det du får. Lev bara och var lycklig, tänk inte på framtiden…, sa Elsa.
I kupén satt ett äldre par med sin tonårspojke. Den finnig, smala killen stirrade på Saga utan att blinka. Först försökte hon ignorera honom, låtsades som inget. Men när det blev för påfrestande, stirrade hon tillbaka tills han rodnade och tittade bort. Där vann hon.
Farfarn sov eller löste korsord hela resan. Farmor klagade över att deras son skilt sig, att båda var upptagna med nya förhållanden och lämnat barnet till dem. Och nu skickade de alla tre till solen…
De kom fram oskadda. Saga letade länge efter ett rum nära havet, med utsikt från fönstret – att vakna till bruset av vågor och skriken från måsarna.
Hon hittade ett, långt från den stora stranden. Perfekt. Att bada och sola i ensamhet var mycket bättre än bland solbrända kroppar och skrikande barn. Dagarna gick i vandringar längs stranden, meditation med blicken mot horisonten, vit båt i fjärran.
Hon blev brun, fick tillbaka sin glöd och lugn. Och just då dök en vacker man upp i hennes väg. Ensamheten började tråka ut Saga, och hon välkomnade sällskapet. Isak sa att han sett henne länge, att han också föredrog ensamhet framför folkmassor. De hade mycket gemensamt. Han var nyligen skild och läkte sina sår vid havet. De promenerade, badade, åtDe satt uppe hela natten och pratade, och när solen steg över havet visste Saga att hon äntligen hittat det hon sökt – inte bara kärlek, utan sig själv.
