Victor stannade bilen inte långt från det höga metallstaketet. Förr i tiden var det ett trästaket. Han undrade om han tagit fel. Nej, det var andra huset före kröken. Han mindes tydligt, för han hade tänkt på det ofta. Från bilfönstret syntes inte ens taket på huset.
Victor tittade då och då i backspegeln, ifall någon kom. En bil med förare på en öde gata skulle väcka för mycket uppmärksamhet. “Vad gör jag här? Varför?” frågade han sig själv om och om igen. Ju längre han satt och stirrade på staketet, desto mindre beslutsam blev han att gå in.
Plötsligt kom en flicka ut genom grinden med en labrador. I första ögonblicket trodde Victor att det var Agnes. Samma kastanjebruna lockar, samma figur. Han hann inte se ansiktet ordentligt. “Det kan inte vara hon. Femton år har gått. Hon borde vara nära fyrtio nu, och den här flickan är högst tjugo. Moderna återvinningsmedel gör underverk. Eller är det hennes dotter? Men hon hade ingen dotter då. Ska jag springa efter och fråga? Men vad ska jag säga? Det skulle se minst sagt konstigt ut – en fyrtioårig man som förföljer en ung flicka…”
Han lutade sig tillbaka i sätet, satte på radion och väntade. Efter ungefär tjugo minuter dök flickan med hunden upp igen från kröken. När hon kom närmare insåg Victor att hon inte alls liknade Agnes. När det bara var hundra meter mellan dem klev han ur bilen.
Labradoren drog i kopplet och rusade mot Victor.
“Lugna dig, Max”, sa flickan och höll fast hunden.
“Ursäkta. Bodde inte Agnes här förr? Eller har jag tagit fel på hus…?” Victor kom plötsligt på att han inte ens visste hennes efternamn.
“Agnes är min mamma. Vem är du?” frågade flickan och granskade honom uppmärksamt.
“Jag har precis kommit tillbaka till stan. Visste inte att hon hade en dotter.” Victor sneglade på hunden och bestämde sig för att inte gå närmare.
“Hur länge sedan var det du var här?” frågade flickan och kisade.
“Femton år.”
“Då kan du ju inte vara min pappa.” Hon skrattade åt sitt eget skämt. “Jag är faktiskt inte hennes riktiga dotter. Föräldrarna kommer snart hem. Vill du vänta på dem?” Hon gick mot en smal dörr bredvid staketgrinden.
Victor ryckte på axlarna.
“Du är inte rädd? En främmande man…” började han.
Flickan blev allvarlig.
“Nej, jag är inte rädd. Varför tror du att det inte finns någon hemma? Max skyddar mig. Dessutom finns det övervakningskameror. Ska du komma?” Hon öppnade dörren.
Victor satte på bilarmet och följde efter. Hon väntade på honom och höll upp dörren.
Tomten framför tvåvåningshuset var välskött men inte sterilt perfekt. Buskarna var inte nytuktade, gräset behövde klippas. En bred gång av grå plattor ledde från grinden till huset.
Huset hade uppenbart förändrats genom åren, men det var definitivt samma hus. För femton år sedan hade det verkat enormt för Victor. Då bodde han i ett litet rum i ett studenthem och innan dess trängdes han med föräldrarna och lillasystern i en trång tvåa. Det var därför det rymliga huset gjorde så stort intryck på honom då. Nu bodde han själv i ett liknande, till och med större.
Inredningen hade varit mycket enklare förr. Nu stod det dyra, smakfullt utvalda möbler, och en stor tv-skärm hängde på väggen. En mjuk matta dämpade ljudet av deras steg.
“Om du vill ha något att dricka finns det ett barskåp där”, sa flickan och pekade medan hon gick mot trappan.
“Jag kör”, påminde Victor. “Vad heter du?”
“Linnea. Jag lämnar dig ett tag, ska byta om.” Hon gick upp för trappan.
Victor stod ensam kvar och såg sig om. Inga fotografier på hyllorna. Han satte sig i en bekväm fåtölj framför den nya öppna spisen och försjönk i tankar…
***
“Kom igen, gör mig sällskap. Lisa har bjudit en kompis. Vad ska jag göra där ensam?” övertygade Markus.
“Tentan är imorgon. Måste plugga”, muttrade Victor och böjde sig över boken.
“Några timmar gör ingen skillnad. Du hinner ändå inte läsa allt. Bättre att komma till tentan med klart huvud. Snälla, Victor, följ med. Lisas kompisar är aldrig fula”, envisades Markus.
“Okej. Men inte länge.” Victor slog igen boken.
“Så ska det låter. Du är en riktig vän. Du kommer inte ångra dig. Men glo inte på Lisa. Hon är min”, varnade Markus.
Killarna kom till villaområdet där Markus flickvän bodde, lite sent. Musik spelade i huset, och på soffbordet framför den stora läderfåtöljen stod redan en vinflaska, glas, en tallrik med pålägg och en fruktskål.
“Varför är ni så sena?” klagade Lisa.
Hon var livfull, mörkhårig och vacker.
“Victor var svårövertalad. Vi har tentVictor steg in i bilen igen och körde iväg, och insåg att ibland måste man låta det förflutna förbli just det – förflutet.
