Mellan oss gapar en avgrund…
Efter skilsmässan från sin man kunde Elin inte komma över det. Hon hade misstänkt att han var otrogen, men att veta sanningen var ändå för mycket. Det fanns en familj, ett liv fullt av drömmar och planer… Nu fanns ingenting kvar. Gustav hade bara lämnat huset, lämnat hennes liv.
Sommaren närmade sig sitt slut, men Elin märkte ingenting runt sig: varken solen, stadens brus eller regnbågen efter regnet. En kväll, kvävd av värme och oförmögen att sova, insåg hon plötsligt att det inte kunde fortsätta så här. Gustav var lycklig, medan hon inte levde – hon höll bara på att dö långsamt.
“Här påminner allt om honom, om oss. Men vi finns inte längre. Jag måste bara åka härifrån, åtminstone för en tid. Inte till söder, inte utomlands där det är fullt av folk och stress. Jag måste åka till tystnaden, till landet. Vi har ju huset där! Mormors hus. Vi kommer ju alla från byn. Det är vår plats för kraft. Varför kom jag inte på det tidigare?” Elin satte sig upp i sängen. Den fuktiga nattsärken klibbade mot ryggen.
Mormor hade dött för tre år sedan. Hon hade varit sjuk länge. Allt låg i sin ordning. Men Gustav hade övertalat henne att åka till Italien. “Inget kommer hända på tio dagar”, hade han sagt. Nyheten om mormors död nådde dem i Neapel. “Vi kan inte göra något nu. Att byta biljetter är krångligt. Vi kan besöka graven när vi kommer tillbaka, minnas henne…” Och igen hade hon lyssnat på honom. Som alltid.
Mammas man ägde en sommarstuga – ett stort hus med tomt inte långt från staden. Mamma hade länge velat sälja mormors hus men väntat och väntat.
Förr hade Elin tillbringat alla sommarledigheter hos mormor. Men sedan hon började på universitetet hade hon inte varit tillbaka i byn. Inte ens besökt graven, och nu mindes hon inte ens varför.
Av otålighet började hennes handflator klia. Elin tog telefonen, skulle ringa mamma och fråga om nycklarna till huset. Men när hon såg tiden på den upplysta skärmen insåg hon att det var mitt i natten, alla sov. Hon lade ifrån sig telefonen och sjönk tillbaka mot kudden. Det spelade ingen roll. Nu visste hon vad hon skulle göra, hur hon skulle dra sig ur denna avgrund av smärta och sorg. Hon började tänka på hur hon skulle packa i morgon, hur huset skulle ta emot henne… Och hon somnade utan att märka det.
På morgonen steg hon upp lätt och ringde mamma direkt, frågade om nycklarna till huset på landet.
“Äntligen, du börjar komma tillbaka till dig själv, tänker på något annat än din Gustav. Världen snurrar inte kring honom…” Mamma fortsatte det gamla samtalet igen.
“Mamma, sluta. Tröstord fungerar inte. Hitta nycklarna.”
“Varför leta efter dem? De ligger i byrån i hallen. Kom hit, så får jag åtminstone se dig. Huset står bra. I maj träffade jag moster Britt. Berättade jag det? Nej? Du hade väl inte huvudet med dig då… Suck. Nåväl, hon var här på sin dotters bröllop. Hon sa att huset stod i perfekt skick. Frågade om jag tänkte sälja. Den nyblivna svärsonen skulle gärna köpa det. Han gillade verkligen byn. Ska inte vi åka dit tillsammans?” Mamma hoppade som vanligt från det ena till det andra.
“Nej. Jag åker ensam. Snälla. Jag hämtar nycklarna efter jobbet.”
Hela dagen återvände Elins tankar till resan till byn. Chefen på mäklarfirman där Elin arbetade, en kvinna som också var skild, lyssnade noga på hennes argument. Hon hade försökt fylla hållet i sitt hjärta med arbete, men det fungerade inte. Hon ville åka bort en tid. Semesterperioden var lugn, de kunde klara sig utan henne. Chefen var missnöjd men lät henne gå.
På kvällen hämtade Elin nycklarna hos mamma och packade sedan sina saker. Hon tog inte med sig mycket, bara det nödvändigaste. Tänk om hon inte kunde fly från sig själv, från smärtan, om hon ville åka tillbaka redan nästa dag?
Märkligt nog sov hon djupt den natten. På morgonen vaknade hon tidigt, drack otåligt sitt kaffe, kontrollerade att allt var avstängt – ljus, gas, vatten – tog sin väska och lämnade lägenheten.
Staden sov fortfarande. Över hustaken syntes solens första strålar. Av iver och upphetsning sjöng Elin med på låtarna som spelades i bilstereon.
Trots att hon inte varit i byn på länge mindes hon vägen. Huset stod kvar. Till och med gräset på tomten var klippt – någon av grannarna måste ha gjort det. Elin klev ur bilen och sjönk ner i tystnaden. Det fanns ljud, givetvis, och många. En syrsa spelade, fåglar sjöng, tuppar väckte försenade sommarboenden. I grannens gård skramlade en hund i sitt koppel. Men jämfört med stadens brus var det en klingande tystnad på landet.
I huset var det fuktigt, mörkt på grund av de fördragna gardinerna. Elin tvingade sig själv att inte ångra att hon kommit hit och började arbeta. Hon hämtade vatten från brunnen, tvättade golvet, trots att det inte fanns något damm i huset. Hon bar in torr ved från gården. När elden i spisen äntligen flammade upp kände hon sig som en segrare.
Byborna gick förbi huset, alla tittade på bilen, kikade in genom fönstren, men ingen kom in – det var inte sed att gå in oinbjuden.
Snart blev det hett i huset. Elin bredde ut en filt på sängen, ställde kuddarna närmare spisen så att de skulle torka snabbare. Hon bar inte ut dem i solen – för många nyfikna ögon. Hon gick ner till ån som rann precis bakom byn. På stranden tog hon av sig sandalerna och gick försiktigt över det torra gräset som bränts av solen. Från stranden såg vattnet svart och tjockt ut som olja.
Elin gick längre bort från byn, kastade av sig sin klänning och sprang sedan ner i vattnet, stänkande omkring sig. Vattnet var varmt och mjukt.
“Jag undrade vem som plaskade här. Vilken stor fisk?” hördes en mansröst bakom henne.
Elin vände sig häftigt om. Framför henne stod Nils. Äldre, mer erfaren, men igenkännlig. Hennes första barndomskärlek. I en hand höll han ett metspö, i den andra flera stora fiskar trädda på en gren.
Hennes hjärta slog snabbare, hindrade henne från att andas, tänka… Ett virvlande av minnen föll över henne på en sekund.
Det var därför hon inte varit här på såDå kom hon ihåg – den där sommaren när allt kändes möjligt, innan livet tog dem åt olika håll, och nu stod hon här, med vatten droppande från håret och hjärtat fullt av hopp om att kanske, bara kanske, kunde de hitta tillbaka igen.
