**Sen lycka**
Jag, Henrik Bergström, hade irrat runt i en främmande storstad i timmar innan jag äntligen kom fram till stationen. Benen värkte av trötthet, och humöret var på botten. Jag hade så gärna velat stanna, men nu var jag på väg hem. Inte för att jag gjort något fel, men här var jag, på flykt som en katt som klöst upp soffan.
Jag hittade en ledig bänk i väntsalen och sjönk ner. “Bara några minuter”, tänkte jag. “Sedan går jag och köper biljett. Fem minuter gör ingen skillnad nu. Tur att jag inte köpte returbiljett direkt. Tänkte stanna en vecka… Men ja, det spelar ingen roll.”
När benen kändes lättare, lyfte jag den tunga sportväskan på axeln och gick mot biljettkön. Medan jag stod där, ögonen på den upptagna stationen, funderade jag på vad jag skulle göra om tåget var fullbokat. Men biljettförsäljaren hade en plats kvar. Tre timmars väntan bara. Inga problem. Huvudsaken var att jag kom hem.
Jag stoppade biljetten och passet i innerfickan och såg mig omkring. Någon hade redan tagit min plats. Ute vid spåren stod fler bänkar. Vid ett av dem stod ett nattåg klart för avfärd. Skärmen vid spår sex visade avgångstid och destination. Alla resenärer hade redan gått ombord, så bänkarna var tomma.
Lukten av järnvägsrök och damm blandades med cigarettånga, öl- och svettdoft. Inte ens den friska luften hjälpte. Tusentals människor passerade den här stationen varje dag, inklusive hemlösa och berusade.
Jag slog mig ner på en bänk med bra utsikt över skärmarna och gjorde mig redo att vänta. I huvudet gick jag igenom samtalet med Galinas barnbarn, sökte efter de rätta orden jag borde ha sagt men inte kom på då…
“Är det ledigt?” sa en ung mansröst bakom mig.
Jag tittade upp och mötte en man i kostym med en liten resväska på hjul.
“Visst, sätt dig”, sa jag och flyttade mig lite, trots att det fanns gott om plats. De andra bänkarna var också upptagna.
Mannen satte sig i andra änden och lösade på slipsen, ställde väskan bredvid sig.
“Är du på väg i jobbet?” frågade jag, uppriktigt sugen på någon att prata med.
“Nej, på väg hem”, svarade han kort och tittade på mig.
“Jag också”, suckade jag.
“Också jobb?” undrade han skeptiskt.
“Nej. Var här på besök. Tänkte stanna en vecka, men det blev inget av det.” Jag sänkte blicken.
“Blev du utkastad?” frågade han, med plötsligt medkänsla i rösten.
“Typ. Sitter och väntar på nattåget till Göteborg. Du?”
“Otur för oss båda, lång väntetid. Jag blev tvungen att byta biljett.”
“Vilken vagn?” undrade jag.
“Elva.”
“Då åker vi tillsammans. Kupe fem, eller?”
“Jo, faktiskt”, sa han misstänksamt och kollade sin biljett. “Stämmer.” Han lade tillbaka den och klappade sig på knäna. “Så underligt. Köpte du precis?”
“Ja.”
“Jag skulle egentligen åka om två dagar, men min fru ringde. Dottern är sjuk. Hon vågade knappt säga vad det var, grät bara. Så jag avbröt resan.”
“Kunde tagit flyget”, påpekade jag.
“Är rädd för att flyga, ärligt talat. Tåg är tryggare.”
Just då ringde hans mobil. Han svarade, och jag vände bort blicken för att inte lyssna.
“Hej. Ja, på stationen, har biljett redan… Jag hoppades också… Jag saknar dig också. Gråt inte, jag ska försöka komma hem snabbare…” Han lyssnade länge, stel i ansiktet. “Okej, jag ringer om något ändras. Puss, hej.” Han la på och suckade. Hans humör hade sjunkit.
“Du behöver inte låtsas som om du inte fattar”, sa han plötsligt. “Döm mig inte. Du vet inget.” Han övergick till “du”.
“Jag dömmer inte. Ingen min sak”, svarade jag.
“Bra. För min dotter skulle jag göra vad som helst. Men min fru… Jag blev en sådan idiot. Har det hänt dig?” Han väntade på svar.
“Självklart. Men jag var aldrig otrogen. Man är ansvarig för sin familj. Om hon varit det? Då hade jag inte klarat det.”
“Smart. Så din ‘jobbresa’ var en lögn?”
“Var sjätte månad kommer jag hit, lever lite. Annars orkar jag inte.” Hans blick blev avlägsen.
“Hur gammal är din dotter?”
“Tolv. Och du? Var du hos barnen? Sparkade sonen ut dig?” undrade han lite elakt.
“Min son bor i Stockholm med familj. Vill att jag flyttar dit. Varför? De har sitt liv. Jag stör inte.”
“Smart”, nickade han.
“Min fru dog för tre år sen. Giftes mest för att glömma en annan. När hon dog ville jag följa efter. Men det går inte. Man måste leva vidare. Såren läker om man låter dem vara.”
“Var du hos släkten?”
Märkligt hur en annans sorg kan få ens egen att kännas mindre.
“Nej. Hos den viktigaste personen i mitt liv.”
“Berätta. Tre timmar att döda. Jag heter Marcus.” Han sträckte fram handen.
“Henrik.”
Vi skakade hand.
“Lyssna, min Lena packade kyckling och paj. Vill du ha en öl?”
“Tackar nej. Är inte sugen. Ta du.”
“Okej. Berätta.” Han lutade sig tillbaka, benen i kors.
“Vad ska jag säga?” började jag. “Jag älskade en flicka i skolan. Tappade hakan varje gång jag såg henne. Men hon märkte mig inte. Vågade aldrig säga nåt. Sen blev jag inkallad. Tänkte till och med desertera, så svartsjuk jag var.”
“Men hon gifte sig med någon annan. Min bästa vän. När jag kom tillbaka hade hon redan barn. Jag konfronterade honom, frågade om det var mitt barn. Då exploderade jag. Gav honom en ordentlig omgång.”
“Var det ditt barn?” frågade Marcus ivrigt.
“Sa ju, vi hade inget. Inte ens en kyss. Jag älskade henne på håll. Ändå led jag i åratal. Stalkade inte ens derOch nu här stod vi, hennes hand i min, medan tåget rullade in och framtiden, oviss men ändå full av möjligheter, väntade på oss.
