**Dagboksanteckning**
“Hon kommer att falla dig i smaken, mamma. Hon är helt underbar!” utbrast Emil med glädje.
“Men blir man inte trött på att leva med ett under?” frågade Alexandra retsamt.
Alexandra stod vid spisen och lyssnade. När mannen levde brukade hon alltid ha middagen klar när han kom hem. Han dog för åtta år sedan. Nu väntade hon på sonen på samma sätt.
Dörrlåset klickade och Emils röst hördes från hallen:
“Mamma, jag är hemma.”
“Jag hör det,” svarade Alexandra och log.
“Vad har vi till middag idag? Köttbullar och stekt potatis?” Emil kramade om henne och kikade över hennes axel, drog in den uppslukande doften av hans favoriträtt – stekt potatis med grönlök.
Alexandra stängde av plattan och lade ett lock över pannan.
“Du verkar glad. Vad har hänt?” Hon kunde höra på tonfallet hur sonen mådde.
Emil backade lite.
“Mamma, jag ska gifta mig.”
“Det var på tiden. Var är Lovisa? Varför kommer hon inte på besök?” Alexandra vände sig om och såg in i hans allvarliga ansikte.
“Jag ska gifta mig med Freja.”
En kall kåre gick längs Alexandras rygg. Sonen var en vuxen man nu. Han kramade henne bara i speciella stunder av öppenhet eller glädje.
“Ett intressant namn. Men Lovisa då?”
“Lovisa gifter sig på lördag. Jag vill inte prata om det, mamma. Låt oss äta.”
“Det är bra att hennes bröllop inte förstörde din aptit. Tvätta händerna.”
Alexandra ställde fram en tallrik med potatis, satte sig mittemot, lutade hakan i handen och såg på medan han åt.
“Vem är den här Freja?”
“Hon är en bra tjej. Du kommer att tycka om henne. Jag vill att ni kan träffas. Kanske på lördag?” Emil tystnade och tittade på sin mor. “Freja kommer att falla dig i smaken, jag lovar. Hon är helt underbar!”
Något liknande hade han sagt om Lovisa. Att hon valt en rikare man hade Alexandra fått höra av hennes mamma, en gammal skolkamrat och vän. De hoppades att barnen skulle gifta sig. Men de stötte på varandra i affären, och då berättade väninnan nyheten, ursäktade sig för dotterns val.
“Man kan få för mycket av ett under. Blir man inte trött på det?” frågade Alexandra retsamt.
“Mamma, det är inte roligt.”
“Jag skojar inte. Berätta om henne. Vad är det som är så underbart?”
“Varför hakar du upp dig på ordet?” Emil tvekade. “Hon är lärare, undervisar i svenska och litteratur – fast bara första året. Allvarlig, väluppfostrad. Jag trivs med henne.”
“Vad gör hennes föräldrar?”
“Pappa är ingenjör, mamma är hemmafru.”
“Och hon kom hit…” Alexandra avslutade inte meningen, hoppades sonen skulle fylla i.
“Spelar det någon roll varifrån hon kommer?” fräste Emil.
“Nej, verkligen inte. Så hon är inte härifrån. Ska ni bo här?”
“Om du är emot det, hyr vi en lägenhet.” Emil mötte hennes blick.
“Nej då. Jag blir bara glad. Vad ska jag göra ensam? Jag kan vänta på barnbarn. Om det inte fungerar, kan ni alltid flytta.”
“Freja vill inte ha barn än, hon vill jobba, få erfarenhet.”
“Freja vill inte, Freja bestämmer…” härmade Alexandra. “Nåväl, bjud hit ditt under på middag.” Alexandra reste sig och satte tallriken i diskhon.
“Du är världens bästa mamma,” sa Emil och ställde sig upp.
“Hoppas du inte glömmer det när du är gift.”
Medan hon diskade funderade Alexandra. *Lärare, alltså. Hon kommer att sitta med rättning varje kväll, förbereda lektioner, åka på klassresor i helgerna…* Hon suckade. *Så fort Emil har blivit stor, redan gift. Synd att pappa inte fick uppleva det.*
På lördagsmorgonen stod Alexandra tidigt i köket. Emil stod länge framför spegeln, valde skjorta och slips som matchade. Sedan gick han för att hämta Freja.
Alexandra försökte föreställa sig den underbara läraren, men det enda hon kunde tänka på var skådespelerskan som spelat Freja i en gammal svensk film.
Freja visade sig vara en späd, liten tjej med rakt, långt hår och stora ögon. Vacker var hon inte direkt – man skulle knappast lägga märke till henne på gatan. Hon åt lite, berömde maten försiktigt. Vinet smakade hon bara på. Emil såg på henne och drack inte heller.
“Känn dig inte blyg, Freja,” uppmuntrade Alexandra.
*Hon är nervös, rädd för mig. Första gången hon träffar sin blivande svärmor,* tänkte Alexandra. *Vad ser sonen i henne? Eller vill han bara straffa Lovisa? Åh, Lovisa…*
Två månader senare höll de en enkel vigsel. Frejas föräldrar kom. Mamman var tunn, undergiven och tystlåten. Pappa skämtade och berättade att han som tonåring blivit förälskad i Freja från filmen, döpt henne efter rollfiguren.
“Rollfiguren skapades av en skådespelerska. Hade det inte varit bättre att döpa henne efter skådespelerskan?” kunde inte Alexandra låta bli att säga.
“Jag sa detsamma, men han hörde inte på mig,” viskade Frejas mamma, tittade på sin man, sänkte blicken och teg resten av kvällen.
“Och du, är du döpt efter en mördad drottning?” replikerade fadern.
“Om bara. Mina föräldrar hoppades på en pojke, valde namn i förväg. Så jag blev Alexandra.”
Det var ett märkligt par. Fadern drack, berömde dottern, kallad henne vacker och smart. Mamman åt knappt, satt rakryggad som om hon sväljt en trästav.
Emil visade dem runt i stan. De hade med sig massor av sängkläder och täcken – en generös hemgift i klassisk stil. Fadern var familjens överhuvud. Mamman kunde inte ta ett steg utan hans tillåtelse. Ovanligt i moderna förhållanden. Alexandra gav dem gåvor tillbaka innan de åkte.
När sonen och Freja gick till jobbet städade Alexandra, diskade, gick till affären. Unga lämnade disken i vasken. Emil, ja, men Freja? Var hon ointresserad? Eller skyndade hon? Kanske.
Freja kom hem tidigare, gick direkt till sitt rum. Erbjöd sig aldrig att hjälpa till. Om Alexandra bad henne, gjorde hon det motvilligt.
Dagarna gick, inget förändrades. Irritationen växte. Freja var väl van vid att hennes mamma skötte allt. Men Alexandra tänkte inte bli deras hemhjälp. En sak var att göra allt för sonen, något helt annat för hans fru. Och hon bestämde sig för att prata med Freja snart.
Vid frukosten uttalade Emil ett ord fel. FrejaAlexandra såg hur Freja såg på Emil med värme och förstod att hon trots allt älskade honom – och kanske, bara kanske, skulle deras liv ändå bli lyckligt ihop.
