Slutet på september var oväntat varmt och torrt. Snart skulle kylan komma, och de där tråkiga höstregnen skulle börja. Vädret är så oförutsägbart på hösten. “Jag måste åka till sommarstugan innan det blir för sent. Om det börjar regna blir vägen en enda gröt, och då kan man inte åka dit förrän frosten sätter in,” suckade Vera och slog sin mans nummer ännu en gång.
“Vera Elisabet, får jag gå en timme tidigare? Mamma vill bli skjutsad till stugan,” sa revisor Siv med ett bedjande leende och lyfte på ögonbrynen som små tak.
“Jag skulle också vilja gå tidigt. Okej då, men på måndag ska du vara här i tid. Och ingen sjukfrånvaro. Förstått? Annars släpper jag inte iväg dig igen,” sa Vera med spelad stränghet.
“Tack så mycket, Vera Elisabet! Jag lovar att komma i tid,” sa Siv, och hennes ögon lyste upp medan hon snabbt tog sin jacka och försvann ut från kontoret.
“Så slug hon är. Hon hade redan stängt av datorn och packat väskan. Hon visste att jag skulle låta henne gå. Men var är Johan egentligen?” Vera försökte ringa honom igen, men samma kalla röst meddelade att “telefonen är avstängd eller utanför täckningsområdet.” “Jamen, i morgon får han inte slippa undan. Han ska följa med till stugan. Mamma har snart födelsedag, vi måste hämta potatisen och konserverna…”
Vera lade ifrån sig telefonen, ruskade lite på musen för att väcka den sovande datorn och försjönk i en excel-fil på skärmen.
När telefonen ringde svarade hon direkt, utan att ens titta på displayen.
“Johan, varför har du din telefon avstängd? Jag har försökt nå dig hela dan…”
“Ursäkta, det här är kriminalinspektör … Andersson,” avbröt en främmande mansröst.
Det var så oväntat, och namnet Andersson förvirrade henne så pass att hon trodde hon hörde fel.
“Johan, var är du?” frågade hon misstänksamt.
“Är du fru till Johan Viktor Andersson? Hur ska jag tilltala dig?” frågade mannen.
“Vera Elisabet…” Vera hostade till. “Bara Vera är bra. Var är Johan?” Hennes hjärta slog redan hårt, som om den visste att något var fel.
“Kan du komma till Sahlgrenska sjukhuset? Jag väntar på dig i receptionen,” sa mannen.
“V-varför till sjukhuset? Vad har hänt Johan?” skrek Vera i luren.
“Jag väntar på dig,” sa mannen, och sedan bröts samtalet.
Vera försökte ringa tillbaka till det okända numret, men det var upptaget. Med darrande fingrar försökte hon stänga ner datorn, missade flera gånger, men lyckades till slut. Hon snappade åt sig väskan, slet ner sin regnkappa från kroken och sprang ut från kontoret.
I huvudet malde de värsta bilderna: Johan hade varit med om en olycka, låg i koma efter en operation, eller ännu värre… “Nej, han lever, annars skulle de ha kallat mig till bårhuset, inte sjukhuset. Klart han lever,” försökte hon intala sig.
Vera kunde inte riktigt komma på vilken buss som gick till sjukhuset, så hon ställde sig mitt på gatan och vinkade ner en taxi. Tio minuter senare sprang hon över sjukhusområdet mot huvudentrén, skakig och med hjärtat i halsgropen.
“Jag är Johan Anderssons fru…” flämtade hon när hon kom in i receptionen.
En lång man i fyrtioårsåldern reste sig bakom disken och kom fram till henne. Han presenterade sig igen, men Vera orkade inte lyssna. Varför drog han ut på det? Hon ville bara se Johan, försäkra sig om att han levde, vara vid hans sida.
“Kom med,” sa mannen till slut och pekade mot utgången.
Vera gick ut, förvirrad. Kunde man inte ta sig till alla avdelningar via receptionen? Mannen gick runt byggnaden och styrde stegen mot ett lågt tegelhus bakom sjukhusets huvudbyggnad. Vid dörren stannade han och vände sig mot Vera.
“Förlåt att jag inte sa det direkt. Folk reagerar olika…”
Då fick Vera syn på den blå skylten bredvid ingången: “Rättsmedicinska avdelningen – Obduktion.” Hon vacklade till, men en stark hand grep henne om armbågen och höll henne uppe.
“Är han död?” kved hon med hes röst. “Jag ringde hela dan, ville åka till stugan, och hans telefon var avstängd…”
“Ja, via hans telefon hittade vi dig. Sitt ner.” Andersson ledde Vera till en träbänk, och hon sjönk ner. Benen bar henne inte längre.
“Jag ringde, och han var redan…”
“Du förstår, din man var inte på jobbet idag,” sa kriminalinspektören försiktigt.
“Det kan inte stämma. Han sa att de hade revision.” Vera frågade inte, hon tänkte högt.
“Er granne på landet såg bilen på er tomt på morgonen. Han blev förvånad att ni var där en vanlig arbetsdag. Vid lunch tänkte han gå över och hälsa, men ingen öppnade. Din man svarade inte heller på dörren när han ringde. Din granne hade inte ditt nummer. Så han väntade lite och ringde polisen. Ni vet hur det är på landet, ibland har luffare slagit sig ner i tomma stugor.”
“Blivit mördad?” Vera förstod ingenting.
“Nej, inga spår av våld. Enligt den preliminära obduktionen dog din man av koloxidförgiftning.”
“Vänta, farbror Göran trodde att vi var där tillsammans. Så han såg Johan med en kvinna?” Vera stirrade förvirrat på kriminalinspektören.
“Ja. Hon var med din man. Linda Sofia Bergström. Känner du till det namnet?”
Vera blundade hårt och skakade på huvudet.
“Det kan inte vara sant.”
Det här var värre än hon trott. De hade varit gifta i tjugoett år. I november skulle de fira bröllopsdag. När hennes vänner och bekanta fått sina äktenskap splittrade på grund av otrohet, hade de alltid avundats Vera. För Johan var den perfekta mannen och fadern. Hon hade trott det med. Skamset gömde hon ansiktet i händerna och gungade fram och tillbaka.
“Du har inget att skämmas för. Vi försöker undvika publicitet. Men någon på hans jobb kanske visste vart han skulle och med vem,” sa Andersson.
Vera tittade upp, förvånad.
“Förlåt, du tänkte högt. Vi måste bekräfta att det verkligen är din man. Allt möjligt kan hända. Säg till när du är redo.”
Vera klamrade sig fast vid hans ord som om de vore en livlina. “Vad sa han? Kan det vara någon annan? Har någon stulit hans bil, eller lånade han ut den till någon för ett möte, medan han själv redan är hemma…?”
“Jag är redo,” sa hon och reste sig, tog ett djupt andetag som innan ett dyMen när hon fick syn på hans bleka ansikte under det vita lakanet insåg hon att det enda hon kunde förlåta var att han lämnat henne ensam med sanningen.
