Det var en drömaktig vinterkväll i Stockholm, och snön föll tyst som dansande fjärilar.
“Ångrar du dig inte?” viskade Mikael mot Emelies hår, medan hon vilade mot hans bröst.
“Nej. Och du?” Emelie lyfte blicken och mötte hans ögon.
“Jag är lycklig. Vet du, när du först kom hem till mig och Ida, då visste jag att det var ödet. Allt som hände innan dig, hände så att vi skulle träffas.” Han tystnade, men Emelie lade ett finger mot hans läppar.
“Prata inte om det onda. Nu blir allt bra.”
Ett år tidigare
Emelie bredde en festlig duk över bordet i vardagsrummet. Hon hämtade tallrikar, bestick och två champagneglas från köket.
“Är du säker på att vi gjorde rätt som stannade hemma? Det hade varit roligare med kompisarna. Vi hinner fortfarande till Eriks fest,” sa Daniel när hon kom tillbaka till köket.
“Jag är säker. Här, ta med detta.” Hon räckte honom en tallrik med skinka och ost, en salladsskål. “Vi kan träffa dem imorgon. Vi har varit tillsammans i tre år och aldrig firat nyår ensamma. Som man inleder året, så lever man det.”
“Så du vill programmera oss till ett helt år av ensamhet?” frågade Daniel och stannade i dörröppningen.
“Det vore underbart. Synd bara att det inte går,” suckade Emelie.
“Okej, vi gör ett försök,” gav Daniel med sig och lämnade köket.
Emelie tog en flaska champagne ur kylen och ännu en skål, bar ut dem till bordet.
“Nå, vad tycker du? Ser det inte fint ut?” Daniel pekade stolt på sin dukning. “Kan vi inte redan börja fira? Jag dör av hunger.”
“Inte än. Ge mig fem minuter. Jag måste byta klänning och fixa till mig.” Hon försvann in i sovrummet.
“Varför byta klänning när vi är hemma ensamma?” muttrade Daniel och snappade åt sig en skivad korv.
“För att det är fest!” hördes Emelies röst från rummet.
“Åh, den här konstnärssjälen och hennes kärlek till dramatik,” tänkte Daniel irriterat och tog ännu en bit.
Snart kom Emelie tillbaka, klädd i en lysande blå klänning, med lockarna utsläppta över axlarna. Daniel nickade gillande och såg på medan hon snurrade runt. Klänningens fåll svajade och lade sig sedan som en klocka kring hennes ben.
“Nu kan vi sätta oss och säga adjö till det gamla året,” sa hon glatt och kastade en blick på klockan.
“Vi kommer aldrig äta upp allt det här. Ska vi ringa Markus? Han är hemma med sin mamma,” föreslog Daniel och slog sig ner.
“Vi ringer imorgon. Öppna champagnen.” Emelie strålade.
“Du är så… annorlunda idag,” sa han och fumlade med korken.
“Spänd?”
“Lite. Vänta, du får veta.” Nyheten bubblade inom henne, men hon ville vänta till midnatt, när allt skulle bli perfekt.
De drack, åt, och Daniel lutade sig tillbaka i stolen. På tv rullade en lättsam film.
“Varför drack du inte?” Han såg att hennes glas var fullt.
“Annars somnar jag, och jag vill se nyårsshowen.”
Daniel gick ut på balkongen. Snön föll tungt, och i nästan vartenda fönster lyste julgransljus. Någon i grannskapet hade redan skjutit upp några smällare. Han hörde glada rop, men själva fyrverkeriet syntes inte bakom husen.
“Danne, kom in, statsministern håller tal snart,” ropade Emelie genom den glänta dörren.
Han tog ett sista bloss och slängde fimpen. Gnistan försvann i mörkret.
När han kom in höll statsministern på med sitt nyårstal. Daniel hörde halvt på. Samma gamla. Han fyllde sitt glas och väntade på tolvslaget. Tankarna virvlade, men han kunde inte formulera en önskan. För många.
“Du drack inte igen?” sa han när han såg Emelies fulla glas. “Hur ska du önska något då?”
“Daniel, jag måste berätta något.” Hon satte sig rak i ryggen. “Fyll på ditt glas först.”
När han gjort det, fortsatte hon: “Vi firar inte nyår ensamma längre. Vi är redan tre. En hel liten grupp.” Hennes ögon lyste.
Daniel stirrade oförstående.
“Fattar du inte? Jag är gravid. Vi ska få ett barn. Han är redå här, bara pytteliten än.”
Daniel drack ur sitt glas och ställde ner det.
“Är du inte glad?” frågade Emelie, med darrande röst.
“Jo, men… vi skulle ju vänta.”
“Vi har varit tillsammans i tre år. Tiden går, jag är tjugoåtta. Jag vill ha ett barn.” Hennes röst bröts. “Vad ska vi vänta på? Han är redå här.”
“Men… du tog p-piller…”
“Jag slutade förra månaden. Det brukar ta tid, men för mig gick det fort. Är det inte fantastiskt?” sa hon utan entusiasm.
“Var det därför du inte ville till Eriks fest?”
“Ja. Jag trodde… att du skulle fria efter det.” Hennes röst sjönk. “Men det gör du inte. Då finns bara en sak kvar…” Två tårar föll. “Du hinner fortfarande till festen.” Hon sprang mot köket.
“Emilie, jag sa inte att jag inte är glad, bara förvånad!” Han sprang efter.
Hon rusade ut på balkongen och höll dörren. “Barnsligt! Du blir förkyld!” Han ryckte till i handtaget, och hon snubblade in i honom.
“Varför sa du inte att du slutat med pillren?”
“För att du skulle övertala mig igen. Vi lever bara tillsammans. Det passar dig. Men det är inte en familj.” Tårarna rann. “Gå nu, gå och ha kul!” Hon försvann in i badrummet.
Utanför smällde fyrverkerier och glada skratt.
“Förlåt. Jag är inte redo…” Han lutade sig mot dörren. Vattnet rann.
Han gick tillbaka, såg på festbordet, på hennes fulla glas. Drack det. “Nyår, och jag mår skit. Varför gjorde hon så här? Vi hade det bra.” Vreden växte. “Varför inte? Ska jag sitta här hela natten och se henne gråta?” Han klädde på sig och gick.
Emelie hörde dörren slå och brast i gråt. Tårarna föll på den blå klänningen, lämnade mörka fläckar. Hon dukade av, bytte kläder och lade sig i fosterställning på soffan. Nyårsshowerna spelades på tv.
Daniel kom inte hem den natten. Inte nästa dag heller. Väninnan Lovisa kom och fick henne att berätta allt.
“Lugn. Män vill inte ha barn, de är rädda. Han kommer tillbaka. Vill du att jag pratar med honom?”
“Nej. Gå du. Jag lovar, jag gör inget dumt.”
Tre dagar senare kom Daniel. Han bad om ursäkt, bortförklaradeMen när vintern gav vika för vår och löven började viska sina hemligheter, insåg Emelie att det som bråkat sönder hennes hjärta egentligen varit en väg till en ny början – och där, under den svenska himlens ljus, fann hon till slut sin plats.
