Karin, förlåt mig…
Stefan blinkade med ett öga och stönade. Den låga marsolen sköt sina brutala strålar rakt in i ansiktet på honom genom fönstret. Han vred sig i sängen, försökte undvika ljuset.
“Vaknade du, din supare?” hördes hustruns röst. “Öppna dina fula ögon, jag vill se in i dem. Andra män ger presenter och blommor till sina fruar. Men du, du drack dig redlös igår. Minns du ens att det är högtid idag?”
Stefan kröp mot väggen och fick upp ögonen. Genom springorna såg han Karin stå med armarna i sidorna, arg som ett vilddjur.
“V-vilken högtid?” undrade han uppriktigt.
“Kvinnodagen, för fan! Det är _min_ dag, men du valde att supa. Skäms du inte? Jag tänkte att vi skulle sitta tillsammans, dricka lite. Dottern gav mig en flaska fin vin—gömde den för detta tillfälle. Men du, din latmask, hittade den och svepte alltihop. Var vodka inte nog?”
Innan han hann skydda sig, träffade en toffel, kastad med precision, honom i pannan.
“Här får du…”
Den andra toffeln missade honom när han dök under täcket. Tur att det bara fanns två. Han stack ut nosen.
“Karin, förlåt. Jag lovar, jag ska fixa allt.” Stefan rapade och försökte resa sig, men fastnade i lakanen.
Karin viftade avfärdande och försvann in i köket. Där hördes slamret av porslin. När hon började smälla sådär var det ett tecken på att bråket skulle vara långvarigt.
Stefan bestämde sig för att inte reta gallfeber på henne och smet ut ur lägenheten. Han smög förbi köket till badrummet, stänkte vatten i ansiktet, tömde en tandborstmugg och svepte vattnet. Han strök med våta fingrar genom det glesnande håret. Karin fortsatte slå i köket.
Ljudlöst smet han tillbaka in i sovrummet, klädde på sig och tog sig till hallen. När han böjde sig för att ta på sig skorna, svajade han och höll på att tappa balansen. Karin dök upp i köksdörren.
“Vart ska du, din fyllbult?”
“Karin, jag är strax tillbaka… bara ett ärende.” Han slet ner jackan från kroken och backade mot ytterdörren.
“Stanna här!” röt Karin och gick mot honom med sin imponerande byst, men han hann slinka ut och smällde igen dörren precis framför näsan på henne.
“Kom tillbaka hit, så ska du få…” hördes inifrån lägenheten.
Stefan ignorerade hoten och skyndade nerför trappan.
Ute sken solen, isen smälte från takfoten, och här och var syntes slitna asfaltsfläckar under snön. Män med gula mimosa-kvistar eller färgglada tulpaner i händerna passerade honom.
“Ursäkta, vet du vad klockan är?” frågade Stefan en man med en fluffig mimosa.
“Tid att ta en bärs,” muttrade mannen och gick vidare.
“Det vore inte dumt,” mumlade Stefan och stapplade vidare.
Egentligen ville han fråga var blommorna köptes, men orden kom fel.
“Ungdom, var fick du de där blommorna?” frågade han en yngling.
“Där borta.” Pojken pekade bakom sig.
Stefan nickade och gick i den riktningen.
Snart såg han en kvinna vid ett trafikljus. En låda med gul mimosa stod vid hennes fötter.
Han skyndade fram. Han ville köpa blommor för att blidka Karin—kanske kunde han till och med få en välförtjänt sup. Men när han kom fram låg bara en ynklig kvist kvar i lådan.
“Ta den, grabben, den går billigt,” sa kvinnan och gav honom en blick som förstod mer än orden.
“Jag ville ha en bukett. Till min fru. Har du inga fler?”
“Nej,” härmade kvinnan. “Vill du vänta? Jag kan ringa efter mer.”
Stefan tänkte och insåg att en sådan liten kvist bara skulle göra Karin argare. Eftersom fler män med blommor passerade, borde det finnas andra ställen. Han gick vidare. Plötsligt kom han att tänka på att kolla fickorna. Minnena från igår var suddiga—hade han pengar? Och Karin kunde ha tagit dem för att hindra honom från att dricka.
Han stannade och rotade i fickorna. En skrynklig hundralapp dök upp. Han hade ingen aning om vad blommor kostade. Framför en bil stod en klunga män. När han hörde priset på en tulpanbukett, sjönk modet.
“Vill du ha en?” frågade en skäggig försäljare med brytning.
“Jag har bara den här.” Stefan höll upp sedeln.
“För de pengarna får du bara en blomma. Vill du ha?”
Stefan tänkte att en enda tulpan inte skulle räcka för att sona hans synder, så han gick därifrån.
Han ansträngde hjärnan för att komma på vem han kunde låna pengar av. “Joel är skyldig mig fem hundra! Låt honom betala tillbaka.” De hade druckit tillsammans, men på Stefans bekostnad, så enligt sup-logik var det Joel som stod i skuld.
“Vem är det?” frågade Saras röst genom dörren. JoelStefan tog ett djupt andetag och kände hur en lättnadens suck lämnade hans läppar när han insåg att äntligen, efter alla misslyckanden, hade lyckan vänt och gett honom en chans att göra allt rätt igen.
