Erik satt vid köksbordet och stirrade blankt på väggen framför sig. Det fanns inget intressant att se där, lika lite som svar på hans frågor. Han suckade och tittade avfärdande på den outdruckna teet i glaset, utspädd till sista droppen. Det fanns inget mer te, och inga pengar att köpa det heller. Erik reste sig och hällde ut teet i diskhon, sköljde glaset och fyllde det med svalnande kokande vatten från vattenkokaren. Han drack det i ett drag.
Hur hade hamnat här? Han hade haft allt: jobb, lägenhet, fru, dottern… Och nu var inget kvar.
***
Erik var femton när hans mamma förde hem en man. Hon höll sig tätt intill honom, arm i arm.
“Det här är farbror Sven. Han kommer att bo hos oss nu. Vi har gift oss”, sa hon och trevade nervöst med den andra handen vid halslinningen på sin sidenklänning.
Farbror Sven såg betydligt äldre ut än mamman, var kortare än henne och mycket mager. Han betraktade den surmuende tonåren med lugn blick.
Erik var ingen barnunge längre, han hade anat att mamman träffade någon. Hon gick ofta ut på kvällarna och ljög om att hon var hos en väninna. Hon kom tillbaka med en drömmande, lycklig blick och svagt skuldmedvetet leende, med nästan bortgnagd läppstift. Erik tyckte nästan om att få vara själv.
Alla sa att hans mamma var vacker och ung. Det var skönt att höra, fast själv tyckte han inte riktigt det. En mamma var en mamma, inte sämre än andra. Men ung? Alla över trettiotalet verkade gamla för honom.
Hans pappa kände han inte. Mamman pratade inte gärna om honom. Och nu hade hon fört hem farbror Sven. Hade det inte varit bra bara de två? Erik vände sig om och gick in på sitt rum.
“Erik!” ropade mamman med darrande röst.
Han smällde igen dörren.
“Min pojke, han är snäll, pålitlig, med honom blir livet lättare för oss. Du behöver inte vara svartsjuk, för mig är du fortfarande det viktigaste i livet”, sa hon när hon senare kom in på hans rum. “Jag ska steka lite potatis nu, och så äter vi middag. Och försök att vara hyfsad mot honom.”
Mamman fladdrade runt farbror Sven, hennes kinder glödde, och blicken var dimmig. Erik var desperat svartsjuk. Med skuldkänslor gav hon honom mer fickpengar. Köpte hans tystnad.
“Var inte arg på din mamma. Hon är snäll mot dig. Du är stor nu. Om några år har du din egen familj, tror du det är lätt för henne att vara ensam? Så är det inte. Jag ska inte göra henne illa”, försökte farbror Sven prata med Erik.
Erik svarade inte, men insåg att han hade rätt. Farbror Sven var ändå en bra man—han frågade aldrig om skolan eller vad Erik drömde om att bli.
När han tog studenten meddelade Erik att han inte tänkte plugga vidare, utan göra lumpen. Han kände sig överflödig nu.
“Bra val. Försvaret är en god skola för livet. Jag respekterar det. Du kan alltid studera sen, på distans. Utbildning är viktigt. Gör din tjänst, och bestäm dig sedan för vad du vill bli”, sa farbror Sven bestämt och avbröt mamman som började protestera.
Ett år senare kom Erik hem igen, nu mer vuxen. Mamman kramade honom om och om igen, dukade festligt bord som sig bör. För första gången lät Erik farbror Sven krama honom. Han drack med honom på lika villkor, blev berusad snabbt av vana.
“Vad tänker du göra nu?” frågade farbror Sven. “Till högskolan är det för sent, terminen har börjat. Vad kan du?”
“Låt honom vila”, ingrep mamman och klappade Erik på axeln.
Erik berättade att han fått körkort i lumpen, kunde köra nästan vilket fordon som helst, och kunde även reparera dem.
“Då så. En kompis till mig har en verkstad, jag ska prata med honom om att ta dig in. Bra lön, men du får arbeta hårt”, sa farbror Sven.
“Det gör jag”, sa Erik.
Efter en månad fick han sin första lön och meddelade att han ville hyra en egen lägenhet.
“Nej!” utbrast mamman. “Vem ska laga mat åt dig? Du kommer bara att umgås med fel sällskap, kvinnor…”
“Skrik inte, Lena. Var inte du ung en gång?” sa farbror Sven. “Han har rätt. Han kan inte ta med sig flickor hit.” Han gick ut i hallen. När han kom tillbaka räckte han Erik en nyckel. “Bo i min lägenhet. Liten, ligger i utkanten av stan. Räck för dig. Fick den i skilsmässan. Hyresgästerna flyttar snart.”
“Var försiktig med kvinnor, ta det lugnt, välj klokt. Och drick inte för mycket”, lade farbror Sven till.
Efter de goda råden började Erik sitt eget liv. Mamman kom först ofta med soppa och köttbullar när han var på jobbet. En pojke måste ha varm mat! Men sen träffade Erik en tjej, och mamman slutade komma. Med Anna bodde de tillsammans i nästan två år. Erik hade börjat på Chalmers på distans, maskinteknik.
Han mindes inte varför de bråkade, men de gick skilda vägar lugnt. Det kändes nästan som om Anna provocerat fram bråket för att lämna. Sen kom andra tjejer, tills han träffade den rödhåriga skönheten Lisa. Killarna vred på huvudena när de gick förbi på gatan. Erik var svartsjuk, men Lisa skrattade och retades.
Ett år kvar av studierna. Rädd att förlora Lisa friade Erik. Till hans glädje sa hon ja. Strax efter bröllopet meddelade Lisa att hon var gravid. Anna hade använt preventivmedel, så Erik förväntade sig att Lisa gjorde detsamma. Nyheten förvånade honom.
Mamman tvivlade på att barnet var Eriks och antydde det. Han avfärdade det. Det som oroade honom var annat. En etta räckte för två, men med barn skulle det bli trångt. Barn behövde krypa, springa… Erik pratade med farbror Sven, som gick med på att sälja lägenheten. Han lade till pengar, och Erik köpte en tvåa.
När Klara föddes, antydde mamman försiktigt att dottern inte liknade Erik. Varifrån kom det mörka håret? Erik var ljushårig, Lisa rödhårig. Född för tidigt men såg fullt utvecklad ut. Hon föreslog en faderskapstest.
Erik delade inte hennes tvivel, testade inte. Alla bebisar såg likadana ut för honom. Så barnet hade mörkt hår, det kunde ändras.
Men ett år senare, på väg hem från jobbet, såg Erik Lisa med en mörkhårig man på gården. De pratade som gamla vänner. När hon såg Erik, blev Lisa generad och förklarade otydligt att mannen letade efter ett hus… Erik mindes mammans tvivel men saHan böjde sig ner och lyfte sin dotter i famnen, och plötsligt insåg han att allt som verkat förlorat egentligen fanns kvar på ett annat sätt.
