Den sista brevet
Elin visste inte vem hennes far var. När hon blev äldre och frågade sin mamma om honom, svarade hon bara:
— Är det inte bra nog med mig?
Lisbeth älskade sin dotter, men bjöd henne inga överdådigheter. Hur kunde hon inte älska denna tysta, storbarnade flicka? Elin orsade ingen oro, skolkade aldrig, presterade bra i skolan och lydde sin mor.
Hon var en helt vanlig flicka, inget märkvärdigt. Alla kan inte vara skönheter. Aldrig fick hon höra från någon vuxen att hon var söt eller förtjusande. “Hon är lik sin mamma”, sa vuxna istället.
Mamman använde ingen parfym, inget läppstift, inga höga klackar. “Klackar? Efter en dag vid maskinerna är benen alldeles slut”, sa hon. Hon jobbade på en textilfabrik. Verkstäderna var högljudda, så hon hade vant sig vid att prata högt, nästan skrika.
Efter nionde klass skickade mamman Elin till landet för sommaren, till sin gamla väninna. Det verkade som om mamman hade ett privatliv på gång. Dottern skulle inte vara i vägen, och det var för tidigt för henne att veta.
— Hur träffade du mamma? frågade Elin moster Maj. — Hon är ju från stan, men du bor här på landet.
— Din mamma är också från landet. Vi har varit vänner sedan barnsben. Sedan flyttade hon till staden, fick jobb på fabriken. Har hon inte berättat det? Hon skämdes alltid för sina bonderötter. Moster Maj suckade. — Jag stannade kvar, gifte mig direkt efter skolan. Gud gav mig inga barn, min man åkte iväg för att tjäna pengar och försvann. Så jag lever ensam. Din mamma lyckades åtminstone få barn, men här finns inga bra män kvar. Alla dricker.
— Min far då? Vet du något om honom?
— Varför skulle jag inte veta? På fabriken jobbar bara kvinnor. Efter skiftet finns det ingen tid för kärlek. Din mamma fick en lägenhet som en framstående arbetare. Inte alla hade sådan tur. Och åren går.
En man fick jobb som maskinreparatör där. Ingen skönhet, men män behöver inte vara vackra. I ett kvinnokollektiv är alla män värdefulla. Hur det nu gick till, men hon blev gravid med honom. Hon hann precis i sista stund, nästan för sent.
Lisbeth var inte vacker. Ingen flock av beundrare följde henne. När hon fick veta att det blev en flicka, blev hon ännu gladare. En flicka är lättare att uppfostra utan far. Hon födde för sin egen skull. Så heter det. Moster Maj suckade.
Det var lättare att prata med moster Maj än med mamma. Hon lärde Elin mycket om hushållssysslor. Vad annars var det att göra på landet? Massor av barn kom dit, men alla var för små för Elins ålder.
I slutet av juli kom en tonårspojke till grannen. När Elin såg honom sjöng hjärtat i bröstet på henne. Han hjälpte sin morfar i trädgården, hämtade vatten från ån, och Elin tittade på honom genom fönstret.
En dag såg hon att han gick till ån, och Elin tog en handduk och följde efter. På vägen kom hon på att hon inte hade badkläderMen hon vände inte om, utan satte sig i gräset vid stranden och såg hur han dök och skrattade när han kom upp till ytan igen, och då vinkade han åt henne att komma närmare, så hon reste sig, hjärtat bultade av mod och förväntan, och gick fram till vattnet där han väntade på henne med ett leende som fick sommaren att kännas evig.
