**Den blivande brudgummen**
Efter middagen satte sig Lovisa med benen i kors på soffan och tog upp en bok. Hon hade just försjunkit i romanens äventyr när hennes mamma kom in med en vibrerande telefon i handen. På skärmen log hennes vän Saga Bergström stort.
Lovisa suckade och lade ifrån sig boken, gav sin mamma en menande blick innan hon svarade. Till slut förstod mamma att hon var i vägen och lämnade rummet. Lovisa var säker på att hon stod kvar utanför dörren och lyssnade.
De småpratade i fem minuter om ingenting särskilt. Sedan sa Saga att hon bjöd in Lovisa på sin födelsedagsfest, som skulle hållas på lördan i deras sommarstuga.
– Var det inte för en månad sedan? undrade Lovisa.
– Spelar det någon roll? Jag kan fira varje dag om jag vill. Det är bara en anledning att träffas.
– Varför inte bara träffas utan anledning? sa Lovisa.
– Nej, det måste finnas något spännande, något att se fram emot. En kompis till min Oliver kommer från Tyskland. Han vet inte när jag fyller år, och han kanske inte vill ses bara så där. Men en födelsedag – det är seriöst. Min kompis Moa, minns du henne? Hon skrek när hon hörde att han skulle komma. Han är regissör eller något, spelar ingen roll. Jobbar med film i alla fall. Moa vill verkligen skådespela. Hon har hängt på mig som ett badlakan, ger mig ingen ro.
– Jaha, då förstår jag. Varför vill du ha med mig?
– Alltså, det är min födelsedag! började Saga bli irriterad.
– Som statister? Lovisa skrattade. Varför i sommarstugan? Det ligger ju snö ännu.
– Var inte dum. Så han inte smiter, fnissade Saga självbelåtet. Så, kommer du? Vi grillar korv, har kul. Vi har en gran kvar från jul, orkade inte ta ner den. Snön ligger för tjock, vi kommer inte ens fram. Snälla, gör det för min skull.
– Okej, suckade Lovisa.
Hon sa ja för att lördagen var fyra dagar bort, och mycket kunde hända på den tiden. Kanske blev hon eller Saga sjuka, eller så stormade det, och resan ställdes in.
Lovisa lade ifrån sig telefonen, och mamma kom genast in.
– Vart bjöd hon dig?
– Du hörde ju, skrattade Lovisa.
Mamma blev inte det minsta generad.
– Bra att du åker. Du sitter bara hemma hela tiden. Snart är du fyrtio, och fortfarande ogift. Jag får aldrig några barnbarn.
– Snälla mamma, brudgummar växer inte som blommor i sommaren, skämtade Lovisa. Jag är bara trettiotvå, åtta år kvar till fyrtio. Och barn ska födas i kärlek, inte för att du vill ha barnbarn…
Mamma rynkade pannan, viftade med handen och gick, men kom tillbaka direkt och ställde sig framför Lovisa igen.
– Du läser hela dagarna. Lever andras liv, medan ditt eget passerar förbi. Böcker hjälper dig inte att gifta dig. Tiden går…
– Du hörde ju, jag ska åka. Kanske tar jag med mig en brudgum hem, skojade Lovisa igen.
Mamma skakade missnöjt på huvudet.
– Förlåt mamma. Lovisa hoppade upp och kramade henne.
På fredagen ringde Saga igen och påminde om resan, sa att Lovisa borde klä sig fint så hon inte gjorde bort sig inför den internationella gästen. De skulle hämta henne klockan sju.
– Varför så tidigt? protesterade Lovisa.
– Vägen är lång, stugan måste värmas upp, allt måste förberedas… Vi måste hinna före kvällen.
Klockan sex på morgonen pep väckarklockan. Lovisa kunde inte begripa varför hon ställt den så tidigt en lördag. Då kom mamma in och sa att frukosten var klar.
Lovisa mindes stugan, födelsedagen och stönade. Farväl, lugna helg. Hon släpade sig ur sängen och in i badrummet. En timme senare stod Olivers bil utanför porten. Lovisa satte sig i baksätet och hälsade buttert.
– Bli inte sur. Du kan sova på vägen, sa Saga milt.
Hela vägen babblade Saga. “Hur står Oliver ut med henne?” tänkte Lovisa och somnade snart.
I sommarstugeområdet var det vackert och öde. Snön låg orörd mellan stugorna, bara bilspår syntes på vägarna. Så de skulle inte vara ensamma i denna idyll.
I stugan stod en stor plastgran. För ett ögonblick kändes det som om de återvänt två och en halv månad tillbaka för att fira jul. Oliver började genast elda i kaminen, och doften av ved och barr fyllde rummet.
Knappt hade elden fått fäste förrän två bilar kom. Lovisa och Saga tittade ut genom fönstret när Moa och ett par bekanta klivit ur den ena. Ur den andra kom en lång, okänd man med glasögon.
– Är det där regissören? Han ser inte särskilt imponerande ut, sa Lovisa tvivlande.
– Har du träffat många regissörer? fnös Saga.
Sällskapet närmade sig stugan. Moa hoppade som en killing, föll i snön och skrattade högt. Hennes skratt hördes över hela området.
– Sluta glo, sa Saga och gick för att möta gästerna.
Lovisa gick till köket och började packa upp matvaror.
– Är han verkligen regissör? frågade hon Oliver.
Innan han hann svara hördes larmet av skratt och spring. Moa rusade mot granen. Regissören kom in med påsar, hälsade på Oliver och nickade åt Lovisa, med en blick som dröjde kvar.
– Behöver ni hjälp? frågade han.
Köket blev snart fullt och högljutt. Elden sprakade i kaminen. Lovisa tänkte att hon kanske ändå gjort rätt som kommit hit.
Efter smörgåsar och kaffe gick männen ut för att grilla, medan kvinnorna förberedde sallader och kokade potatis…
Vid middagen skålades det och Saga tog emot presenter utan att blinka. Sedan dansade alla. Moa hängde på regissören, som hette Anton, utan skam. Han drack nästan inget och var den nyktraste i rummet. När Moa gick ut bjöd han upp Lovisa.
– Kommer du verkligen från Tyskland? Har du bott där länge? frågade hon.
Anton försökte svara, men musiken var för hög, så Lovisa teg. När Moa kom tillbaka bytte hon till snabbare musik och dansade framför granen. Hon höll på att välta den, och några julgranskulor gick sönder. Alla rusade för att plocka upp skärvorna…
Lovisa tog tillfället i akt, grep jackan, satte på sig stövlarna och smet ut. Ute var det mörkt. Hon tittade upp mot himlen och såg stjärnor som aldrig syntes i staden.
– Vackert, eller hur? hördes en röst bakom henne.
Lovisa kände igen den.
–”Ja,” sa hon, och när Anton tog hennes hand under den klara stjärnhimlen visste hon att livet äntligen höll på att bli precis som det skulle.
